Persiska viken – ett krig om kapitalet, ett krig mot livet
Kriget i Mellanöstern har gått in i en ny och betydligt farligare fas. Efter tolvdagarskriget, fyrtiodagarskriget och en rad bräckliga vapenvilor har USA:s upprepade attacker mot södra Iran gjort risken för att kriget sprids till hela Persiska viken mer verklig än någonsin. Bahrain, Kuwait, Irak, Röda havet och andra länder som hyser amerikanska styrkor har i praktiken blivit en del av krigets geografi.
Möjligheten att Israel åter ansluter sig till gemensamma militära operationer och att angreppen koncentreras mot hamnar, öar och strategisk infrastruktur i södra Iran visar att kriget kan utvecklas bortom ömsesidiga militära attacker och i stället inriktas på direkt kontroll över energiknutpunkter, sjöfartsleder och annan strategisk infrastruktur.
Om kriget når denna nivå handlar det inte längre bara om bombningar av några militära anläggningar. Det som militärer och regeringar kallar ”strategisk kontroll” innebär för miljontals människor förstörda städer, stängda arbetsplatser, massfördrivning och en militarisering av de platser där människor arbetar och lever sina vardagsliv.
För två veckor sedan skrev vi att kriget i Persiska viken i grunden är ett krig om kontrollen över kapitalets cirkulation, energivägarna och de konkurrerande makternas andel av den globala vinsten. Den senaste utvecklingen visar ännu tydligare hur de kapitalistiska stormakternas kamp om kapitalackumulation och inflytelsesfärer förvandlas till ett krig mot själva samhällets livsbetingelser. Hamnar, raffinaderier, kraftverk, järnvägar, transportnät, fabriker och serviceanläggningar är inte bara ”strategiska mål”. De är den materiella förkroppsligandet av generationer av arbetares samlade arbete och utgör grunden för produktionen och reproduktionen av det sociala livet.
När ett raffinaderi eller en hamn där människor arbetar bombas förlorar arbetarna långt mer än sina arbeten. Nedstängningen av produktionsanläggningar kastar tusentals familjer in i arbetslöshet, inkomstbortfall, stigande levnadskostnader och tvångsförflyttning. Barn hindras från att gå i skolan, sjuka förlorar tillgång till vård och stadsdelar och städer som byggts upp genom generationers arbete hotas av evakuering och förstörelse. Krigets offer är inte bara de som dör under rasmassorna. Den arbetslösa arbetaren, den fördrivna familjen och varje människa som berövas vatten, elektricitet, mediciner eller tak över huvudet är också offer för samma krig.
Men angreppen på arbetsplatser och bostadsområden handlar inte bara om att förstöra byggnader och maskiner. När fabriker, hamnar och bostadskvarter läggs i ruiner splittras arbetarna, de sociala banden som vuxit fram på arbetsplatserna och i bostadsområdena bryts sönder och deras kollektiva styrka försvagas. Krigförande makter förstör just de platser där både kapitalets reproduktion och arbetarklassens möjligheter att organisera sig, kommunicera och göra motstånd har sin materiella grund.
USA och Israel rättfärdigar denna förstörelse med ord som ”säkerhet”, ”avskräckning” och ”sjöfartens frihet”. Men den säkerhet de försvarar är oljetankernas, örlogsflottornas, marknadernas och kapitalets säkerhet – inte säkerheten för de människor som lever under bombningarna. Människoliv är bara av betydelse så länge de inte står i vägen för profit eller geopolitisk dominans. Inga bombflyg har någonsin fört med sig frihet, rättvisa eller välfärd. Varje robot som träffar en hamn, ett kraftverk, en bro eller ett raffinaderi förstör en del av vår klass samlade samhälleliga arbete och sätter eld på samhällets framtid.
Den Islamiska republiken är å sin sida inte heller någon försvarare av folket. Samma regim som i årtionden har använt samhällets resurser till militarisering, repression och regional maktpolitik försöker nu återigen lägga kostnaderna för kriget och förstörelsen på arbetarklassens axlar. Under parollen ”försvaret av fosterlandet” kan varje protest mot arbetslöshet, inflation, försämrad offentlig service eller uteblivna löner slås ned.
Yttre bombningar och inre repression utförs av motstående makter, men för arbetarklassen leder de till samma resultat: djupare fattigdom, hårdare säkerhetskontroll, tystandet av oberoende arbetarröster och en ytterligare utbyggnad av repressionens och avrättningarnas maskineri.
Detta är inte längre bara ett regionalt krig. Persiska viken har blivit en av de centrala knutpunkterna i den globala kapitalismens kris. Washingtons varningar till Kina och Ryssland mot varje form av inblandning visar att ett fortsatt krig kan föra stormaktsrivaliteten in i en ny och ännu farligare fas. USA försöker bevara sitt herravälde över världens energiflöden och handelsvägar. Kina strävar efter att säkra sin energi- och handelsförsörjning. Ryssland vill förhindra att dess regionala inflytande försvagas ytterligare. Europa är samtidigt långt ifrån skyddat mot krisens ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenser. Ingen av dessa makter agerar för människornas frihet i regionen. Samtliga försvarar eller omförhandlar sin egen plats i kapitalets globala ordning.
Kriget är både ett resultat av den fördjupade krisen i den kapitalistiska världsordningen och ett försök att hantera denna kris. Men detta försök sliter inte bara sönder samhället; det undergräver också de stater som själva driver kriget. I Iran har motsättningarna inom maktapparaten kring förhandlingar, krigets fortsättning och hanteringen av krisen blivit allt tydligare. I USA har kriget blivit en del av maktkampen kring presidentens befogenheter, kongressens roll och försöken att begränsa Donald Trump. I Israel fortsätter Netanyahus regering att pressas av en djup legitimitetskris, konflikter inom regeringskoalitionen och återkommande sociala protester. Kriget var tänkt att stärka och ena dessa regeringar. I stället har det blivit ännu en faktor som fördjupar deras politiska kriser.
