Persiska viken – Ett krig om kapitalets cirkulation
Återigen har Persiska viken blivit skådeplatsen för en konfrontation mellan den Islamiska republiken, USA och dess allierade. Återigen har missiler och bomber över Iran och Gulfstaterna kastat miljontals människor in i rädsla, förstörelse och osäkerhet. Återigen tvingas miljontals arbetare – från Iran och Irak till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Europa och USA – betala priset för ett krig som de varken har inlett eller valt. De kommer att betala genom högre priser, inflation, åtstramning, växande militärbudgetar, nedskärningar i välfärden och hårdare exploatering.
Återigen har Persiska viken blivit skådeplatsen för en konfrontation mellan den Islamiska republiken, USA och dess allierade. Återigen har missiler och bomber över Iran och Gulfstaterna kastat miljontals människor in i rädsla, förstörelse och osäkerhet. Återigen tvingas miljontals arbetare – från Iran och Irak till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Europa och USA – betala priset för ett krig som de varken har inlett eller valt. De kommer att betala genom högre priser, inflation, åtstramning, växande militärbudgetar, nedskärningar i välfärden och hårdare exploatering.
Det är inte första gången som krig och vapenvila, bombningar och förhandlingar, hot och medling avlöser varandra. Det som idag utspelar sig i Persiska viken är varken ett sammanbrott för förhandlingarna eller slutet på kriget. Militära angrepp, hot om att stänga Hormuzsundet, medling från Gulfstaterna och tillfälliga överenskommelser är olika uttryck för en och samma konflikt: en kamp om att omforma maktbalansen kring en av den globala kapitalcirkulationens viktigaste pulsådror.
Den tillfälliga överenskommelsen mellan Trumpadministrationen och den Islamiska republiken var aldrig avsedd att lösa denna konflikt. Dess syfte var endast att tillfälligt begränsa krigets kostnader och stärka båda sidors position inför nästa förhandlingsrunda. Den nya upptrappningen innebär därför inte att denna logik har brutit samman. Det som förändras är konfrontationens form – inte dess innehåll.
Persiska viken är en av den globala kapitalcirkulationens viktigaste flaskhalsar. Här möts energiflöden, sjöfart, finanskapital, försäkringar, transporter, globala leveranskedjor och militär makt. Den makt som kan utöva störst kontroll över denna strategiska pulsåder kommer också att vinna en större del av den geopolitiska räntan, vinsterna, förhandlingsstyrkan och det politiska inflytandet.
USA försvarar inte ”sjöfartens frihet”; det försvarar kapitalets fria cirkulation under sin egen dominans. Den Islamiska republiken kämpar inte heller för regionens folk; den kämpar för en större andel av kontrollen över samma kapitalcirkulation. Den ena sidan vill bevara sitt historiska herravälde över ordningen i Persiska viken, den andra vill få sin plats inom samma ordning erkänd. Båda talar om säkerhet, men den säkerhet de försvarar är kapitalets säkerhet – inte människors.
Därför är angrepp mot handelsfartyg, hot mot Hormuzsundet, oljesanktioner, bombningar och återvändandet till förhandlingsbordet inte skilda politiska strategier. De är olika verktyg för ett och samma mål: att avgöra vem som ska kontrollera kapitalets rörelse genom Persiska viken, enligt vilka regler och till vems fördel. Kriget är den våldsamma formen av förhandling; förhandlingarna är den diplomatiska fortsättningen på samma kamp om makt och profit.
Men det som staterna strider om har inte fallit från himlen. Denna rikedom har skapats av arbetarklassen. Oljefält, hamnar, handelsfartyg, raffinaderier, rörledningar, vapenindustrier, transportnät och finansmarknader existerar genom miljontals arbetares arbete. Kriget i Persiska viken är en kamp om att tillägna sig och omfördela det värde som arbetare världen över producerar.
