Islamiska republiken har återigen fört galgarna tillbaka till stadens torg och gator. Den offentliga avrättningen av två personer som greps i samband med januariprotesterna är inte bara avrättningen av två fångar. Den är en medveten uppvisning av statsmakt, avsedd att återinföra skräcken som ett medel för att kontrollera samhället. En regim som sköt ihjäl tusentals människor på gatorna under januariprotesterna försöker nu förvandla samma gator till en scen för dödens offentliga skådespel.
Massakrer på gatorna, massgripanden, tortyr, säkerhetsdomstolar och offentliga avrättningar är inte isolerade händelser. De utgör länkar i samma kedja – en sammanhållen politik för att bryta samhällets motståndsvilja och förhindra att protesterna återvänder.
Islamiska republiken vet att vreden inte har lagt sig. Fattigdom, skenande priser, arbetslöshet, fallande levnadsstandard och krigets bördor har bara fördjupat de sociala motsättningarna. Under krigets skugga och den påtvingade tystnaden lever ilskan vidare bland arbetare, kvinnor, ungdomar, pensionärer, lärare, studenter och de dödades familjer. Det är därför den islamiska kapitalistiska regimen åter har rest galgarna på stadens torg.
Syftet är inte bara att döda – syftet är att skapa skräck
Under flera år genomförde regimen merparten av avrättningarna innanför fängelsernas murar, av rädsla för den organiserade arbetarrörelsen och nya folkliga resningar. Nu, i skuggan av kriget och militariseringen, har den återupplivat offentliga avrättningar som ett medel för att sprida terror.
En offentlig avrättning handlar inte bara om att beröva en människa livet. Regimen vill att alla ska tvingas bevittna dessa avskyvärda scener. Den vill förvandla stadens torg – inte till en plats för samling och protest – utan till en scen där staten demonstrerar sin makt och bestraffar dem som gör motstånd.
Galgens budskap är tydligt: den som återvänder till gatan, den som reser sig mot fattigdom och förtryck, kan mötas av kulor i dag och av snaran i morgon.
Men denna maktdemonstration är samtidigt ett erkännande av regimens rädsla. En stat som inte fruktar sitt eget folk behöver inte förvandla stadens torg till avrättningsplatser. Galgarna är inte ett uttryck för den islamiska republikens styrka. De är ett uttryck för dess rädsla för att folket åter ska inta gatorna.
Det yttre kriget döljer regimens krig mot samhället
Islamiska republiken försöker dölja det inhemska förtrycket bakom krigets rök. Den talar om ”krigstillstånd”, ”nationell säkerhet” och ”kampen mot fienden”, samtidigt som den fyller fängelserna, anklagar oppositionella för spioneri, utfärdar dödsdomar och hänger människor offentligt.
För denna regim är kriget en möjlighet att militarisera samhället, kväsa protester, påtvinga tystnad och skärpa den sociala kontrollen. Den försöker framställa varje arbetarprotest som ett hot mot rikets säkerhet, varje politisk motståndare som fiendens agent och varje form av socialt motstånd som förräderi.
Men Islamiska republiken försvarar inte folket. Det är samma regim som dödar arbetare och demonstranter, kanaliserar samhällets rikedomar till den militära och repressiva apparaten och låter arbetarklassen och de fattiga bära kostnaderna för krig, sanktioner och återuppbyggnad.
Inte heller USA och Israels regeringar är en kraft för det iranska folkets befrielse. Deras bomber och hot skapar varken frihet eller gör slut på den islamiska republikens förtrycksmaskineri. Tvärtom ger det yttre kriget regimen möjlighet att ytterligare militarisera samhället, intensifiera repressionen och stämpla sina motståndare som fiendens medhjälpare. Folket i Iran ska inte tvingas välja mellan de utländska makternas bomber och den islamiska republikens galgar. Deras krig är inte vårt krig.
Den islamiska republikens domstolar är centra för organiserat statligt dödande
Regimens rättsväsende försöker framställa de avrättade som mohareb (”Guds fiender”), ”mördare”, ”terrorister” eller ”utländska agenter”. Men domstolar som verkar under samma regim som massakrerade tusentals människor på gatorna kan aldrig vara instrument för rättvisa eller sanning.
Bekännelser framtvingade genom tortyr, summariska rättegångar och förutbestämda dödsdomar är inte rättskipning. Det rättsliga systemet är den juridiska förlängningen av samma förtrycksmaskineri som skjuter demonstranter på gatorna och drar åt snaran i fängelserna.
Regimen skjuter först demonstranterna på gatorna. Därefter fängslar den dem som överlever, utsätter dem för tortyr, dömer dem bakom stängda dörrar och hänger dem slutligen offentligt inför folket. Detta är inte rättvisa. Det är organiserat statligt dödande.
Fängelserna har inte tystnat
Inför den nya vågen av avrättningar har fångarna rest sig i motstånd. Hungerstrejker, kollektiva protester och fångar som sytt igen sina läppar visar att motståndet lever även i förtryckets mörkaste rum.
De dödsdömda fångarna får inte lämnas ensamma. Deras familjer får inte isoleras eller tystas genom hot. Kampen mot dödsstraffet är en oskiljaktig del av arbetarnas, kvinnornas, studenternas, lärarnas, pensionärernas och alla frihetskämpars gemensamma kamp.
Organisera mot krigets och avrättningarnas regim
Islamiska republiken dödade tusentals människor på gatorna under januariprotesterna. Nu försöker den förvandla samma gator till scener för offentliga avrättningar. Den vill utnyttja krigets klimat för att tvinga samhället till tystnad och återskapa den skräck som kulorna inte lyckades befästa permanent. Men ett folk som stod emot kulorna kommer inte att försvinna inför galgarnas skådespel.
Ingen regim kan härska för evigt genom massmord. Ingen snara kan utplåna människors vilja att befria sig från fattigdom, exploatering och förtryck. Proteströrelsen kommer varken att invänta en amerikansk eller israelisk intervention eller kapitulera inför bödlarna och tyrannerna i den islamiska kapitalistiska regimen.
För en ny våg av arbetarkamp och landsomfattande resningar. För att störta krigets och avrättningarnas regim. För befrielse från ett system byggt på dödande och exploatering.
Förena er! Organisera er! Gör motstånd!
Nej till staternas krig!
Nej till folkets masslakt!
Leve arbetarklassens självständiga kamp och alla förtrycktas kamp!
28 juli 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen (IWO)