Ingen av de stridande parterna har uppnått sina uttalade mål. USA har inte lyckats tvinga den Islamiska republiken till kapitulation. Den Islamiska republiken har inte lyckats befästa sin ställning. Israel har inte uppnått den säkerhet som utlovades. Kriget har därför inte löst krisen, utan blivit ett sätt att förlänga och fördjupa den. Detta dödläge är inte enbart Mellanösterns dödläge. Det är ett uttryck för en global ordning i kris – en ordning som i allt högre grad tar sin tillflykt till militarisering, förstörelse och en ny uppdelning av inflytelsesfärer för att bevara och omorganisera kapitalackumulationen.
Om kriget fortsätter att expandera kommer också arbetslösheten, fördrivningen och förstörelsen att växa. Om en tillfällig vapenvila uppnås kommer kapitalet omedelbart att försöka lägga beslag på återuppbyggnadens projekt. Det som bombas sönder i dag kommer i morgon att återuppbyggas genom privatiseringar, billig arbetskraft, osäkra anställningar och hårdare arbetsdisciplin. Kapitalet tjänar pengar både på vapentillverkningen och på återuppbyggnaden av den förstörelse som samma vapen har orsakat.
Men återuppbyggnaden är inte bara ett nytt område för kapitalets profit. Den är också en ny arena för klasskampen. Vem ska betala kostnaderna för återuppbyggnaden? Vem ska bestämma dess prioriteringar? Vilka ska bygga upp infrastrukturen på nytt, till vilka löner och under vilka arbetsvillkor? De härskande makterna kommer oundvikligen att möta arbetarnas motstånd mot uppsägningar, lönesänkningar, privatiseringar och en fördjupad exploatering.
Arbetarklassen är inte bara krigets offer. Den är den samhälleliga kraft på vars arbete hela denna ordning vilar – och den enda samhälleliga kraft som har möjlighet att förändra den. Att vår klass arbetsplatser och livsmiljöer förvandlas till militära mål under kriget, och att samma klass motstånd under fredstid blir det främsta hindret för kapitalets offensiv, visar dess avgörande historiska roll i den nuvarande kapitalistiska krisen.
Självständig organisering bland vårdarbetare i USA och fackföreningarnas kontrollerande roll
Varje gång en större strejk bryter ut någonstans i världen börjar medierna plötsligt tala om ett ”arbetaruppror”. Bilder av strejkvakter, plakat, fackliga ledares tal och förhandlingar med arbetsgivaren hamnar i centrum för nyhetsrapporteringen, som om arbetarnas kamp hade börjat just den dagen.
Även en stor del av de medier som står arbetarrörelsen och den radikala vänstern nära accepterar, medvetet eller omedvetet, samma utgångspunkt. De rapporterar om strejken, skriver om förhandlingarna och kritiserar fackets eller arbetsgivarens hållning. Däremot ställer de mer sällan den avgörande frågan: Hur uppstod denna strejk, och genom vilken process växte den fram?
Om vi vill skriva arbetarkampens verkliga historia måste vi gå bortom dess mediala framtoning. En strejk är inte början på kampen – den är dess mest synliga ögonblick. Innan fackföreningen officiellt utlyser en strejk har månader, och ibland år, av verkligt motstånd redan passerat. Under denna tid bygger arbetarna, långt från mediernas kameror, upp nätverk av förtroende på arbetsplatserna. De omvandlar sina spridda erfarenheter till en gemensam erfarenhet, protesterar mot personalbrist, påtvingade arbetsscheman, obligatorisk övertid och den ökande exploateringen, organiserar namninsamlingar, knyter samman sina arbetskamrater och skapar de första formerna av självständig samordning. Det är just under denna period som grunden läggs för en framtida strejk – en period som vanligtvis får mycket liten uppmärksamhet, inte bara i de etablerade medierna utan även i stora delar av vänsterpressen.
De senaste protesterna bland vårdarbetare i USA utgör ett tydligt exempel på denna process. I juli 2026 gick över fyratusen sjuksköterskor vid Brigham and Women’s Hospital, tillsammans med omkring 450 anställda och specialister inom hemsjukvården vid Mass General Brigham Home Care, ut i en av de största strejkerna inom vårdsektorn i Massachusetts. Strejken föregicks av månader av resultatlösa förhandlingar, ett överväldigande strejkmandat från medlemmarna och en lång period av organisering på arbetsplatserna (Massachusetts Nurses Association, 2026; ABC News, 2026). Det som syntes i medierna var emellertid endast den sista länken i denna process – inte dess början.
I verkligheten handlade konflikten inte enbart om högre löner. Den gällde också den kroniska personalbristen, den ökande arbetsintensiteten, den obligatoriska övertiden, den försämrade vårdkvaliteten och omvandlingen av sjukvården till ett område där kostnadsminskningar och vinstmaximering prioriteras framför människors behov. När vårdarbetare kräver fler anställda försvarar de därför samtidigt sina egna arbetsvillkor och patienternas rätt till en trygg och värdig vård. Det är inom denna sektor som motsättningen mellan kapitalets vinstintressen och samhällets verkliga behov framträder i sin tydligaste form. Varje arbetare som lämnar ett utmattande tolvtimmarsskift och varje patient som tvingas vänta i timmar på vård är ett direkt resultat av denna vinstlogik (NYSNA, 2026).