Därför är det inte staterna som i slutändan betalar krigets kostnader. Det gör arbetarklassen. Den iranska arbetaren betalar genom inflation, repression, otrygga anställningar och militariserad arbetsdisciplin. Migrantarbetare i Gulfstaterna betalar genom lägre löner, hårdare kontroll, tyngre arbetsvillkor och fler rättighetskränkningar. Arbetare i USA betalar genom växande militärbudgetar, nedskärningar i välfärden, högre skatter och inflation. Europeiska arbetare betalar genom högre energipriser, åtstramningspolitik och ökad militarisering.
Även om de militära operationerna tillfälligt avtar kommer detta tryck inte att upphöra. Den kapitalistiska återuppbyggnaden är krigets fortsättning med ekonomiska medel. Kapitalet tjänar på kriget, men också på återuppbyggnaden av dess förstörelse. Fabriker, hamnar, raffinaderier, vägar, kraftverk och sönderbombade städer kommer att byggas upp igen, men kostnaden kommer att tas ut genom billigare arbetskraft, lägre löner, längre arbetsdagar och hårdare angrepp mot arbetarnas oberoende organisering.
I Iran innebär detta ett ökat tryck på arbetare, bostadsområden, pensionärer, lärare, kvinnor och andra sociala rörelser. Oavsett om den Islamiska republiken går mot ekonomisk återuppbyggnad och ökad produktion eller sjunker djupare ned i kris kommer den att behöva skärpa repressionen: i det första fallet för att påtvinga arbetsdisciplin och säkra kapitalets vinster, i det andra för att slå ned de sociala protester som följer av fattigdom, arbetslöshet och inflation.
Även i Gulfstaterna kommer en ny våg av investeringar i olja, hamnar och infrastruktur inte att innebära frihet för arbetarna. Tyngst kommer bördan att falla på migrantarbetare och andra rättslösa och osäkert anställda arbetare – de som varken har beslutat om kriget eller får del av fredens vinster. Gulfkapitalet, liksom det amerikanska och iranska kapitalet, vill tjäna på både kriget och återuppbyggnaden.
Inte heller den amerikanska arbetarklassen har något att vinna på detta krig. Varje ny dollar som går till flottan, missiler och militärbaser tas från utbildning, sjukvård, bostäder, löner och social välfärd. Den amerikanska staten för krig i den globala säkerhetens namn, men den säkerhet den försvarar är marknadernas, oljebolagens, vapenindustrins och finanskapitalets säkerhet.
Därför kan arbetarklassens svar inte vara att välja den ena krigförande sidan framför den andra. Inte under USA fana. Inte under den Islamiska republikens fana. Inte bakom Gulfstaternas regeringar. Inte bakom något kapitalistiskt block. Dessa regeringar konkurrerar med varandra i krig, men de är förenade i en avgörande fråga: att lägga kostnaderna för kriget, krisen och återuppbyggnaden på arbetarklassen.
Motstånd mot kriget blir en tom moralisk paroll om det skiljs från klasskampens grund. Frågan är inte bara att motsätta sig bombningarna. Frågan är att bekämpa hela den samhällsordning som producerar krig, tjänar på förstörelsen och förvandlar återuppbyggnaden till en ny fas av exploatering. Att kämpa mot kriget innebär att kämpa mot militärbudgetar, sanktioner som krossar människors liv, inhemsk repression, billig arbetskraft, åtstramningspolitik och varje form av politisk uppslutning bakom kapitalistiska stater.
Under den kommande perioden blir det avgörande att bevara och utveckla arbetarcirklar, kommunikationsnätverk, banden mellan arbetsplatser och arbetarklassens bostadsområden samt solidariteten med andra sociala rörelser. En arbetare som förlorar sitt arbete upphör inte att vara en del av arbetarklassen. En arbetare vars fabrik stängs utesluts inte ur kampen. Det som måste försvaras är det kollektiva minnet, det ömsesidiga förtroendet, organiseringen och förmågan till självständig klasskamp.
