Krigsskeppet i Persiska vikens virvel
USA återvändsgränd, uppgörelsen om Hormuz och det fortsatta kriget mot livet
Krigsskeppet som gick in i Persiska viken med löftet om Islamiska republikens snabba kapitulation kan nu inte finna någon väg ut. Fem månader av bombningar, blockad och motangrepp har inte förmått förverkliga USA uttalade mål. Islamiska republiken har varken störtats eller kapitulerat, dess förmåga att slå tillbaka har inte fullständigt förstörts och Hormuz har inte hamnat under Washingtons kontroll. USA krigsmaskin kan fortfarande ödelägga, men den har inte kunnat omvandla sin förstörelsekraft till en politisk seger.
Nu har ljudet av robotarna tillfälligt dämpats och förhandlingarna om Hormuz har flyttats till krigets centrum. Men detta är inte fred. Det större angrepp som Trump hotade med har tills vidare skjutits upp. Fartyg fortsätter att beskjutas, blockaden av Irans hamnar består och olje-, vatten- och elanläggningar i Gulfstaterna hotas fortfarande av angrepp. Det som pågår är en väpnad förhandling i skuggan av möjligheten att bombningarna återupptas.
Förstörelsekraft, oförmåga att segra
Den tillfälliga minskningen av USA angrepp är ett resultat av dess strategiska misslyckande. Kriget har tömt lagren av robotar och interceptorrobotar hos USA och dess allierade. Osäkerheten kring Hormuz har drivit upp energipriserna och inflationstrycket, och ett fortsatt krig inför mellanårsvalet har blivit en politisk belastning för Trump. Även de arabiska regeringarna, som ser sina oljeanläggningar och avsaltningsverk utsatta för angrepp, har pressat på för att förhindra en ny bombvåg. Washington har tvingats dra sig tillbaka från omfattande förstörelse genom flygbombningar till en ekonomisk och marin blockad: en förändring av krigets form, inte ett slut på det.
USA är inte längre den obestridde arkitekten bakom krigets utgång. Iran och Oman förhandlar om farlederna genom Hormuz, medan Washington står utanför rummet och väntar på ett avtal som det inte självt har skrivit. USA kan fortfarande stoppa en överenskommelse genom att fortsätta blockaden eller inleda ett nytt angrepp, men kan inte längre ensamt bestämma dess utformning. Striden i Washington handlar om just denna återvändsgränd: att fortsätta ett utnötningskrig eller att acceptera en roll för Islamiska republiken i Hormuz som USA före kriget inte var berett att godta.
Denna förvirring har en materiell grund. En stor del av precisionsrobotarna med lång räckvidd, Tomahawkrobotarna och interceptorrobotarna till Patriot- och THAAD-systemen har förbrukats, och militärindustrin kan inte ersätta dem i samma takt som kriget förbrukar dem. Varje nytt angrepp kräver inte bara fler robotar för bombningarna utan också fler interceptorrobotar för att möta Irans svar. Ett fortsatt krig försvagar dessutom USA militära förmåga på andra fronter i den globala maktkampen.
Trumps försvarare hävdar att Iran förlorar hundratals miljoner dollar om dagen och att landets militära och nukleära industrier har lamslagits. Men om Islamiska republiken har ”krossats”, varför har USA fortfarande inte kunnat öppna Hormuz och varför överväger det nu en överenskommelse som skulle ge Teheran kontroll över sundets inloppsled? Varför har målet om ”seger” reducerats till att öppna Hormuz och hålla tillbaka olje- och bensinpriserna före valet? USA strategiska nederlag har blivit så uppenbart att inte ens mediernas avlönade kommentatorer längre kan dölja det.
Men detta nederlag innebär inte någon seger för Islamiska republiken. Blockaden har nästan helt stoppat Irans oljeexport och minskat tankfartygstrafiken vid Kharg till den lägsta nivån hittills. Stängningen av Hormuz stör cirkulationen av olja och varor, men blockerar samtidigt regimens egen inkomstkälla. För att stärka sin förhandlingsposition angriper Islamiska republiken fartyg, utvidgar kriget i Röda havet och håller miljontals människors liv som gisslan genom att hota grannländernas olje-, el- och vattenanläggningar. Två stater som har fångats i kapitalets krisvirvel försöker överföra kostnaderna för sin återvändsgränd på samhället.
Hormuz: en uppgörelse om kapitalets cirkulation
Det som staterna kallar ”fri sjöfart” eller ”suveränitet över sundet” är en konflikt om kontrollen över kapitalets cirkulation. USA vill att olja, gas och varor ska passera under dess krigsfartygs beskydd. Islamiska republiken gör kontrollen över fartygens infart och möjligheten att hindra vissa av dem från att passera till ett maktmedel. De arabiska regeringarna och rederierna vill å sin sida återställa säkerheten för sin export och sina vinster.
Muscatplanen, enligt vilken inloppsleden skulle överlåtas till Iran och utloppsleden till Oman, innebär inte heller något slut på dessa motsättningar. Den är ett försök att öppna en pulsåder för kapitalets cirkulation utan att lösa krigets återvändsgränd. Om planen genomförs kan den inleda en period av ”väpnad fred”: USA överger inte helt blockaden och hoten, medan Islamiska republiken använder det ekonomiska andrummet till att återställa sina inkomster och återuppbygga sin förtrycksapparat. Samtidigt kan en minskad risk för direkta bombningar skapa större utrymme för protesternas återkomst och för arbetarnas och de sociala rörelsernas självständiga organisering.
USA återvändsgränd har också skapat nya grupperingar i regionen. Meckas militärpakt mellan Saudiarabien, Turkiet och Pakistan är inte bara en reaktion på hotet från Iran. Den är också ett tecken på minskat förtroende för USA förmåga att försvara sina allierade och begränsa kriget. Men ingen av dessa stater har trätt in på arenan för att rädda befolkningen. USA försvarar kapitalets frihet, Islamiska republiken söker sin egen överlevnad under täckmanteln av ”nationell suveränitet”, och de andra makterna söker sin andel i den framtida ordningen.
För arbetarna på oljetankfartygen, i hamnarna, raffinaderierna och kraftverken är Hormuz inte bara en linje på kartan. Varje robot dödar eller skadar i första hand en sjöman. Varje hot mot en hamn eller ett raffinaderi gör tusentals människors liv osäkra. Stigande oljepriser förvandlas till högre kostnader för bränsle, mat och transporter, och varje miljard som läggs på robotar och interceptorrobotar har stulits från våra bostäder, vår sjukvård, vår utbildning och våra liv.
I detta krig är ingen statsflagga vår
Vi arbetare ska varken ställa oss bakom USA och Israels krigsfartyg eller låta oss mobiliseras under Islamiska republikens flagga. USA nederlag är inte vår frihet, och en starkare ställning för Islamiska republiken i Hormuz tillför ingenting till arbetarklassens makt. Det ”försvar av fosterlandet” och den ”antiimperialism” som uppmanar oss att försvara regimen offrar vår klass intressen för den härskande bourgeoisins överlevnad. Kraven på ökad amerikansk inblandning, skärpta sanktioner och ett regimskifte ovanifrån innebär på samma sätt att samhällets framtid överlämnas åt de makter som har skapat just denna förödelse.
En tillfällig uppgörelse kan öppna Hormuz, men oljetankfartygens återkomst innebär inte att kriget mot livet är över. Staternas ”fred” kan bli ett tillfälle att rusta upp och förbereda nästa krigsomgång, på samma sätt som en kollapsad överenskommelse kan driva regionen mot en ännu mer omfattande förstörelse av raffinaderier, kraftverk och vattenförsörjningssystem.
USA krigsskepp har fastnat i Persiska vikens virvel, men dess reträtt öppnar inte automatiskt någon väg till befrielse. Den vägen måste byggas underifrån: genom olje- och hamnarbetarnas motstånd, sjömännens och transportarbetarnas solidaritet och förenandet av arbetarnas kamp i Iran, i regionen och i västländerna mot krig, blockad, förtryck och exploatering.
Vårt svar är inte att välja mellan två krigsmaskiner. Det är den självständiga organiseringen av den klass som framför fartygen, utvinner oljan, håller hamnarna i rörelse och betalar krigets pris. Den kraft som håller kapitalets värld i gång kan också stoppa dess krigsmaskin.
Meckapakten i en sönderfallande ordning
Fördelning av krigets kostnader eller framväxten av ett militärt block i Mellanöstern?
Försvarspakten i Mecka mellan Saudiarabien, Turkiet och Pakistan har undertecknats mitt under ett krig som har blottlagt oförmågan hos Mellanösterns säkerhetsordning. Enligt paktens centrala klausul ska ett väpnat angrepp mot något av de tre länderna betraktas som ett angrepp mot samtliga medlemmar – ett åtagande som Turkiets utrikesminister i tekniskt avseende har jämfört med artikel 5 i Natofördraget. Paktens fullständiga text, åtagandenas geografiska räckvidd, beslutsmekanismen och formerna för en gemensam ledning har dock ännu inte offentliggjorts. Att kalla den ett ”islamiskt Nato” uttrycker därför snarare möjligheten av dess framtida utveckling än beskriver dess nuvarande struktur.
Meckapaktens betydelse kan inte enbart förklaras med hotet från Iran, oron för Israel eller de tre ländernas tidigare samarbete. Dess uppkomst måste ses mot bakgrund av en bredare kris: krisen för den ordning som formades under USA dominans efter kalla kriget och som inte längre förmår hålla världens ekonomiska, politiska och militära motsättningar inom sina tidigare ramar. USA är fortfarande världens största militärmakt, men det har uppstått en växande klyfta mellan dess förmåga att förstöra och dess förmåga att påtvinga världen en stabil politisk ordning.
Den USA-ledda ordningens erosion
USA globala ledarskap vilade inte enbart på dess militära makt. Ett nätverk av militära allianser, baser, finansiella institutioner och allierade stater fördelade kostnaderna för att upprätthålla denna ordning, samtidigt som ledningen koncentrerades till Washington. Nato var den organiserade formen för denna struktur i väst, medan USA säkerhetsparaply i Mellanöstern utgjorde en mer informell version av samma ordning. Gulfstaterna tillhandahöll finansiella resurser och energi och överlämnade i gengäld sin säkerhet åt amerikanska baser, vapen och garantier.
Denna struktur är nu utsatt för tryck från två håll. Den historiska krisen i kapitalets reproduktion har skärpt konkurrensen om energi, marknader, teknologi och handelsvägar, samtidigt som kostnaden för att upprätthålla flera militära fronter – från Europa och Mellanöstern till Östasien – har ökat. USA vill behålla ledningen över ordningen men överföra en större del av dess kostnader till sina allierade.
Trumpadministrationens krav på att Natos medlemsländer ska öka sina militärutgifter måste förstås inom denna ram. Kravet att Europa ska betala en större andel är inte bara en bokföringsfråga. Det är ett tecken på en förändring i det sätt på vilket USA utövar sitt ledarskap. Washington vill att de allierade ska ta ett större ekonomiskt och militärt ansvar utan att USA strategiska kontroll över alliansnätverket försvagas.
Men överföringen av kostnader stannar inte nödvändigtvis där USA vill att den ska stanna. Stater som bygger upp militärindustrier och gemensamma försvarsstrukturer utvecklar gradvis också en förmåga att fatta självständiga beslut. Det är här motsättningen i USA politik börjar: Washington vill fördela kostnaderna men inte makten.
Kriget mot Iran och slutet på illusionen om osårbarhet
Kriget mot Iran skapade inte denna kris, men gjorde den tydligare. Robot- och drönarangreppen mot USA allierades baser och infrastruktur visade att närvaron av amerikanska styrkor och inköpen av kostsamma försvarssystem inte garanterar deras osårbarhet. USA krigsmaskin har en enorm förstörelseförmåga, men har inte snabbt kunnat återställa sina allierades säkerhet, den fria sjöfarten eller stabiliteten på energimarknaden.
För regionens regeringar var slutsatsen tydlig: ett fullständigt beroende av USA är inte längre tillräckligt för att möta ett långvarigt krig på flera fronter. Meckapakten är ett svar på denna erfarenhet, men svaret innebär inte nödvändigtvis ett brott med USA. Alla tre medlemmarna är i olika grad fortfarande knutna till västliga militära, underrättelsemässiga och ekonomiska strukturer, och Turkiet är självt medlem i Nato. Meckapakten befinner sig därför i sitt nuvarande skede på gränsen mellan två möjligheter: en regional fördelning av kostnaderna för den USA-ledda ordningen och skapandet av kärnan till ett relativt självständigt block.
En pakt mot vilken fiende?
Att reducera Meckapakten till en allians mot Iran förhindrar en förståelse av dess karaktär. De tre länderna har inte samma motiv eller uppfattningar om vilka hot de står inför.
För Saudiarabien utgör Irans robotkapacitet, kriget i Röda havet och sårbarheten hos landets oljeanläggningar och avsaltningsverk direkta hot. Riyadh behöver en mekanism som minskar dess ensidiga beroende av USA utan att undanröja alliansen med Washington.
Turkiets beräkningar är mer komplicerade. Trots sitt medlemskap i Nato försöker landet bli ett centrum för försvarsindustrin och en relativt självständig militärmakt. Rivaliteten med Iran, de växande spänningarna med Israel och misstron mot Natos sammanhållning ingår alla i Ankaras överväganden. Varken hotet från Iran eller från Israel kan därför ensamt betraktas som orsaken till Turkiets anslutning till pakten.
Pakistan har också ett långvarigt militärt samarbete med Saudiarabien, men dess säkerhetspolitik präglas fortfarande av rivaliteten med Indien, ekonomiska behov och landets ställning som kärnvapenmakt. Islamabads anslutning till pakten ger Saudiarabien militärt stöd och förser Pakistan med större resurser och ett ökat regionalt inflytande.
Meckapakten är därför inte en allians mellan tre stater mot en gemensam fiende. Den är den punkt där tre skilda säkerhetspolitiska beräkningar möts. Dessa skillnader kan i framtiden hindra pakten från att utvecklas till en sammanhållen allians.
Från en enpolig ordning till rörliga block
Meckapakten är ett av tecknen på övergången från en relativt centraliserad ordning till en splittrad ordning. Men denna övergång har ännu inte lett till bildandet av sammanhållna och stabila block. Det som håller på att växa fram är en rad rörliga och överlappande allianser: Turkiet är samtidigt medlem i Nato och Meckapakten; Saudiarabien är en strategisk partner till USA men utvidgar sina förbindelser med Kina och andra makter; och Pakistan rör sig mellan samarbete med Kina, finansiellt beroende av Gulfstaterna och militära relationer med väst.
Denna situation innebär inte ett omedelbart slut på USA dominans. Den vittnar snarare om erosionen av USA monopol över organiseringen av världsordningen. Staterna i regionen vill inte längre anförtro sin säkerhet åt en enda makt. De försöker samtidigt delta i flera nätverk och använda stormakternas konkurrens till att stärka sin egen förhandlingsposition.
Meckapakten kan därför både komplettera USA politik för att fördela säkerhetskostnaderna och skapa en grund för dess medlemmar att distansera sig från Washington. Paktens slutliga riktning beror på om den förblir begränsad till ett inskränkt försvarssamarbete eller utvecklas mot en gemensam ledning, integrerade vapenindustrier, truppstationeringar och ett utvidgat medlemskap.
Risken att krigen kopplas samman
Splittringen av världsordningen minskar inte risken för krig. Tvärtom kan det växande antalet beslutscentrum och kollektiva försvarsåtaganden få lokala kriser att spridas snabbare. Om ett angrepp mot en av paktens medlemmar betraktas som ett angrepp mot samtliga kan en begränsad konfrontation dra in fler stater i kriget.
Kriget i Ukraina är en särskild front i samma globala kris, inte orsaken till Meckapaktens uppkomst. Ukrainas senaste angrepp mot ett iranskt fartyg visade emellertid att gränserna mellan separata krig har blivit genomsläppliga. Diplomatin har tills vidare förhindrat ett iranskt motangrepp och en utvidgning av konflikten, men om sådana incidenter upprepas kan kriget mot Iran och kriget i Ukraina kopplas samman. Irans militära förbindelser med Ryssland, västmakternas stöd till Ukraina och Turkiets medlemskap i Nato utgör kanaler genom vilka en begränsad konfrontation kan få betydligt större dimensioner.
Säkerhet för staterna, växande osäkerhet
Meckapakten är ännu inte ett fullt utvecklat ”islamiskt Nato”, men bildandet av ett nytt militärt block utanför Natos formella struktur är en viktig utveckling. Pakten är å ena sidan ett resultat av det minskande förtroendet för USA säkerhetsparaply och å andra sidan en följd av politiken att överföra en del av de militära kostnaderna till de allierade. Dess motsättning ligger just här: en mekanism som kan ha uppstått för att fördela bördorna inom den rådande ordningen kan under sin utveckling bli ett centrum för omfördelning av makt och deltagande i uppbyggnaden av en annan ordning.
Varje ny militärpakt styr större resurser mot upprustning, militariserar staterna ytterligare och ökar risken för att samhällen dras in i krig om makt, energi, marknader och de vägar genom vilka kapitalet cirkulerar. Att den kapitalistiska världen blir multipolär utgör inte i sig något frigörande alternativ till USA dominans. Det kan enbart innebära att antalet makter och block som konkurrerar om världens uppdelning blir fler.
Vändningen mot nya blockbildningar och militärallianser är staternas och de härskande klassernas svar på den USA-dominerade ordningens nedgång och krisen i den globala kapitalismens politiska struktur. Genom att överföra kostnader, rusta upp och bilda nya allianser försöker de bevara eller stärka sin ställning i den framtida ordningen. Men samma kris som driver bourgeoisin mot militär organisering i gränsöverskridande skala ställer också arbetarklassens kamp inför en global nödvändighet.
Arbetarnas svar kan inte vara att välja mellan konkurrerande block eller att ställa sig under någon stats flagga. Självständig arbetarorganisering börjar på arbetsplatsen och i konkreta lokala strider, men kan inte förbli begränsad till denna nivå eller till de nationella gränserna. Uppgiften är att finna de vägar och former som kan förena kämpande arbetargrupper och arbetarkretsar i olika länder, omvandla spridda erfarenheter till en gemensam kraft och samordna motståndet mot krig, militarism och överföringen av krisens kostnader över gränserna. Den klass som framför fartygen, håller hamnarna och industrierna i gång, tillverkar vapnen och betalar kostnaderna för alla dessa pakter och krig är materiellt sett den enda kraft som kan stoppa krigsmaskinen och bryta den kapitalistiska blockbildningens logik.
Inför härskande klasser som organiserar sin kris genom gränsöverskridande pakter, upprustning och fördelning av kostnaderna måste även arbetarnas kamp finna vägar till förbindelse och samordning över gränserna. Denna nödvändighet är inte ett subjektivt krav, utan växer fram ur de strider som redan pågår över hela världen.
Under nyhetsytan pågår en oavbruten kamp
Nyheter om arbetarkampen i världen och den verklighet som medierna döljer
Det som följer är inte någon fullständig förteckning över arbetarnas protester och strejker i världen. Det är bara tolv exempel på strider som under 2025 och 2026 växte sig så omfattande att de inte längre kunde ignoreras. Lastbilarna stannade, flygningar ställdes in, hamnar och fabriker upphörde att fungera och exporten och leveranskedjorna hotades av avbrott. Det var först då som arbetarnas protester lyckades bryta igenom mediernas tystnadsmur.
Den borgerliga pressen betraktar i allmänhet inte exploateringens vardag som en nyhet. Personalnedskärningar, ökad press, otrygga anställningar, otillräckliga löner och protesternas gradvisa framväxt förblir ofta osynliga så länge de inte stör kapitalets cirkulation. Även när en kamp blir en nyhet handlar rubrikerna mindre om arbetarnas krav och organisering än om inställda flygningar, företagens förluster, stigande priser och störningar i servicen. Nedgången för ”arbetarsidan” och det minskande antalet journalister som är specialiserade på arbetsmarknadsfrågor har också dokumenterats i medieforskningen. Columbia Journalism Review har skrivit om hur redaktionerna tömts på arbetsmarknadsreportrar, och andra studier har visat att kommersiella medier vanligen skildrar förhållandet mellan arbete och kapital ur konsumentens och marknadsstörningarnas perspektiv, inte ur arbetarens perspektiv som aktör i kampen.
Mellanöstern: ett nätverk som började på vägen
I maj 2025 inleddes de iranska lastbilschaufförernas strejk i Bandar Abbas och spreds över hela landet. Låga löner och fraktersättningar, stigande kostnader för försäkringar och reservdelar, osäkra vägar och risken för höjda bränslepriser hörde till rörelsens orsaker. Bilder på stillastående lastbilar och rapporter om störningar i hamnar och på transportleder gjorde en strejk synlig vars samordning till stor del hade ägt rum utanför de officiella strukturerna genom kontakter mellan chaufförerna. Enligt rapporterna spreds strejken till fler än 160 städer och ett antal chaufförer greps.
I november samma år gick omkring 150 anställda i Swatchs butiker och kontor vid sexton arbetsplatser i Turkiet ut i strejk. Den föreslagna löneökningen låg under inflationen, och utöver lönen betonade arbetarna sina rättigheter på arbetsplatsen, lika tillgång till förmåner och deltagande i de disciplinära förfarandena. Strejken avslutades efter mer än två veckor genom en överenskommelse som omfattade löneökningar och förbättrade förmåner. Medierna avslutade nyheten med ”strejkens slut”, men det som återstod var den gemensamma erfarenheten hos arbetare som tidigare hade arbetat i åtskilda butiker och som nu hade lärt känna sig själva som en kollektiv kraft.
Asien: från komponentfabriker till artificiell intelligens-industrier
I april 2026 lade fabriksarbetare i de indiska industriområdena Haryana och Noida ned arbetet och gick ut på gatorna i protest mot de stigande levnadskostnaderna, de långa arbetsdagarna och den orättvisa ersättningen för övertidsarbete. Deras rörelse tvingade Haryanas delstatsregering att höja minimilönen med 35 procent. Några dagar senare gick protesten i Noida in på sin fjärde dag, och polisen använde tårgas för att skingra arbetarna. Rörelsen växte inte fram ur en enskild fabrik, utan bland kontraktsarbetare och på ett stort antal arbetsplatser inom ett industriellt centrum.