Sjukvården får dock inte betraktas enbart genom sjuksköterskornas strejker. Dess ryggrad utgörs av tusentals undersköterskor, vårdbiträden, äldreomsorgspersonal, hemtjänstpersonal, serviceanställda, lokalvårdare, patienttransportörer, tekniker och många andra grupper av vårdarbetare. Det är dessa breda skikt av arbetarklassen som bär den tyngsta bördan av personalbrist, ständigt förändrade arbetsscheman, osäkra anställningar och en allt högre arbetsintensitet – men de är samtidigt de som syns minst i medierna. Just därför börjar den verkliga historien om kampen inom vårdsektorn inte vid de officiella talarstolarna utan på arbetsplatserna själva.
Det som driver kampen framåt är därför i första hand inte ett upprop från fackföreningen, utan arbetarnas egen självständiga organisering på arbetsplatsen. Arbetarna reagerar först på de dagliga problemen. De diskuterar arbetsvillkoren med varandra, utvecklar en gemensam förståelse av exploateringen, identifierar sina naturliga förtroendepersoner, organiserar namninsamlingar, skapar kontakter mellan olika avdelningar och utvecklar de första formerna av samordning. Denna process är vanligtvis långsam, gradvis och nästan osynlig för medierna, men det är just här som ömsesidigt förtroende, solidaritet och den kollektiva handlingsförmågan växer fram.
Efter vårdarbetarnas manifestation utanför Partille kommunhus överlämnade två organisatörer från det självständiga nätverket för vårdarbetare en namninsamling, undertecknad av ett stort antal anställda inom vård och omsorg, till kommunens företrädare. I en intervju med Partille Tidning valde de, på grund av systematiska repressalier och påtryckningar, att inte visa sina ansikten. Under de senaste åren har nätverket, genom undersköterskornas arbetarnätverk, organiserat flera arbetsplatsprotester. Dessa mobiliseringar växte fram efter en längre period av samarbete och ömsesidigt stöd mellan arbetare på flera arbetsplatser – utan fackföreningens initiativ eller ens kännedom.
Efter vårdarbetarnas manifestation utanför Partille kommunhus överlämnade två organisatörer från det självständiga nätverket för vårdarbetare en namninsamling, undertecknad av ett stort antal anställda inom vård och omsorg, till kommunens företrädare. I en intervju med Partille Tidning valde de, på grund av systematiska repressalier och påtryckningar, att inte visa sina ansikten. Under de senaste åren har nätverket, genom undersköterskornas arbetarnätverk, organiserat flera arbetsplatsprotester. Dessa mobiliseringar växte fram efter en längre period av samarbete och ömsesidigt stöd mellan arbetare på flera arbetsplatser – utan fackföreningens initiativ eller ens kännedom.
Det självständiga nätverket bland undersköterskorna i Partille utgör ett tydligt exempel på denna process. Protesterna började inte genom ett upprop från facket, utan växte fram ur arbetsplatserna själva. Den ökande arbetsbelastningen, ständigt förändrade arbetsscheman och den omfattande personalflykten fick undersköterskorna att bygga egna nätverk för samordning. De organiserade en namninsamling, utsåg sina egna förtroendepersoner, tog direkt kontakt med den lokala tidningen och började förbereda en offentlig protest. Senare medgav till och med fackliga företrädare att de inte hade känt till hur denna organisering hade vuxit fram. Erfarenheten visade att självständig organisering kan utvecklas till en verklig kraft på arbetsplatsen redan innan facket träder in.
Denna erfarenhet är inte unik för Sverige. Det som vi i dag ser i USA följer samma grundläggande logik. De överväldigande strejkmandaten, månaderna av förhandlingar, arbetsplatsmötena och de nätverk som byggts upp mellan olika avdelningar visar alla att strejken inte är kampens början, utan resultatet av en lång process av motstånd och organisering. Om denna process förblir osynlig försvinner också den viktigaste delen av arbetarkampens historia.
Under sådana förhållanden träder fackföreningen vanligtvis in först när den självständiga organiseringen inte längre kan ignoreras. Ju starkare de självständiga arbetarnätverken blir, desto större blir hotet mot den fackliga byråkratin. Om arbetarna själva kan fatta beslut utmanas fackets monopol på representation. Därför tvingas facket erkänna kampen, men försöker samtidigt kanalisera, begränsa och avsluta den inom former som är möjliga att kontrollera och förhandla om.
Det är därför officiella strejker ofta är tidsbegränsade, etappindelade och i stor utsträckning förutsägbara. I Massachusetts begränsades strejken, trots arbetarnas omfattande beredskap, till en tidsbestämd konflikt. Arbetsgivaren kunde därför i förväg planera lockoutåtgärder och ersättningsbemanning (Massachusetts Nurses Association, 2026). Det som tidigare hade varit en levande och växande rörelse fördes nu in i den formella förhandlingsprocessen. Detta är just den roll som den fackliga byråkratin spelar inom det kapitalistiska systemet: att omvandla en levande och självständig rörelse till en process som kan administreras, förhandlas och slutligen avslutas.
Men strejkens slut är inte kampens slut. Tvärtom markerar strejken slutet på en fas och början på en ny. Arbetarna återvänder till sina arbetsplatser, men de är inte längre desamma. De har vunnit en gemensam erfarenhet av solidaritet, ömsesidigt förtroende, kollektiv handling och sin egen styrka. De nätverk som byggts upp under kampen, de förtroendepersoner som vuxit fram ur arbetsplatserna och de kontakter som skapats mellan olika avdelningar försvinner inte. De utgör arbetarklassens sociala kapital inför nästa fas av kampen.
