.
På krigets trettiosjätte dag kan det inte längre beskrivas som en “begränsad operation” eller ens en “regional konflikt”. Ett krig som inleddes med löftet om att snabbt lamslå maktstrukturen i Iran och påtvinga en förändring uppifrån har varken lett till regimens kollaps eller till stabilisering av den ordning som USA eftersträvade. Trumps senaste tal—där han samtidigt hävdade att målen uppnåtts och hotade att förstöra infrastrukturen och “föra Iran tillbaka till stenåldern”—visar en makt fångad mellan att utropa seger och att eskalera förstörelsen. Övergången från “precisionskrig” till öppna angrepp mot vital infrastruktur är i sig ett tecken på att det ursprungliga projektet har misslyckats.
Denna motsättning är inte bara retorisk. Samtidigt som det talas om Irans fullständiga militära kollaps fortsätter samordnade attacker från Iran och dess regionala allierade, och kriget breder ut sig. Klyftan mellan officiell retorik och verkligheten visar att talet om seger snarare är ett försök att dölja en strategisk återvändsgränd.
Denna kris har snabbt spridit sig till de imperialistiska alliansstrukturerna. Splittring inom NATO, Europas ovilja att gå in i kriget, och hot om att ompröva alliansen visar att USA:s förmåga att dominera sina allierade försvagas. Det som eroderas är inte bara en militär allians, utan hela den nyliberala världsordning som vilade på amerikansk hegemoni.
Samtidigt har kriget förskjutits till Hormuzsundet och energiinfrastrukturen—en avgörande punkt för den globala ekonomins reproduktion. Störningar i energiflöden, chocker på världsmarknaden och ökade levnadskostnader visar att kriget blivit en del av den globala kapitalistiska krisen.
Under dessa förhållanden fortsätter den militära eskalationen utan tydlig riktning. Truppförflyttningar, regional mobilisering och scenarier för begränsade operationer visar att kriget expanderar—inte ur styrka, utan ur oförmåga att vinna. I avsaknad av seger försöker man skapa en “symbolisk seger”, men detta riskerar att driva kriget in i en farligare fas.
Samtidigt har kriget inte försvagat regimen i Iran, utan snarare stärkt dess repressiva apparat. Krigstillståndet legitimerar säkerhetsåtgärder, undertrycker protester och möjliggör en återuppbyggnad av makten.
En del av den iranska högeroppositionen—som bör förstås som en beroende nyfascistisk strömning—har blivit en propagandaarm för kriget, med stöd av medier som Iran International. Denna strömning stöder öppet bombningar och fungerar som en förlängning av krigspolitiken.
Detta är inte ett krig för befrielse, utan en konflikt mellan kapitalets mest aggressiva krafter. USA, Israel och den iranska staten verkar inom samma logik: makt genom krig och repression.
USA står inför ett strukturellt dilemma: reträtt innebär nederlag, eskalation innebär risk för utvidgning av kriget. I båda fallen fördjupas krisen.
Krigets verkliga kostnad bärs av arbetarklassen. Det är arbetare som dör, förlorar sina livsvillkor och tvingas bära krisens börda.
Det enda alternativet är att bygga en självständig, internationalistisk kraft mot kriget och kapitalismen.
Mot krig och kapitalism
Mot alla krigförande stater
Mot nationalism och nyfascism
Leve internationalismen
4 aprili 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen
