Persiska viken – ett krig om kapitalet, ett krig mot livet
Kriget i Mellanöstern har gått in i en ny och betydligt farligare fas. Efter tolvdagarskriget, fyrtiodagarskriget och en rad bräckliga vapenvilor har USA:s upprepade attacker mot södra Iran gjort risken för att kriget sprids till hela Persiska viken mer verklig än någonsin. Bahrain, Kuwait, Irak, Röda havet och andra länder som hyser amerikanska styrkor har i praktiken blivit en del av krigets geografi.
Möjligheten att Israel åter ansluter sig till gemensamma militära operationer och att angreppen koncentreras mot hamnar, öar och strategisk infrastruktur i södra Iran visar att kriget kan utvecklas bortom ömsesidiga militära attacker och i stället inriktas på direkt kontroll över energiknutpunkter, sjöfartsleder och annan strategisk infrastruktur.
Om kriget når denna nivå handlar det inte längre bara om bombningar av några militära anläggningar. Det som militärer och regeringar kallar ”strategisk kontroll” innebär för miljontals människor förstörda städer, stängda arbetsplatser, massfördrivning och en militarisering av de platser där människor arbetar och lever sina vardagsliv.
För två veckor sedan skrev vi att kriget i Persiska viken i grunden är ett krig om kontrollen över kapitalets cirkulation, energivägarna och de konkurrerande makternas andel av den globala vinsten. Den senaste utvecklingen visar ännu tydligare hur de kapitalistiska stormakternas kamp om kapitalackumulation och inflytelsesfärer förvandlas till ett krig mot själva samhällets livsbetingelser. Hamnar, raffinaderier, kraftverk, järnvägar, transportnät, fabriker och serviceanläggningar är inte bara ”strategiska mål”. De är den materiella förkroppsligandet av generationer av arbetares samlade arbete och utgör grunden för produktionen och reproduktionen av det sociala livet.
När ett raffinaderi eller en hamn där människor arbetar bombas förlorar arbetarna långt mer än sina arbeten. Nedstängningen av produktionsanläggningar kastar tusentals familjer in i arbetslöshet, inkomstbortfall, stigande levnadskostnader och tvångsförflyttning. Barn hindras från att gå i skolan, sjuka förlorar tillgång till vård och stadsdelar och städer som byggts upp genom generationers arbete hotas av evakuering och förstörelse. Krigets offer är inte bara de som dör under rasmassorna. Den arbetslösa arbetaren, den fördrivna familjen och varje människa som berövas vatten, elektricitet, mediciner eller tak över huvudet är också offer för samma krig.
Men angreppen på arbetsplatser och bostadsområden handlar inte bara om att förstöra byggnader och maskiner. När fabriker, hamnar och bostadskvarter läggs i ruiner splittras arbetarna, de sociala banden som vuxit fram på arbetsplatserna och i bostadsområdena bryts sönder och deras kollektiva styrka försvagas. Krigförande makter förstör just de platser där både kapitalets reproduktion och arbetarklassens möjligheter att organisera sig, kommunicera och göra motstånd har sin materiella grund.
USA och Israel rättfärdigar denna förstörelse med ord som ”säkerhet”, ”avskräckning” och ”sjöfartens frihet”. Men den säkerhet de försvarar är oljetankernas, örlogsflottornas, marknadernas och kapitalets säkerhet – inte säkerheten för de människor som lever under bombningarna. Människoliv är bara av betydelse så länge de inte står i vägen för profit eller geopolitisk dominans. Inga bombflyg har någonsin fört med sig frihet, rättvisa eller välfärd. Varje robot som träffar en hamn, ett kraftverk, en bro eller ett raffinaderi förstör en del av vår klass samlade samhälleliga arbete och sätter eld på samhällets framtid.
Den Islamiska republiken är å sin sida inte heller någon försvarare av folket. Samma regim som i årtionden har använt samhällets resurser till militarisering, repression och regional maktpolitik försöker nu återigen lägga kostnaderna för kriget och förstörelsen på arbetarklassens axlar. Under parollen ”försvaret av fosterlandet” kan varje protest mot arbetslöshet, inflation, försämrad offentlig service eller uteblivna löner slås ned.