Därför bör arbetarklassens verkliga styrka inte sökas enbart under strejkdagarna. Den återskapas varje dag – på arbetsplatserna, i samtalen mellan arbetskamrater, i förtroendenätverken, i valet av naturliga förtroendepersoner, i motståndet mot ledningens påtryckningar och i de självständiga formerna för organisering. Strejken är endast det ögonblick då denna styrka under en kort tid blir synlig för hela samhället. Arbetarrörelsens framtid avgörs därför inte av hur många strejker fackföreningarna utlyser, utan av hur långt den självständiga organiseringen på arbetsplatserna utvecklas. Endast genom denna process kan arbetarklassen återuppbygga och utvidga sin sociala makt, oberoende av både kapitalet och dess fackliga byråkratiska apparater.
Referenser
ABC News (2026). Nurses and Home Care Clinicians Plan Large-Scale Strike in Boston.
Brigham and Women’s Hospital / Mass General Brigham (2026). Public Statements.
Massachusetts Nurses Association (MNA) (2026). Strike Announcements and Bargaining Updates.
New York State Nurses Association (NYSNA) (2026). Press Releases on Staffing, Bargaining and Strike Actions.
Partille Tidning. Artiklar om det självständiga nätverket för vårdarbetare i Partille samt dokument och rapporter från Internationella Arbetarförbundet (IWO), 3 maj 2026 .
Storbritannien: Statens kris och krisen i reproduktionen av kapitalets politiska struktur
På mindre än ett decennium har Storbritannien haft sju premiärministrar. Ett land som en gång betraktades som ett av den kapitalistiska världens mest stabila parlamentariska system har i dag blivit ett tydligt exempel på politisk instabilitet. Den 20 juli 2026 efterträdde Andy Burnham Keir Starmer som premiärminister. En regering som bara två år tidigare hade vunnit en överväldigande parlamentarisk majoritet kollapsade, innan den ens hunnit befästa sin ställning, under trycket från den ekonomiska krisen, den sociala upplösningen och de interna motsättningarna inom Labourpartiet (GOV.UK, 2026a; Reuters, 2026a)
Denna utveckling kan inte förklaras enbart med Starmers personliga svagheter, rivaliteten mellan Labourpartiets ledare eller en regerings misstag. Den avgörande frågan är djupare: Varför är den politiska strukturen i en av världens äldsta kapitalistiska stater inte längre förmögen att reproducera den stabilitet som tidigare kännetecknade den?
Från relativ stabilitet till regeringarnas återkommande fall
Under årtiondena före den globala finanskrisen 2008 satt brittiska regeringar i regel kvar under långa perioder. Margaret Thatcher var premiärminister från 1979 till 1990, John Major från 1990 till 1997 och Tony Blair från 1997 till 2007. Gordon Brown satt kvar vid makten mellan 2007 och 2010, och David Cameron, trots att han tillträdde efter finanskrisen och ledde en koalitionsregering, var premiärminister mellan 2010 och 2016 (GOV.UK, 2026b).
Sedan folkomröstningen om Brexit 2016 har emellertid takten i maktskiftena ökat dramatiskt. Cameron avgick efter nederlaget i folkomröstningen. Theresa May tvingades lämna sin post efter dödläget i Brexitförhandlingarna. Boris Johnson föll under trycket från politiska kriser och skandaler. Liz Truss satt endast 49 dagar som premiärminister. Rishi Sunak förlorade valet 2024. Keir Starmer tvingades avgå bara två år efter Labours stora valseger. Andy Burnham är därmed den sjunde premiärministern på tio år (Reuters, 2026a; GOV.UK, 2026b).
Brexit var inte ensam orsaken till alla dessa kriser. Däremot blev folkomröstningen den punkt där motsättningar, som under många år hade samlats under det parlamentariska systemets skenbara stabilitet, exploderade. Den folkomröstning som skulle överbrygga de interna motsättningarna inom det konservativa partiet och lösa Storbritanniens relation till Europa blev i stället inledningen på en period präglad av politisk sönderdelning, ekonomisk osäkerhet och de traditionella partiernas tilltagande försvagning. Brexit bör därför inte förstås som krisens grundläggande orsak, utan som en av dess tydligaste uttrycksformer.
Den historiska krisen i kapitalets samlade reproduktion
För att förstå denna instabilitet måste analysen föras bortom konkurrensen mellan enskilda politiker och partier. Den historiska krisen i kapitalets samlade reproduktion är inte begränsad till recession, fallande profitkvoter, skuldsättning eller bankkriser. Vid en viss historisk punkt hamnar själva möjligheten att reproducera hela det kapitalistiska samhällets relationer – från varuproduktion och reproduktionen av arbetskraften till reproduktionen av ideologisk hegemoni, staten, partierna, parlamentet och de institutioner genom vilka samhället organiseras – i kris.
Under sådana förhållanden framträder krisen inte längre enbart inom ekonomin. Den utvecklas också till en kris i reproduktionen av kapitalets politiska herravälde. Finanskrisen 2008 markerade tydligt denna övergång: krisen överskred ekonomins område och undergrävde samtidigt de politiska strukturernas förmåga att hantera sociala motsättningar och reproducera ett aktivt samtycke till den rådande ordningen (Internationella Arbetarorganisationen, 2025).
Ur detta perspektiv är de ständiga premiärministerskiftena i Storbritannien inte bara ett uttryck för några politikers oförmåga. De utgör ett konkret uttryck för krisen i reproduktionen av kapitalets politiska struktur. Kapitalet behöver inte bara fabriker, banker och marknader. Den borgerliga staten måste också reproducera förtroendet för institutionerna, partiernas legitimitet, acceptansen för den ekonomiska politiken och möjligheten att upprätthålla kompromisser mellan samhällsklasserna.
När ingen regering längre kan tillgodose finanskapitalets krav, industrikapitalets behov, mellanskiktens förväntningar och arbetarklassens krav samtidigt, förbrukas regeringarna snabbt och ledarna ersätts den ena efter den andra – utan att den grundläggande krisen löses.