I Sydkorea deltog omkring fyrtio tusen Samsungarbetare i april 2026 i den största samlingen i företagets historia. Konflikten gällde arbetarnas andel av vinsten, bonussystemet och anställningstryggheten inför den växande användningen av artificiell intelligens och robotar. Under trycket från protesterna underifrån tvingades fackföreningen, som nu organiserar mer än hälften av Samsungs inhemska arbetsstyrka, att utlysa en arton dagar lång strejk. Kampen inom en av världens mest avancerade industrier visade att tekniken inte har upplöst klassmotsättningarna; artificiell intelligens och automatisering har själva blivit föremål för konflikter om sysselsättning, kontrollen över produktionen och fördelningen av vinsten.
Latinamerika: från arbetsrättsreformer till bananplantager
I februari 2026 genomfördes en landsomfattande strejk i Argentina samtidigt som parlamentet behandlade Javier Mileis regerings reform av arbetsrätten. Reformen innefattade begränsningar av strejkrätten, lägre kostnader för uppsägningar, försvagade skyddsregler vid sjukdom och möjligheten att förlänga arbetsdagen till tolv timmar. Strejken störde transporterna och den ekonomiska verksamheten, men deputeradekammaren antog förslaget. Strejkens slut kunde inte undanröja den motsättning som lagen själv hade gett en ny form: kapitalets försök att förlänga arbetsdagen, underlätta uppsägningar och begränsa arbetarnas kollektiva makt.
I Panama gick tusentals arbetare på Chiquitas bananplantager ut i strejk våren 2025 mot en reform av socialförsäkringssystemet och hotet mot pensionsrättigheterna. Företaget svarade med att avskeda över sex tusen arbetare, varefter dess ledning lämnade landet. Regeringen förklarade strejken ”olaglig” och upphävde delar av de rättsliga garantierna i provinsen Bocas del Toro. Medierna skrev framför allt om företagets förluster på 75 miljoner dollar och produktionsstoppet. Bakom dessa siffror stod emellertid en konfrontation mellan jordbruksarbetare, ett transnationellt företag och en stat som försvarade dess äganderätt.
Europa: generalstrejk och spridda arbetsnedläggelser
Den 3 juni 2026 stoppade Portugals andra generalstrejk på sex månader tågen och Lissabons tunnelbana, ledde till att hundratals flygningar ställdes in och stängde skolor och delar av sjukhusverksamheten. Arbetarna motsatte sig reformer som skulle göra det lättare att säga upp personal och lägga ut arbete på entreprenad, göra anställningsavtalen mer otrygga och öka arbetstiden utan extra ersättning. De två generalstrejkerna tvingade slutligen parlamentet att avslå regeringens förslag. Exemplet påminner om att masstrejken inte har försvunnit och fortfarande kan förändra den politiska styrkebalansen.
I Spanien började Airbusarbetarnas strejk vid fabriken i Getafe i juli 2026 och spred sig till andra anläggningar. Löneökningar under inflationstakten, skärpt kontroll av närvaron och begränsningar av distansarbetet var några av orsakerna till protesten. För att behålla kontrollen och hålla tillbaka den omfattande oron gick inte alla fackföreningar in i rörelsen samtidigt. En fackförening inledde strejken, medan företagets största fackförening nöjde sig med ett hot och meddelade att den skulle utlysa en obegränsad strejk från september om förhandlingarna misslyckades. Detta är ett exempel på hur de officiella organisationerna utsätts för tryck och visar deras oförmåga att hålla tillbaka protesterna. Airbusarbetarna i Spanien nöjde sig inte med förhandlingar uppifrån, utan tvingade fackföreningen att ge efter för den kollektiva rörelsen.
Nordamerika: spridning från punkt till punkt och trots mot staten
I USA började Starbucksarbetarnas strejk vid 65 kaféer i november och december 2025 och spred sig inom en månad till över 180 kaféer i 130 städer. Omkring 3 800 arbetare lade ned arbetet med krav på högre bemanning, förutsägbara arbetsscheman, bättre löner och sitt första kollektivavtal. Strejken var inte ett samtidiga stopp i hela företaget, utan spred sig från punkt till punkt genom ett nätverk av kaféer – en form som motsvarar ett kapital som har spritt sin arbetskraft över tusentals små arbetsplatser.
I Kanada gick tio tusen kabinanställda på Air Canada ut i strejk i augusti 2025 och fortsatte strejken även sedan arbetsmarknadsnämnden hade beordrat dem att återgå till arbetet. En av huvudfrågorna var betalning för den tid då kabinpersonalen arbetar på marken, före avgång och efter landning, utan att få lön. Vägran att följa ordern om återgång till arbetet tvingade regeringen och företaget att på nytt inleda förhandlingar med arbetarna. Även här fungerade ”lagen” inte som en neutral skiljedomare, utan som ett redskap för att återföra arbetskraften till kapitalackumulationens process.
Australien och Oceanien: flaskhalsar i kapitalets cirkulation
I augusti 2026 inledde omkring 150 arbetare vid BHP hamnanläggningar i Port Hedland i Australien en tvådagarsstrejk. Först stoppade de lastningen av fartyg och därefter lade de ned arbetet helt. Det var den första betydande stridsåtgärden vid anläggningen på mer än två årtionden. Antalet strejkande var litet jämfört med miljonstrejker, men de arbetade vid en flaskhals genom vilken järnmalm till ett värde av omkring 80 miljoner dollar exporteras varje dag. Arbetarnas makt härrör inte enbart från deras antal; deras position i produktionens organisering och kapitalets cirkulation är också avgörande.
I Nya Zeeland tvingade en tvådagarsstrejk bland Air New Zealands kabinpersonal på långdistansflygningar i februari 2026 företaget att i förväg ställa in 46 flygningar. Konflikten uppstod sedan förhandlingarna om löner och arbetsvillkor hade nått ett dödläge. I stället för att stoppa hela företaget valde arbetarna inom en bestämd del av flottan den punkt som skulle få störst inverkan på de internationella flygningarna.