Arbetare i Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait, USA och Europa är inte varandras fiender. Deras fiender är de regeringar som organiserar krig i nationens, säkerhetens, religionens, demokratins eller frihetens namn och samtidigt tvingar arbetarklassen att bära kostnaderna. Vårt svar är inte regeringarnas fred, utan arbetarklassens självständiga kamp mot kapitalets krig.
Mot kriget i Persiska viken måste en tydlig internationalistisk röst höjas: inget stöd till någon krigshetsande regering; ingen tilltro till kapitalisternas fred; ingen tystnad inför den inhemska repressionen; inget accepterande av att krigets och återuppbyggnadens kostnader vältras över på arbetarklassen.
Den enda kraft som kan bryta cirkeln av krig, vapenvila, återuppbyggnad och nya krig är en arbetarklass som organiserar sig över nationsgränserna, återuppbygger sina egna oberoende förbindelser och träder fram som en internationell samhällelig kraft mot kapitalet.
VM 2026: Fotbollen i kapitalets, statens och nationalismens grepp
Vart fjärde år iscensätter den globala kapitalismen sitt största sportspektakel. Miljarder människor följer världsmästerskapet i fotboll – ett evenemang som sägs vara en hyllning till fotbollen, men som i verkligheten har blivit ett av de största skyltfönstren för kapitalet, staten, medierna och nationalismen. Bakom strålkastarljuset på arenorna, tv-bilderna, flaggorna och nationalsångerna finns ett nätverk av finansiella intressen, geopolitiska rivaliteter, monopoliserad reklam och nationalstatens ideologiska apparater.
VM är inte fotboll. Kapitalet skapade inte fotbollen. Fotbollen är det gemensamma språket för miljontals barn, arbetare och fattiga i världens arbetarkvarter, på grusplaner, gator och i städernas utkanter. Fotbollens skönhet ligger i dess enkelhet, dess kollektiva karaktär och dess universalitet. Just därför kunde kapitalet inte lämna den ifred. Det tog över detta vackra spel, förvandlade det till en vara, placerade det under monopol hos karteller som FIFA och UEFA, och sålde sedan tillbaka samma kollektiva glädje till människorna i form av biljetter, tv-rättigheter, reklam, spelbolag, sponsorer, flaggor och nationalism.
VM 2026 har visat denna verklighet tydligare än någonsin. I detta mästerskap organiseras fotbollen inte som människors spel, utan som en enorm global industri – en industri där stater, multinationella företag, tv-bolag, digitala plattformar, säkerhetsindustrier, reklam, turism, spelbolag och finanskapital flätas samman. Spelarens kropp förvandlas till sportkapital, supportrarnas känslor till en källa till profit, och lagens tävlan till en uppvisning av staters makt.
FIFA och UEFA är inte neutrala idrottsorganisationer. De är globala karteller i fotbollens politiska ekonomi. De står inte ovanför politiken, utan mitt i den globala kapitalistiska politiken. De avgör vilket land som får arrangera turneringar, vilka företag som ska göra vinster, vilka bilder som ska sändas ut över världen, vilka katastrofer som ska göras osynliga och vilka regeringar som ska få ny legitimitet på den globala scenen. FIFA neutralitet är inget annat än en myt – en myt som döljer det djupa sambandet mellan professionell fotboll, pengar, staten och makten.
I denna mekanism spelar nationalismen en central roll. VM förvandlar miljontals människor, som i verkligheten exploateras inom ett och samma globala kapitalistiska system, till anhängare av konkurrerande flaggor. Iranska, egyptiska, amerikanska, mexikanska, franska, marockanska och argentinska arbetare – som arbetar i fabriker, hamnar, sjukhus, gruvor, jordbruk och tjänstesektorer som delar av kapitalets globala kedja – förvandlas på arenorna och i medierna till symboliska soldater för rivaliserande nationalstater. Kapitalet förvandlar människors mest universella spel till nationell konkurrens, så att deras verkliga solidaritet kan begravas under flaggorna.
Denna funktion är inte ny. Internationell tävlingsidrott har sedan början av 1900-talet varit en scen där stater visar upp sin makt. Den europeiska fascismen på 1930-talet förstod snabbt att arenorna kunde knyta massorna till nationalistisk upphetsning och politisk lydnad. VM 1934 och 1938 blev uppvisningar för Mussolinis regim och den europeiska fascismen. Men i dag framträder samma logik inte nödvändigtvis genom svartskjortor och militära parader. Den verkar genom sponsorer, tv-rättigheter, säkerhetsavtal, tv-bilder, visumregimer, gränskontroll, digitala plattformar och den direkta närvaron av kapitalistiska staters ledare.
VM 2026 utgör ett tydligt exempel på denna nya utvecklingsfas. Donald Trumps direkta ingripande i frågan om att häva en spelares avstängning, och hans politiska roll vid sidan av FIFA ledning, är inte bara ännu en fotbollsskandal. Det visar att den globala fotbollsindustrin inte längre ens försöker upprätthålla skenet av oberoende från den politiska makten. När USA president kan påverka beslut inom FIFA handlar frågan inte längre om ett rött kort. Det handlar om att världsfotbollen fungerar under direkt inflytande från stormakter, globala marknader och geopolitiska intressen.
På samma sätt är Egyptens protester mot domslut och VAR inte bara en teknisk tvist. Teknologin i den kapitalistiska fotbollen skapades aldrig för att befria sanningen. Dess uppgift var att ge domarens auktoritet, matchens kontroll och resultatets legitimitet en modernare och mer trovärdig form. Men även VAR verkar inom samma maktstruktur. När öppenhet och insyn kontrolleras av en institution som själv utgör en del av den globala fotbollskartellen kan tekniken inte vara neutral. Maskiner är aldrig mer neutrala än de samhällsförhållanden där de används.
VM-arenorna är i dag inte bara platser för idrott. De har blivit mjuka ideologiska kaserner. Där vävs flaggor, nationalsånger, reklam, polis, sponsorer, massmedier och den kollektiva entusiasmen samman för att forma åskådaren – inte som en social människa, utan som konsument och nationalistisk medborgare. Han köper, jublar, ropar, reproducerar sin nationella identitet och förs samtidigt in i den profitmaskin som drivs av företag vars enda hemland är kapitalet.
Iran utgör ett tydligt exempel på denna motsättning. Landslagets matcher har under många år blivit en arena där olika nationalistiska strömningar kämpar om tolkningsföreträdet. Å ena sidan försöker den Islamiska republiken genom den officiella flaggan, nationalsången, den statliga propagandan och tillägnandet av idrottsliga framgångar knyta fotbollen till regimens politiska legitimitet. Å andra sidan försöker monarkistiska och nyfascistiska krafter dominera läktare och medier med Lejon- och Sol-flaggan och chauvinistiska slagord. På båda sidor blir den verkliga människan och klassolidariteten offer för flaggan, staten, historisk mytbildning och nationalistiskt hat.
Men detta är inte ett iranskt undantag. Samma logik präglar hela världen. Demokratiska och auktoritära regeringar, västliga och icke-västliga, använder fotbollen för att återskapa politisk legitimitet, dölja inhemska kriser och producera en känsla av nationell enhet. När kapitalismen hamnar i en legitimitetskris återvänder nationalismen till scenens centrum – och fotbollen blir ett av dess mest effektiva verktyg.
Samtidigt som denna glittrande föreställning pågår görs mänskliga katastrofer osynliga. Den humanitära katastrofen i Venezuela, medan VM-arenorna badar i ljus, reklam, festligheter och mediekarnevaler, är ett tydligt exempel på denna osynliggörande process. Det globala kapitalet avgör vilket lidande som ska synas och vilket som ska begravas i tystnad. Om en katastrof inte passar de dominerande makternas intressen försvinner den från världens blickfält – även när tusentals människor begravs under rasmassor, fattigdom, kris och sanktioner.
Denna tystnad är inte tillfällig. VM är ett skyltfönster för den rådande världsordningen, och kapitalets skyltfönster får inte visa lidandet hos dem som denna ordning själv har gjort till sina offer. Samma medier som gång på gång visar en fotbollsstjärnas tårar kan samtidigt ignorera arbetarnas och de fattigas lidande. Samma FIFA som lägger miljontals dollar på invigningsceremonier förblir tyst inför mänsklig förödelse när denna förödelse kolliderar med de dominerande makternas politiska och ekonomiska intressen.
Därför är en kritik av världsmästerskapet inte en kritik av fotbollen. Det är en kritik av kapitalets tillägnande av fotbollen. Det är en kritik av hur världens vackraste och mest universella spel har förvandlats till en industri för profit, ett redskap för nationalism och ett skyltfönster för statsmakt.
Fotbollen kan till sin natur vara människans gemensamma språk. Ett barn i Teheran, Kairo, Bagdad, Buenos Aires, Rio de Janeiro, Johannesburg, London eller i Paris förorter förstår samma spel med ingenting mer än en boll – utan flaggor, polis, sponsorer eller FIFA. Det var inte kapitalet som skapade denna universalitet. Kapitalet lade beslag på den, gjorde den till en industri och underställde den staternas och de finansiella kartellernas kontroll.
Fotbollens befrielse från pengarnas och maktens herravälde kan inte uppnås genom moraliska uppmaningar. Så länge varuproduktionens och varurelationernas logik dominerar samhället kommer fotbollen att förbli i kapitalets grepp. Tv-rättigheter värda miljarder, företagsägda klubbar, spelindustrin, reklam, transfermarknaden, multinationella sponsorer och FIFA själv är alla produkter av samma samhällsordning. Fotbollen kan inte befrias medan samhället fortfarande hålls fångat av kapitalet.
Att återta det vackra spelet är därför en del av den större kampen för mänsklighetens frigörelse. De arenor som i dag har förvandlats till platser för profit, statsdyrkan, nationalism och fascistisk politik kan endast genom en revolutionär omvandling av samhället bli platser för gemensam glädje, solidaritet och mänsklig kreativitet. Fotbollen kommer verkligen att återvända till människorna först när samhället självt befrias från pengarnas, statens, flaggornas och kapitalets herravälde.
Fram till dess kommer världsmästerskapet att förbli ett av kapitalismens största skådespel – en scen där makthavare ges legitimitet, stater får sina flaggor burna, företag tilldelas vinster och massorna säljs en entusiasm som först har berövats dem.
Men även detta tillägnade spel bär fortfarande på en djup sanning: människor kan mötas i glädje, samarbete och kollektiv handling utan gränser, utan flaggor, utan stater och utan kapital. Just denna möjlighet är vad kapitalet fruktar. Därför köper det den, organiserar den, kontrollerar den och underordnar den nationernas flaggor och den kapitalistiska statens intressen.
Fotbollen måste återtas från kapitalet – inte genom att förkasta fotbollen, utan genom att förkasta den samhällsordning som har gjort den till en vara, ett verktyg för nationalism och ett instrument för makt. Det vackra spelets befrielse kan inte skiljas från mänsklighetens egen befrielse.
Mellanöstern: En instabil balans
Mellanöstern har gått in i en ny fas. Kriget är inte över, men inte heller har någon fred upprättats. Det vi ser framför oss är en instabil ordning där proxykrig, direkta militära operationer, tillfälliga vapenvilor, utdragna förhandlingar och konkurrens om återuppbyggnaden alla har blivit delar av en och samma process. Regionen rör sig varken mot stabilitet eller mot ett fullskaligt regionalt krig. Den har i stället gått in i en period där krisen förvaltas permanent.
Det tolv dagar långa kriget mellan Iran och Israel och utvecklingen därefter förändrade många av de tidigare ekvationerna, men ingen makt lyckades tvinga sin vilja på de andra. USA lyckades inte tvinga den Islamiska republiken till en fullständig reträtt. Den Islamiska republiken lyckades inte heller befästa sin regionala position. Israel, trots sin militära överlägsenhet, lyckades inte skapa den säkerhetsmiljö man eftersträvade, och nätverket av proxykrafter har inte längre den sammanhållning och position det hade under tidigare år. Resultatet blev därför inte seger för ett läger, utan framväxten av en instabil balans – en balans som själv kommer att skapa nya kriser.
Denna nya balans återspeglar samtidigt den djupare krisen i den globala kapitalismen. Mellanöstern är inte bara en arena för konkurrens mellan stater; regionen är en av de centrala knutpunkterna i den globala kapitalcirkulationen. Energi, sjötransporter, försäkringar, finanskapital, militärindustri, handelsleder och återuppbyggnadsprojekt är alla sammanflätade i denna region. Därför är krig och förhandlingar inte två motsatta politiska strategier, utan två olika sätt att reglera maktförhållandena inom samma globala nätverk.
I detta sammanhang har även de arabiska Gulfstaternas roll förändrats. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar är inte längre enbart USA traditionella allierade. De försöker i allt högre grad etablera sig som politiska medlare, investeringscentra och centrala aktörer i regionens återuppbyggnad. Arabiskt kapital tjänar i dag inte bara på olja, utan också på att administrera återuppbyggnad, infrastrukturprojekt, hamnar, frihandelszoner och gränsöverskridande investeringar. Dessa stater försöker inte i första hand avskaffa motsättningarna, utan förvalta dem inom ramar som inte stör kapitalets cirkulation.
Men ingen av dessa förändringar innebär ett minskat tryck på arbetarklassen. Tvärtom går regionen in i en fas där arbetarna kommer att få betala kostnaderna för både kriget och freden. Om kriget fortsätter kommer militärbudgetar, säkerhetsapparater och repression att öka. Om återuppbyggnaden inleds kommer den att byggas på lägre löner, hårdare arbetsdisciplin, privatisering och överföring av offentliga resurser till privat kapital.
I Iran kommer staten, vare sig den försöker återuppbygga produktionen eller endast hantera den ekonomiska krisen, att behöva utöva ett ännu hårdare tryck mot arbetsplatserna, de oberoende arbetarorganisationerna, pensionärerna, lärarna och de bredare sociala rörelserna. I Gulfstaterna kommer expansionen av olje-, hamn- och byggprojekten framför allt att vila på miljontals migrantarbetare från Asien och arabvärlden – arbetare som fortfarande är berövade även de mest grundläggande fackliga och politiska rättigheterna. I Syrien och Libanon har åratal av krig förvandlat en stor del av arbetarklassen till en reservarmé av billig arbetskraft, avsedd att exploateras inom återuppbyggnadsprojekt och den informella ekonomin.
Samtidigt växer sprickorna även på den andra sidan av fronten. Antikrigsprotester i Israel och USA samt tilltagande motsättningar mellan de politiska falangerna i samtliga inblandade stater visar att kriget också håller på att underminera den inre fronten. Även om dessa protester fortfarande till stor del begränsas till krav på förändringar inom den rådande statspolitiken, visar de två viktiga tendenser: dels att ett fortsatt krig driver fram nya vågor av protester, dels att det fördjupar den legitimitetskris som de existerande maktstrukturerna redan befinner sig i.
I hela regionen förblir den grundläggande motsättningen densamma – motsättningen mellan arbete och kapital – även om regeringarna försöker dölja den bakom nationella, religiösa eller säkerhetspolitiska paroller. USA talar om att försvara den internationella ordningen och garantera kapitalets fria rörlighet. Den Islamiska republiken talar om ”motståndsaxeln” och ”försvaret av fosterlandet”. Israel hänvisar till ”nationell säkerhet”. Turkiet legitimerar sin politik genom ”kampen mot terrorismen”. De arabiska regeringarna talar om ”regional stabilitet”. Trots sina skarpa motsättningar delar samtliga dessa stater ett gemensamt mål: att överföra kostnaderna för krisen, kriget och återuppbyggnaden till arbetarklassen.