Burnham har lovat att bryta med tidigare politik genom decentralisering, stärkta resurser till eftersatta regioner, åtgärder mot bostadskrisen och minskade levnadskostnader. Men redan från första dagen har hans regering ställts inför kravet att vinna finansmarknadernas förtroende och upprätthålla en strikt budgetdisciplin. Obligationsmarknadens reaktion på möjligheten till ökade offentliga utgifter visar att även den nya regeringen står under finanskapitalets direkta tryck redan innan den har kunnat genomföra sina sociala reformlöften (Barron’s, 2026; Reuters, 2026b).
Brexit – socialt missnöje inom nationalismens ramar
Brexit uttryckte ett verkligt missnöje bland stora delar av det brittiska samhället: nedläggningen av industrin, förfallet i gamla arbetarstadsdelar, nedskärningar i den offentliga servicen, otrygga anställningar och den ökande koncentrationen av rikedom till London och sydöstra England. Men denna sociala vrede riktades inte mot kapitalets maktförhållanden, privatiseringarna eller åtstramningspolitiken. I stället kanaliserades den av den borgerliga högern till fientlighet mot Europeiska unionen, migranter och de så kallade ”globala eliterna”.
Resultatet blev inte att arbetarna återfick kontrollen över sina liv, utan en fördjupad ekonomisk osäkerhet och en allt djupare politisk kris. Brexit återuppbyggde inte den förstörda industrin, räddade inte den offentliga välfärden och höjde inte lönerna. Tvärtom ledde åratal av förhandlingar, förändrade regelverk och osäkerhet kring handelsrelationerna till ytterligare påfrestningar för investeringar, handel och andra centrala delar av den brittiska ekonomin (Gocer, Darby & Ongan, 2025).
Den nya högern och den nyfascistiska rörelsen livnär sig på just detta misslyckande. Reform UK och Nigel Farage framställer bostadskrisen, sjukvårdens problem, de låga lönerna och nedmonteringen av den offentliga servicen inte som resultatet av årtionden av privatiseringar, åtstramningar och en massiv överföring av rikedom till finanskapitalet, utan som en följd av invandringen. I denna berättelse görs migrantarbetaren – i stället för kapitalisten, staten eller bostadsmarknaden – ansvarig för fattigdom, bostadsbrist och välfärdens sönderfall.
Detta är inte någon lösning på krisen; det är ett sätt att hantera den. Den yttersta högern försöker ställa brittiska arbetare mot migrantarbetare för att dölja krisens klasskaraktär. De traditionella partiernas försvagning har skapat ett utrymme där kapitalets kris kan omvandlas till kulturkrig, invandrarfientlighet och nationalism. Även analyser av den brittiska parlamentsdebatten visar hur säkerhetsdiskursen kring migration har förstärkts och hur fokus alltmer har förskjutits mot ”gränskontroll” och ”illegal invandring” (Ghafouri et al., 2025).
Krisen underifrån – strejkerna återvänder
Den politiska krisen visar sig inte enbart i samhällets toppskikt. Under samma period som regeringarna föll den ena efter den andra återvände också en omfattande våg av strejker inom järnvägen, busstrafiken, posten, skolorna, universiteten, den offentliga sektorn och sjukvården. Strejkvågen 2022–2023 utgjorde den första omfattande perioden av industriella konflikter i Storbritannien sedan slutet av 1980-talet (Office for National Statistics, 2023; Schnapper, 2026).
Strejkerna bland vårdpersonal, lärare, järnvägsarbetare, postanställda och universitetsanställda visade att problemet inte enbart handlade om instabila regeringar. Staten förmår inte längre reglera relationen mellan kapital och arbete genom de traditionella mekanismerna för kompromiss, medling och kontroll. Arbetarna gjorde motstånd mot reallönesänkningar, personalbrist, nedslitna offentliga tjänster och försöken att överföra krisens kostnader på samhället.
Statens svar var emellertid inte att tillmötesgå arbetarnas krav, utan att begränsa deras strejkrätt. Genom lagen om Minimum Service Levels gavs regeringen möjlighet att tvinga delar av arbetsstyrkan att fortsätta arbeta även under lagliga strejker inom vissa samhällsviktiga sektorer. Detta visar att när staten inte längre kan reproducera samtycke, försöker den i stället stärka sina tvångsmedel (House of Commons Library, 2023).
Ur maktens perspektiv framträder krisen som regeringars, partiers och politiska ledares successiva försvagning. Underifrån visar den sig som strejker, protester och arbetarnas vägran att bära kostnaderna för kapitalets kris. Dessa är inte två separata processer, utan två uttryck för en och samma kris i kapitalets reproduktion.
En instabil regering – en starkare säkerhetsstat
Att regeringarna blir alltmer instabila innebär inte att den kapitalistiska staten automatiskt försvagas. Tvärtom. Ju mindre de etablerade partierna och regeringarna förmår skapa samtycke och politisk legitimitet, desto mer lutar sig staten mot inskränkningar av strejkrätten, hårdare gränskontroller, utbyggda polis- och säkerhetsapparater och en ökad säkerhetisering av de sociala motsättningarna. Premiärministrar och regeringar kommer och går, men den statliga disciplin- och repressivapparaten består – och förstärks. Denna motsättning är inte unik för Storbritannien. I USA utgör trumpismen ett försök att återupprätta kapitalets makt och statens hegemoni genom tullpolitik, kontrollerad instabilitet, nationalism och auktoritära styrformer. I Frankrike och Tyskland förlorar de traditionella partierna successivt sitt sociala stöd samtidigt som den yttersta högern växer. I Israel har kriget inte kunnat .lösa statens kris eller de djupa sociala motsättningarna. I Iran uttrycks samma historiska problem genom en kombination av tilltagande militarisering, fördjupat förtryck och de ständiga konflikterna mellan de styrande fraktionerna.