Det som den officiella statistiken och de dagliga nyheterna inte ser
Dessa tolv nyheter är bara toppen av isberget. Till och med i USA, där registreringen av strejker är relativt systematisk, registrerade Bureau of Labor Statistics endast 30 ”större arbetsnedläggelser” under 2025, eftersom myndigheten bara räknar aktioner som omfattar minst tusen arbetare under ett helt arbetsskift. Samma år registrerade Cornelluniversitetets Labor Action Tracker 303 arbetsnedläggelser och framhöll att även denna siffra sannolikt låg under den verkliga nivån på grund av bristen på verifierbar information. Nästan hälften av strejkerna varade i mindre än fem dagar, medan 36 procent omfattade färre än femtio arbetare. Omkring 19 procent organiserades av arbetare som inte var fackligt anslutna.
Minskningen av de väldiga och långvariga strejker som förknippas med den fordistiska koncentrationens epok kan därför inte likställas med klasskampens slut. Kapitalet har delat upp produktionen mellan underleverantörer, leveranskedjor, utspridda filialer, plattformar och transportnätverk, och kampen har antagit former som motsvarar denna struktur: korta arbetsnedläggelser, övertidsblockader, roterande strejker, sammankomster under raster, kollektiv vägran att ta arbetspass, vägblockader, digital samordning och spridning av protester från en arbetsplats till en annan. Masstrejken finns kvar, men är inte längre det enda måttet på klassens styrka.
Förhandlingar gör inte slut på kampen
Även om de officiella medierna framställer de etablerade fackföreningarna som redskap för arbetarnas organisering och försvar, består deras funktion i praktiken i att kontrollera och hålla tillbaka arbetarnas kamp samt styra protestvågorna mot förhandlingar inom ramen för trepartsavtal med staten och arbetsgivarna. Även där de tvingas ingripa aktivt begränsar de kampen till förhandlingarnas tidtabell och de gränser som kapitalets lagar fastställer. Fackföreningsledningarna överför ofta den kraft som har vuxit fram på arbetsplatserna till förhandlingsbordet, träffar en överenskommelse och förklarar konflikten avslutad. Men ett avtal upphäver inte motsättningen mellan arbete och kapital. Löneökningar urholkas av inflationen; arbetstakten höjs på nytt; ny teknik hotar arbetstillfällen; och företagsledningen försöker återta de eftergifter som den har tvingats göra. Ur detta perspektiv innebär slutet på varje förhandling början på en ny period av samlade erfarenheter och förberedelser inför nästa strid.
Bakom dessa spridda nyheter löper en och samma verklighet: de exploaterades ständiga kamp mot exploatörerna. Kampen börjar inte alltid med en strejk. Den framträder först i spridda samtal, individuella vägran och gemensamma missnöjen; därefter skapar den ett gemensamt språk, tillit och kollektiv medvetenhet, ger upphov till informella nätverk och kretsar och kan slutligen utvecklas till varaktig organisering och politisk självorganisering. När protesterna mynnar ut i en strejk eller en öppen kollektiv aktion har de redan tagit sig igenom många omvägar och tvingat fackföreningsbyråkratin att acceptera en officiell strejk. Nyhetsbyråerna registrerar bara explosionsögonblicket, medan den kraft som ligger bakom explosionen samlas under en lång och ofta osynlig period.
På denna väg förlitar sig arbetarklassen endast på sin egen kraft. Grupper som gör marxismen till en egenägd doktrin, programmet till ett varumärke och tillhörigheten till en tradition till ett politiskt lagfartsbevis står utanför denna process. Vissa förnekar klassens existens och historiska potential, medan andra använder dess namn för politiska affärer och för att bevara sina egna organisationsbutiker. Men kapitalismens kris, de globala produktionskedjornas utbredning och de samtidiga angreppen på lönerna, anställningstryggheten och organisationsrätten har ställt arbetarrörelsen själv inför en global nödvändighet.
Återuppbyggnaden av den proletära internationalismen börjar inte med en trohetsförklaring till en lära. Dess utgångspunkt finns i dessa verkliga kamper: att knyta samman Irans förare med transportarbetare i andra länder; att förbinda arbetarna på Samsung och Airbus och i Australiens hamnar genom de globala produktionskedjorna; samt att överföra erfarenheter mellan arbetare i butiker, på plattformar, på sjukhus och på plantager. Uppgiften är inte att upptäcka en försvunnen klass, utan att känna igen en klass som kämpar varje dag, prövar nya former av enhet och mitt i dessa spridda konflikter utvecklar möjligheten att återuppbygga sin politiska och internationalistiska organisering.
Från De rättfärdigas förbund till Första internationalen
Inledande anmärkning
I den kommunistiska rörelsens början var programmet, teorin och de organisatoriska principerna produkter av klasskampens utveckling och koncentrerade uttryck för arbetarrörelsens erfarenheter och politiska organisering. I dagens värld har detta förhållande emellertid till stor del vänts upp och ned. I stället för att vara redskap för att koncentrera klassens erfarenhet, kunskap och kamp har program och plattformar blivit ”varumärken” för organisationer som varken har uppstått och utvecklats inifrån arbetarrörelsen eller är beroende av den för sin fortsatta existens. Många av dessa organisationer saknar till och med kunskap om de inre mekanismerna i arbetarkampens organisering och om de förändringar som dessa har genomgått under det senaste århundradet. Teori och program har blivit särskiljande kännetecken på politikens marknad, medan ”principer och övertygelser” har förvandlats till ägarbevis för grupper som anser att enbart ett uttalat stöd för marxismen eller en viss politisk tradition är tillräckligt för att lägga beslag på dess arv.