Yttre bombningar och inre repression utförs av motstående makter, men för arbetarklassen leder de till samma resultat: djupare fattigdom, hårdare säkerhetskontroll, tystandet av oberoende arbetarröster och en ytterligare utbyggnad av repressionens och avrättningarnas maskineri.
Detta är inte längre bara ett regionalt krig. Persiska viken har blivit en av de centrala knutpunkterna i den globala kapitalismens kris. Washingtons varningar till Kina och Ryssland mot varje form av inblandning visar att ett fortsatt krig kan föra stormaktsrivaliteten in i en ny och ännu farligare fas. USA försöker bevara sitt herravälde över världens energiflöden och handelsvägar. Kina strävar efter att säkra sin energi- och handelsförsörjning. Ryssland vill förhindra att dess regionala inflytande försvagas ytterligare. Europa är samtidigt långt ifrån skyddat mot krisens ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenser. Ingen av dessa makter agerar för människornas frihet i regionen. Samtliga försvarar eller omförhandlar sin egen plats i kapitalets globala ordning.
Kriget är både ett resultat av den fördjupade krisen i den kapitalistiska världsordningen och ett försök att hantera denna kris. Men detta försök sliter inte bara sönder samhället; det undergräver också de stater som själva driver kriget. I Iran har motsättningarna inom maktapparaten kring förhandlingar, krigets fortsättning och hanteringen av krisen blivit allt tydligare. I USA har kriget blivit en del av maktkampen kring presidentens befogenheter, kongressens roll och försöken att begränsa Donald Trump. I Israel fortsätter Netanyahus regering att pressas av en djup legitimitetskris, konflikter inom regeringskoalitionen och återkommande sociala protester. Kriget var tänkt att stärka och ena dessa regeringar. I stället har det blivit ännu en faktor som fördjupar deras politiska kriser.
Ingen av de stridande parterna har uppnått sina uttalade mål. USA har inte lyckats tvinga den Islamiska republiken till kapitulation. Den Islamiska republiken har inte lyckats befästa sin ställning. Israel har inte uppnått den säkerhet som utlovades. Kriget har därför inte löst krisen, utan blivit ett sätt att förlänga och fördjupa den. Detta dödläge är inte enbart Mellanösterns dödläge. Det är ett uttryck för en global ordning i kris – en ordning som i allt högre grad tar sin tillflykt till militarisering, förstörelse och en ny uppdelning av inflytelsesfärer för att bevara och omorganisera kapitalackumulationen.
Om kriget fortsätter att expandera kommer också arbetslösheten, fördrivningen och förstörelsen att växa. Om en tillfällig vapenvila uppnås kommer kapitalet omedelbart att försöka lägga beslag på återuppbyggnadens projekt. Det som bombas sönder i dag kommer i morgon att återuppbyggas genom privatiseringar, billig arbetskraft, osäkra anställningar och hårdare arbetsdisciplin. Kapitalet tjänar pengar både på vapentillverkningen och på återuppbyggnaden av den förstörelse som samma vapen har orsakat.
Men återuppbyggnaden är inte bara ett nytt område för kapitalets profit. Den är också en ny arena för klasskampen. Vem ska betala kostnaderna för återuppbyggnaden? Vem ska bestämma dess prioriteringar? Vilka ska bygga upp infrastrukturen på nytt, till vilka löner och under vilka arbetsvillkor? De härskande makterna kommer oundvikligen att möta arbetarnas motstånd mot uppsägningar, lönesänkningar, privatiseringar och en fördjupad exploatering.
Arbetarklassen är inte bara krigets offer. Den är den samhälleliga kraft på vars arbete hela denna ordning vilar – och den enda samhälleliga kraft som har möjlighet att förändra den. Att vår klass arbetsplatser och livsmiljöer förvandlas till militära mål under kriget, och att samma klass motstånd under fredstid blir det främsta hindret för kapitalets offensiv, visar dess avgörande historiska roll i den nuvarande kapitalistiska krisen.
De övriga artiklarna i detta nummer kommer att publiceras här inom kort