Trots sina betydande skillnader är trumpismen och den brittiska statskrisen olika uttryck för en och samma historiska process: en situation där både kapitalets ekonomiska reproduktion och reproduktionen av dess politiska herravälde samtidigt blir allt svårare (Internationella Arbetarorganisationen, 2025).
Krisen och framtidsperspektivet
De ständiga bytena av premiärministrar är inte ett uttryck för den borgerliga demokratins vitalitet. De visar tvärtom att kapitalet inte längre kan reproducera sitt politiska herravälde genom samma institutioner, partier och kompromisser som tidigare. Ansiktena förändras, men ingen ny regering kan undanröja motsättningen mellan kapitalets lönsamhetskrav, finansmarknadens disciplin, nedmonteringen av den offentliga välfärden och arbetarklassens krav.
Krisen i kapitalets politiska struktur öppnar två motsatta möjligheter. Å ena sidan försöker den yttersta högern rikta det sociala missnöjet mot migranter, minoriteter och andra delar av arbetarklassen och, ur den sönderfallande tilliten till de etablerade institutionerna, bygga upp en auktoritär och nationalistisk stat. Å andra sidan visar strejkerna och de sociala motståndsrörelserna att arbetarklassen fortfarande utgör den kraft som kan höja krisen från frågan om regeringsskiften till frågan om en genomgripande omvandling av hela den rådande samhällsordningen.
Storbritannien har i dag inte bara fått en ny premiärminister. Landet står inför en politisk struktur som inte längre förmår reproducera den stabilitet som tidigare präglade den. Den avgörande frågan är därför inte hur länge Andy Burnham kommer att sitta kvar. Frågan är om arbetarklassen kommer att kunna utveckla sina spridda strider till en självständig, politisk och internationalistisk kraft, eller om kapitalets kris ännu en gång kommer att administreras under nationalismens, invandrarfientlighetens och de ständiga regeringsskiftenas fana, utan att de samhällsförhållanden som producerar krisen förändras.
Referenser
Barron’s (2026), Varför Storbritanniens nye premiärminister måste hålla finansmarknaderna nöjda.
Ghafouri, V. et al. (2025), Att rama in migrationen: En beräkningsbaserad analys av den brittiska parlamentsdebatten.
Gocer, I., Darby, J. & Ongan, S. (2025), Ett nytt osäkerhetsindex för Brexit: Dess utveckling och ekonomiska konsekvenser.
GOV.UK (2026a), Premiärminister: The Rt Hon Andy Burnham MP.
GOV.UK (2026b), Tidigare premiärministrar.
House of Commons Library (2023), Lagförslag om strejker (miniminivåer för samhällsservice) 2022–23.
Office for National Statistics (2023), Strejkernas påverkan i Storbritannien: juni 2022–februari 2023.
Reuters (2026a), Storbritanniens nye premiärminister Andy Burnham lovar att sätta punkt för år av instabilitet.
Reuters (2026b), Burnham öppnar ”No10 North” för att flytta ekonomisk makt från London.
Schnapper, P. (2026), Strejkvågen i Storbritannien 2022–23 i sitt sammanhang.
Internationella Arbetarorganisationen (2025), Trumpismen – det politiska uttrycket för den historiska krisen i kapitalets samlade reproduktion. 2 maj 2025.
Kommunismen var en rörelse innan den blev klasskampens vetenskap
En strejk är inte början på en kamp; den är dess mest synliga ögonblick. Det som syns i nyheterna är bara ett kort ögonblick i en mycket lång process. Månader, och ibland år, innan arbetarna ställer upp sig i strejkled framför mediernas kameror pågår något ännu viktigare på arbetsplatserna. Arbetarna finner varandra, bygger nätverk av förtroende, utser sina egna betrodda kamrater, omvandlar spridda erfarenheter till en gemensam erfarenhet och skapar steg för steg självständiga former för organisering. Strejken är resultatet av denna process, inte dess utgångspunkt.
Samma verklighet är också nyckeln till att förstå kommunismens historia. Om vi bara ser strejkens ögonblick går kampens viktigaste del förlorad: den process genom vilken förtroende, medvetande och organisation tar form. Kommunismens verkliga historia börjar också här. Arbetarmöten, gemensamma diskussioner och politisk skolning utgjorde den levande grunden för den tidiga kommunistiska organiseringen. Långt innan marxismen utvecklades till klasskampens vetenskap existerade kommunismen som en rörelse, skapad genom arbetarnas föreningar, kollektiva lärande och praktiska organisering.
Under första hälften av 1800-talet växte två olika svar fram på det växande kapitalistiska klassamhällets kris. Det ena representerades av de utopiska socialisterna, med gestalter som Saint-Simon, Fourier och Owen. De föreställde sig ett mer jämlikt samhälle, men sökte vägen dit genom moraliska reformer, mönstersamhällen och samarbete mellan klasserna. Inom denna tradition hade arbetarklassen ännu inte erkänts som den historiska kraft som kunde omvandla samhället.
Mot detta stod den kommunism som växte fram ur arbetarrörelsen själv: en tradition förknippad med Babeuf, Buonarroti, Cabet och Weitling samt organisationer som Årstidernas sällskap och De rättfärdigas förbund. Denna strömning tog inte form i universitetens föreläsningssalar, utan i verkstäder, arbetarkvarter, hemliga föreningar och proletariatets vardagliga kamp. Den hade ännu inte utvecklat en vetenskaplig kritik av kapitalismen, men erfarenheten av livet och kampen hade redan lett den till en tydlig slutsats: klassamhället försvinner inte genom vädjanden och reformer; arbetarnas frigörelse kan endast uppnås genom deras egen organiserade kamp.