Rötterna till denna omkastning måste sökas i åtskiljandet av kunskapens produktion och utveckling från den verkliga rörelsen och klassens politiska organisering – ett historiskt förhållande som har begravts och förblivit okänt under den akademiska marxismens samlade produktioner och sekternas konkurrens på politikens marknad.
Denna artikelserie försöker rekonstruera detta förhållandes historia och visa hur kommunistisk teori, kommunistiskt program och kommunistisk organisation växte fram ur arbetarklassens kamp, erfarenheter och utvecklade organisering, samt genom vilken process de senare skildes från den. Den historiska delen av denna forskning publiceras i Politiska Kuriren. Dess kunskapsteoretiska grundvalar kommer att utvecklas i Arbetarkunskapens Kurir, medan dess politiska och kritiska slutsatser – däribland kritiken av de dominerande formerna för partibildning och organisering – kommer att följas upp i Internationalistiska Kuriren. Syftet är att återföra programmet och teorin från deras ställning som organisationernas varumärken till deras verkliga plats: som levande redskap för kunskap, koncentration av erfarenheter och arbetarrörelsens politiska organisering.
Vetenskap, rörelse och organisation i kommunismens övergång till ett nytt stadium
Innan kommunismen blev en vetenskaplig teori var den en verklig rörelse inom arbetarklassen. Men att en rörelse är levande betyder inte att dess organisatoriska och teoretiska former för alltid förblir tillräckliga för kampens utveckling. Hemliga sällskap, hantverksarbetarnas kretsar och de revolutionära emigranternas nätverk skapade de första centrumen för kommunistisk samling, utbildning och organisering. Storindustrins utbredning och det moderna proletariatets framväxt blottlade emellertid också begränsningarna hos dessa former.
Verkstads- och hantverkssystemet var på tillbakagång, medan kapitalet koncentrerade ett växande antal arbetare i fabriker och industristäder. Under dessa förhållanden kunde kampen inte längre förlita sig på hjältar som Babeuf eller Weitling, på en hängiven minoritets vilja eller på en plan för ett plötsligt uppror. Frågan gällde inte längre bara att gripa makten genom ett hemligt sällskaps konspiration. En omfattande klass höll på att formas och måste lyfta sina lokala erfarenheter till en politisk och internationalistisk kamp.
Hantverksorganisationernas kris och konspirationspolitikens begränsningar
De tidigare sällskapen bestod främst av hantverkare, verkstadslärlingar och migrantarbetare. Hemliga arbetsmetoder var oundvikliga under förtryckets villkor, men detta tvång sammanflätades gradvis med en särskild konspiratorisk politik: föreställningen att en beslutsam minoritet kunde genomföra revolutionen i massornas ställe och därefter omforma samhället i enlighet med sitt eget ideal.
Weitling var en av de främsta representanterna för den kommunism som hade vuxit fram ur hantverksarbetarnas liv. Hans historiska betydelse låg i att han gav de tyska arbetarna en egen teori, litteratur och självständig organisation. Kampens utveckling blottlade emellertid också begränsningarna i hans teori. Marx meningsskiljaktighet med Weitling innebar inte ett förnekande av de ledande arbetarnas roll. Det var en strid om övergången från en kommunism grundad på moralisk inspiration, revolutionär personlighet och upprorsvilja till en kommunism som gjorde kampens materiella villkor, kapitalismens struktur och arbetarklassens verkliga förmåga till föremål för kunskap.
Marx och Engels visade senare i Kommunistiska manifestet att storindustrin inte bara ökar proletariatets storlek, utan också sammanför utspridda arbetare, förbinder lokala strider med varandra och skapar grunden för att omvandla den ekonomiska kampen till politisk kamp. Järnvägarna och de nya kommunikationsmedlen bidrog också till att koncentrera strider som tidigare skulle ha behövt årtionden för att ta form (Marx och Engels, 1848).
Denna klass kunde inte ta emot sitt medvetande och sin organisation från en hjälte. Vetenskaplig kunskap måste produceras ur kampens kollektiva erfarenhet, och den politiska organisationen måste bli ett redskap för att koncentrera, kritisera och generalisera denna erfarenhet.
Kommunisternas förbund: ett brott inom kontinuiteten
Förvandlingen av De rättfärdigas förbund till Kommunisternas förbund vid de två kongresserna 1847 var inte bara ett namnbyte inom en sammanslutning. Förvandlingen utgjorde ett brott inom en rörelse som själv hade vuxit fram ur tidigare organisationer. På grund av förtrycket var förbundet fortfarande tvunget att arbeta i hemlighet, men de antagna stadgarna visar att det försökte distansera sig från konspirationspolitiken och lydnaden under karismatiska ledare.
Enligt stadgarna från december 1847 bestod förbundet av lokala avdelningar, kretsar, ledande kretsar, en centralmyndighet och en kongress. Funktionärerna valdes och kunde avsättas, och centralmyndigheten var ansvarig inför kongressen. Kongressen var förbundets högsta lagstiftande organ, och delegaterna deltog med bestämda mandat från sina organisatoriska enheter. Målet uttrycktes inte längre i vaga moraliska formuleringar: bourgeoisins störtande, proletariatets herravälde, avskaffandet av det samhälle som bygger på klassmotsättningar och skapandet av ett samhälle utan klasser och privat egendom (Kommunisternas förbund, 1847).
Förbundets medlemmar kom fortfarande huvudsakligen från tyskspråkiga arbetare och revolutionära emigranter, men dess nätverk var verksamma i London, Paris, Bryssel, Schweiz och delar av Tyskland. Dess internationalism visade sig därför inte genom en fullständigt multinationell sammansättning, utan genom överskridandet av den nationella organiseringen och förenandet av migrantarbetare i flera länder. Ersättandet av parollen ”Alla människor är bröder” med ”Proletärer i alla länder, förena er!” var ett koncentrerat uttryck för denna övergång.