Därför kan Mellanösterns framtid inte förstås enbart genom att studera maktbalansen mellan stater. Den avgörande frågan är om arbetarklassen i regionen kommer att kunna utveckla nya former av solidaritet och självständig organisering ur den nuvarande krisen. I Iran handlar det om att bevara och stärka banden mellan arbetarkretsar, kämpande nätverk på arbetsplatserna och arbetarklassens bostadsområden. I Libanon och Syrien handlar det om att återuppbygga de sociala nätverk som slagits sönder av åratal av krig. I Gulfstaterna handlar det om att skapa militanta nätverk som förenar arbetarna över nationella gränser. I Israel handlar det om att förena motståndet mot kriget med kampen mot den kapitalistiska samhällsordningen. Tillsammans kan dessa processer lägga grunden för ett helt annat framtidsperspektiv.
Om ett sådant perspektiv inte växer fram kommer regionen att fortsätta pendla mellan två poler: utdragna krig och kapitalistisk återuppbyggnad – två sidor av samma mynt, båda präglade av ökad exploatering, hårdare repression och växande ojämlikhet.
Men om arbetarklassen lyckas återuppbygga sina band över nationella, religiösa och etniska gränser kan de första verkliga möjligheterna att bryta denna cirkel uppstå. Den avgörande frågan är inte längre vilken stat eller vilket maktblock som ska segra. Den verkliga uppgiften är att bygga en självständig social kraft som kan konfrontera både kriget, militarismen, den kapitalistiska återuppbyggnaden och hela den samhällsordning som ständigt återskapar denna cykel.
I dag står Mellanöstern mer än någonsin inför två motsatta historiska perspektiv. Det ena är en fortsatt cirkel av krig, vapenvilor, återuppbyggnad och nya krig. Det andra är framväxten av ett internationalistiskt perspektiv som kan förvandla arbetarklassen från de regionala staternas fotfolk till en självständig samhällskraft med förmåga att förändra regionens framtid.
Kampen mot kriget kan inte skiljas från kampen mot den kapitalistiska ordning som ständigt producerar det. Inte heller kan en kapitalistisk återuppbyggnad förväxlas med verklig fred. Så länge regionen underordnas kapitalackumulationens krav, geopolitiska maktkamper och militarisering kommer både krig och fred att organiseras på bekostnad av dem som producerar samhällets rikedomar.
Den enda kraft som kan öppna en annan väg är en arbetarklass som vägrar ställa sig bakom konkurrerande stater, avvisar nationalism, militarism och sekterism, återuppbygger sina organisationer underifrån och utvecklar solidaritet över gränserna. Mellanösterns framtid kommer i slutändan inte att avgöras vid diplomatiska förhandlingsbord eller på militära slagfält, utan av om regionens arbetarklasser kan träda fram som en självständig politisk kraft med ett internationalistiskt perspektiv.
Marxismens historiska brytning och nödvändigheten av att återuppbygga den proletära internationalismen
På förstasidan av Internationalistiska Arbetarorganisationens webbplats finns, intill porträttet av Karl Marx, följande formulering:
”Marxismen genomgick en historisk brytning i arbetarrörelsens historiska erfarenhet. Att återvända till Marx innebär att återvända till denna brytning och rikta en kritisk analys mot den.”
Det är naturligt att denna formulering väcker frågor. Har inte marxismen fortsatt att existera? Finns det inte fortfarande hundratals partier, organisationer, universitet, böcker och tidskrifter som beskriver sig själva som marxistiska? Vad menar ni då med en historisk brytning?
Denna fråga berör en av de mest grundläggande teoretiska utgångspunkterna i Internationalistiska Arbetarorganisationens plattform. Teorin om den historiska brytningen är inte bara ännu en tolkning av marxismens historia. Den är ett försök att förklara varför en rörelse som en gång utgjorde världens mäktigaste revolutionära kraft i dag framstår som splittrad, fragmenterad och långt ifrån sin historiska uppgift. Ur vårt perspektiv handlar problemet inte enbart om några revolutioners nederlag eller några partiers urartning. Frågan är betydligt djupare än så.
Vid ett avgörande skede i arbetarrörelsens historia omvandlade Marx och Engels den förmarxistiska kommunismen till vetenskapen om klasskampen. Därigenom skapades en levande enhet mellan arbetarklassens verkliga rörelse, den revolutionära teorin och den kommunistiska organiseringen. Kommunistiska Förbundet, publiceringen av Kommunistiska manifestet och senare Första Internationalen var tre historiska uttryck för denna enhet.
Men denna historiska förbindelse mellan den kommunistiska teorin, arbetarrörelsens levande praktik och den revolutionära organisationen bröts så småningom sönder. En historisk brytning uppstod. Marxismen började allt mindre utvecklas genom arbetarklassens egna erfarenheter och allt mer omtolkas inom stater, byråkratiska partier, universitet och officiella ideologiska institutioner.
När vi därför talar om att återvända till Marx menar vi inte att återvända till 1800-talets texter eller att mekaniskt upprepa klassiska formuleringar. Att återvända till Marx innebär att återvända till den metod genom vilken vetenskapen om klasskampen produceras – en metod där teorin växer fram ur arbetarklassens verkliga kamp, koncentreras genom revolutionär organisering och återvänder till den rörelse ur vilken den föddes. Teorin om den historiska brytningen tar sin utgångspunkt just här.
Marxismen kan inte reduceras till en samling ekonomiska, filosofiska eller politiska teorier. Framför allt är marxismen vetenskapen om klasskampen – en vetenskap vars uppgift inte bara är att tolka samhället utan att organisera den samhälleliga kraft som kan förändra det. Om denna vetenskap skiljs från sitt historiska subjekt – arbetarklassens verkliga rörelse – förlorar den sin historiska funktion, även om den fortfarande bär namnet marxism. Detta är innebörden av uttrycket ”marxismens historiska brytning .
I den bok som vi kommer att publicera behandlas denna brytning inte som en enskild händelse utan som en lång historisk process. Processen tog fart genom Andra internationalens kris, fördjupades genom positivismens och reformismens framväxt, genom att teorin skiljdes från den revolutionära praktiken och genom föreställningen om marxismen som en vetenskap frikopplad från arbetarrörelsens levande utveckling. Den befästes slutligen genom partiets substitution av arbetarklassens egen makt, de europeiska revolutionernas nederlag och stalinismens etablering.
Framväxten av olika former av akademisk marxism var visserligen ett resultat av dessa stora historiska nederlag, men blev samtidigt en del av samma utveckling. Teorin om den historiska brytningen försöker visa hur vissa teoretiska och organisatoriska utgångspunkter redan före nederlagen i Tyskland och Ryssland skapade de intellektuella och politiska förutsättningarna för att partiet successivt kunde träda i arbetarklassens ställe.
Resultatet blev att marxismen, som ursprungligen vuxit fram ur arbetarnas levande kamp, gradvis omvandlades till statsideologi, byråkratisk partilära eller ett akademiskt forskningsfält. Men om en sådan historisk brytning har ägt rum – vad är då alternativet?
Vårt svar är att återuppbygga den proletära internationalismen. Inte som en nostalgisk återgång till tidigare internationalen, utan som en återuppbyggnad av den förbindelse som Marx en gång skapade: enheten mellan arbetarnas verkliga kamp, produktionen av revolutionär kunskap, den kommunistiska organiseringen och den samhällsomvandlande praktiken.
Internationalismen är därför inte i första hand en moralisk princip. Den är den historiska form genom vilken vetenskapen om klasskampen åter kan förenas med arbetarklassens levande rörelse på internationell nivå. Att återuppbygga den proletära internationalismen innebär att återupprätta den historiska process som den historiska brytningen en gång splittrade.
Att återvända till Marx innebär därför inte att återvända till det förflutna. Det innebär att återvända till den metod som åter kan förena vetenskapen om klasskampen med arbetarklassens levande rörelse.