Under de år då Marx fortfarande höll på att bryta med unghegelianerna och ännu inte offentligt betraktade sig som kommunist, visade flera verk och dokument att kommunismen inte längre bara var ett filosofiskt ideal. Den hade blivit en social verklighet inom den europeiska arbetarrörelsen.
Ett av de viktigaste av dessa verk var Lorenz von Steins Socialismen och kommunismen i dagens Frankrike (Der Socialismus und Communismus des heutigen Frankreichs), som publicerades första gången 1842. I detta verk gjorde Stein ett av de första försöken att beskriva de socialistiska och kommunistiska strömningarna, inte som abstrakta idéer, utan som verkliga och organiserade rörelser med rötter bland de franska arbetarna.
Lorenz von Stein, Socialismen och kommunismen i dagens Frankrike, andra upplagan, 1848. Första upplagan publicerades 1842.
Kommunismen existerade före Marx som en verklig rörelse. Von Steins verk är ett historiskt dokument och hör till de första historiska studierna av de socialistiska och kommunistiska strömningarna inom den europeiska arbetarrörelsen. Flera år före publiceringen av Kommunistiska manifestet beskrev Stein dessa strömningar, inte som abstrakta ideal, utan som verkliga och organiserade arbetarrörelser.
Under åren 1842–1843, när Marx fortfarande bröt med unghegelianerna och ännu inte offentligt betraktade sig som kommunist, konfronterades han både med sådana verk och med den europeiska arbetarrörelsens verklighet. Detta historiska sammanhang visar att kommunismen existerade som en levande rörelse inom arbetarklassen innan den i marxismen formulerades som en vetenskaplig teori.
Trots att boken skrevs från en konservativ ståndpunkt blev den själv ett historiskt dokument som visade att kommunismen hade en verklig existens redan före Marx. Dess betydelse för marxismens historia ligger inte enbart i dess innehåll, utan också i det faktum att Marx under just denna period mötte både sådana verk och den europeiska arbetarrörelsens verklighet – en rörelse som nu behövde en djupare förståelse av det kapitalistiska samhället och ett klarare perspektiv för sin egen kamp.
Rörelsens styrka låg inte i dess böcker, utan i dess föreningar. Arbetarföreningarna var inte enbart platser för teoretiska diskussioner. De var klasskampens första skolor. Där lärde sig arbetarna ömsesidigt förtroende, utbytte erfarenheter, identifierade sina betrodda kamrater, övade gemensamt handlande och byggde de första varaktiga nätverken av solidaritet. Det var i dessa föreningar som kampens kollektiva minne tog form: varje nederlag blev en erfarenhet för nästa kamp, och varje erfarenhet blev utgångspunkt för en ny organisering.
Rörelsen skapade sina organisationer innan den skapade sin teori. Detta är den länk som många konventionella skildringar av marxismens historia förbiser. De börjar historien med idéerna, trots att idéerna själva är en produkt av rörelsens verkliga utveckling.
Den främsta företrädaren för denna tradition i Tyskland var Wilhelm Weitling. Han var varken universitetsprofessor eller en isolerad filosof, utan en skräddare som växte fram ur arbetarnas liv och kamp. Weitlings betydelse låg inte bara i att han skrev böcker om kommunismen. Vid sidan av sitt teoretiska arbete var han en av ledarna och organisatörerna för De rättfärdigas förbund, en organisation som knöt samman nätverk av tyska migrantarbetare i Frankrike, Schweiz, England och andra delar av Europa. Han försökte omvandla rörelsens praktiska erfarenheter till ett program för social frigörelse och formulera kommunismen, inte som en moralisk förhoppning, utan som ett uttryck för arbetarnas verkliga kamp.
År 1842, samma år som Stein publicerade sin studie av socialismen och kommunismen i Frankrike, gav Weitling ut sitt viktigaste verk, Garantier för harmoni och frihet (Garantien der Harmonie und Freiheit). Boken hör till den förmarxistiska kommunismens viktigaste verk och visar att arbetarrörelsen, redan innan den hade nått fram till en vetenskaplig kritik av kapitalismen, höll på att utveckla sina egna självständiga teorier.
Wilhelm Weitling och Garantien der Harmonie und Freiheit]
Wilhelm Weitling, skräddare och kommunistisk teoretiker, var en av De rättfärdigas förbunds främsta ledare och den viktigaste företrädaren för arbetarkommunismen före Marx. Bland Europas hantverkare och migrantarbetare organiserade han hemliga nätverk för kamp, bildning och solidaritet och försökte omvandla rörelsens praktiska erfarenheter till ett program för social frigörelse. Hans bok Garantier för harmoni och frihet (1842) hör till den förmarxistiska kommunismens viktigaste verk.
När Marx och Engels anslöt sig till denna rörelse mötte de en tradition som hade formats långt före dem. Med utgångspunkt i denna samlade erfarenhet kunde de föra den utopiska och erfarenhetsbaserade kommunismen inom arbetarrörelsen till ett nytt stadium – ett stadium där de kommunistiska teorierna inom arbetarrörelsen utvecklades till klasskampens vetenskap, ett revolutionärt program och en internationalistisk organisation.
Omvandlingen av De rättfärdigas förbund till Kommunisternas förbund 1847 var inte bara ett namnbyte. Den uttryckte detta historiska språng. Parollen ”Alla människor är bröder” ersattes av den historiska uppmaningen ”Proletärer i alla länder, förena er!”, och Kommunistiska manifestet blev det första politiska programmet för denna nya fas.