Manifestet: en rörelses vetenskapliga och politiska koncentration
Förbundets andra kongress gav Marx och Engels i uppdrag att utarbeta ett teoretiskt och praktiskt program. Kommunistiska manifestet var därför varken en akademisk avhandling eller en trosbekännelse från två isolerade tänkare. Det var en produkt av de organisatoriska behoven hos en rörelse som behövde en sammanhängande förståelse av det kapitalistiska samhället, proletariatets historiska ställning och sina egna politiska mål.
Förordet till den första upplagan förklarade att texten skulle publiceras på engelska, franska, tyska, italienska, flamländska och danska. Denna plan förverkligades inte fullständigt vid den tiden. Efter nederlaget för revolutionerna 1848 trängdes även Manifestet undan för en period. Dess globala spridning skedde senare och tillsammans med arbetarrörelsens återuppbyggnad. Engels skrev i förordet från 1890 att Manifestets historia i stor utsträckning återspeglade den moderna arbetarrörelsens historia: överallt där storindustrin och arbetarklassens organisering utvecklades växte också behovet av denna text (Engels, 1890).
Manifestets betydelse låg inte i att det gav arbetarna en färdig sanning utifrån. Det koncentrerade rörelsens utspridda erfarenheter till ett teoretiskt system och ett politiskt program. Samhällets historia uppfattades som klasskampens historia, proletariatets framväxt knöts till kapitalets egen utveckling och arbetarnas frigörelse erkändes inte som resultatet av en moralisk reformering av samhället, utan som produkten av deras eget organiserade handlande. I denna mening uttryckte Manifestet framväxten av vetenskapen om klasskampen: en vetenskap vars föremål inte var ett stillastående samhälle, utan dess motsättningar, rörelse och möjlighet till revolutionär omvandling.
Den revolutionära organisationen som institution för kunskapens utveckling
Förbindelsen mellan vetenskap och rörelse innebar inte att en teori en gång för alla hade fullbordats och att organisationens enda uppgift var att sprida den. En revolutionär organisation måste samla kampens erfarenheter, kritiskt granska nederlag och segrar, pröva sina politiska hypoteser i praktiken och utveckla sitt program i överensstämmelse med ny kunskap. Marx strid med den officiella vetenskapen var därför oskiljaktig från hans organisatoriska verksamhet. Kritiken av filosofin, den politiska ekonomin och den borgerliga historieskrivningen var samtidigt ett försök att utrusta arbetarrörelsen med kunskap om de verkliga villkoren för sin egen frigörelse.
Marx tillämpade samma kriterium inom förbundet. Under konflikten i september 1850 kritiserade han Willichs och Schappers riktning eftersom den betraktade revolutionen inte som en produkt av villkorens utveckling och klassens beredskap, utan som ett resultat av den revolutionära viljan. Enligt Marx ersattes den materiella analysen i detta synsätt av voluntarism, medan ”revolutionens verkliga process” ersattes av revolutionära paroller (Marx, 1850). Kritiken av sekterismen var därför inte bara en organisatorisk konflikt. Den var ett försvar av sambandet mellan vetenskaplig kunskap, kampens verkliga villkor och arbetarklassens organisering.
Detta förhållningssätt utmanade också de officiella samhälls- och humanvetenskaperna. Den borgerliga vetenskapen undersökte samhället ur perspektivet att bevara den rådande ordningen. Vetenskapen om klasskampen studerade samma relationer från den klassposition som var tvungen att omvandla hela ordningen för att kunna frigöra sig. Från och med denna tidpunkt blev den teoretiska striden mot den officiella vetenskapen en del av proletariatets politiska kamp.
Första internationalen: vetenskap och organisation i global skala
Upplösningen av Kommunisternas förbund 1852 innebar inte slutet på denna process. Tillväxten av fackföreningar, kooperativ, strejker och politiska strider i olika länder skapade behovet av en bredare form av samordning. Grundandet av Internationella arbetarassociationen 1864 var ett svar på detta nya stadium.
Första internationalen var inte en ny sekt med en på förhand fastställd lära. Engelska fackföreningar, kommunister, proudhonister, socialister och andra riktningar inom rörelsen deltog i den. Dess stadgar förklarade att associationens mål var att skapa ”ett centrum för förbindelse och samarbete” mellan arbetarorganisationer i olika länder. Marx utarbetade också ett program vars utgångspunkt var rörelsens verkliga utvecklingsnivå, utan att överge målet om arbetarklassens fullständiga frigörelse.
Från De rättfärdigas förbund till Kommunisternas förbund och från Manifestet till Första internationalen kan man följa en historisk utvecklingslinje: rörelsen skapar sin egen vetenskap; vetenskapen lyfter rörelsens erfarenheter från en utspridd nivå till allmän kunskap; och organisationen blir den plats där denna kunskap och kamp koncentreras och förs vidare. Marx och Engels stod inte utanför arbetarrörelsen. Vid ett bestämt stadium i dess utveckling blev de dess ledare och organisatörer. Kommunismens historiska kraft låg inte i teorin, rörelsen eller organisationen var för sig, utan i dessa tre elements levande och kontinuerliga enhet.
Källor
Kommunisternas förbund (1847), Kommunisternas förbunds stadgar.
Engels, F. (1885), Till Kommunisternas förbunds historia.
Engels, F. (1890), Förord till den tyska upplagan av Kommunistiska manifestet.
Marx, K. (1850), Centralmyndighetens möte den 15 september 1850.
Marx, K. (1864), Inauguraladress för Internationella arbetarassociationen.
Marx, K. och Engels, F. (1848), Kommunistiska manifestet.