Marx och Engels kritiserade senare många av Weitlings teoretiska begränsningar, men de förnekade aldrig hans historiska betydelse. Tvärtom hänvisade Marx i sin text från 1844, Kritiska anmärkningar till artikeln ”Kungen av Preussen och socialreformen. Av en preussare”, till Weitlings ”lysande skrifter” och beskrev dem som en del av ”de tyska arbetarnas titaniska och lysande litterära debut”. Han framhöll att Weitlings verk, trots sina teoretiska brister, överträffade mycket av den litteratur som hade producerats av borgerliga socialister.
Fyra årtionden senare bekräftade Engels i Till Kommunisternas förbunds historia Marx tidigare omdöme. Om Weitlings historiska betydelse skrev han att han, ”vad beträffar dess betydelse som det tyska proletariatets första självständiga teoretiska rörelse, fortfarande i dag ansluter sig till Marx ord”, varefter han återgav nästan hela Marx bedömning från 1844.
Marx och Engels kritiserade Weitlings teoretiska begränsningar, men erkände samtidigt hans pionjärroll i arbetarkommunismens teoretiska och organisatoriska utveckling. Dessa omdömen var inte bara hyllningar till en historisk person. Marx och Engels visste mycket väl att utan denna rörelse – utan de föreningar, nätverk och organisationer som hade vuxit fram långt före dem – skulle varken Kommunistiska manifestet ha kunnat skrivas eller klasskampens vetenskap ha kunnat grundas i verklig historisk erfarenhet.
Det var denna rörelse som kallade Marx och Engels till sig. De trädde inte in i processen utifrån och skapade inte kommunismen ur intet. När de anslöt sig till rörelsen mötte de organisationer, traditioner, erfarenheter och strider som nu behövde höjas till en ny medvetandenivå. Frågan var inte längre att finna ännu ett idealsamhälle. Frågan var hur arbetarrörelsens samlade erfarenheter skulle kunna utvecklas till en vetenskaplig förståelse av det kapitalistiska samhället, ett revolutionärt program och en internationalistisk organisation.
Marx och Engels historiska insats låg just här. De uppfann inte kommunismen. De koncentrerade rörelsens spridda erfarenheter i en vetenskaplig kritik av kapitalismen, blottlade klasskampens allmänna lagar och formulerade för första gången enheten mellan teori, program och organisation i global skala.
Marxismen var därför inte kommunismens början; den utgjorde ett nytt stadium i dess historiska utveckling. Samtidigt genomgick själva rörelsen en djupgående omvandling. Vid kongresserna 1847 ombildades De rättfärdigas förbund till Kommunisternas förbund. Detta var långt mer än ett namnbyte. Det uttryckte att själva rörelsen hade trätt in i ett nytt utvecklingsskede. Den gamla parollen ”Alla människor är bröder” ersattes av den historiska uppmaningen ”Proletärer i alla länder, förena er!” – en paroll som inte längre vilade på moraliska ideal, utan på den historiska enheten hos en världsomspännande klass.
Kommunistiska manifestet var därför inte någon filosofisk avhandling, utan det politiska programmet för detta historiska språng – det första försöket att förena rörelsen, teorin och organisationen till en sammanhängande internationalistisk helhet. Från denna tidpunkt var kommunismen inte längre enbart drömmen om ett rättvist samhälle. Den hade blivit klasskampens vetenskap och ett program för den revolutionära omvandlingen av det kapitalistiska samhället.
På detta sätt blev enheten mellan teori, rörelse och organisation kommunismens grundläggande princip: marxismen som klasskampens vetenskap, arbetarklassens levande och pågående rörelse samt den politiska organisationen som den medvetna formen för att koncentrera rörelsens erfarenheter och program. Kommunismens historiska styrka låg just i denna enhet mellan dess tre dimensioner.
Men denna historiska enhet bestod inte. Det tjugonde århundradets historia kännetecknades inte bara av arbetarklassens revolutioner, landvinningar och enorma erfarenheter, utan också av den gradvisa upplösningen av just denna enhet. Med tiden skildes rörelsen från teorin och organisationen, teorin fjärmades från den levande rörelsen och organisationen utvecklades i många fall till en existens frikopplad från båda. Många av den samtida kommunismens teoretiska och praktiska återvändsgränder måste sökas i denna historiska brytning, snarare än enbart i nederlaget för denna eller den revolutionen eller misslyckandet för detta eller det partiet.
Därför handlar vår tids uppgift inte bara om att återvända till Marx eller att på nytt läsa Kommunistiska manifestet. Den avgörande frågan är att återuppbygga den enhet ur vilken den historiska kommunismen föddes: enheten mellan vetenskap, rörelse och organisation. Endast på denna grund kan kommunismen åter bli, inte ett minne från det förflutna, utan en materiell kraft för det kapitalistiska samhällets revolutionära omvandling.
Referenser
Babeuf, G. (1796), De jämlikas manifest (Manifeste des Égaux).
Buonarroti, P. (1828), Historien om jämlikhetssammansvärjningen – Babeufs konspiration (Histoire de la Conspiration pour l’Égalité dite de Babeuf).
Engels, F. (1845), Den arbetande klassens läge i England.
Engels, F. (1885), Till Kommunisternas förbunds historia.
Marx, K. (1844), Kritiska anmärkningar till artikeln ”Kungen av Preussen och socialreformen. Av en preussare”.
Marx, K. & Engels, F. (1845–1846), Den tyska ideologin.
Marx, K. & Engels, F. (1848), Kommunistiska manifestet.
Stein, L. von (1842), Der Socialismus und Communismus des heutigen Frankreichs. Ein Beitrag zur Zeitgeschichte.
Weitling, W. (1842), Garantien der Harmonie und Freiheit.
Weitling, W. (1845), Das Evangelium eines armen Sünders.
