Redaktionell anmärkning
Internationalistiska Arbetares Organisation har under mer än fyra årtionden bedrivit ett kontinuerligt teoretiskt och politiskt arbete till försvar för sina klassmässiga och internationalistiska ståndpunkter samt i kritik av olika strömningar och traditioner inom kapitalets vänster, däribland stalinistiska, maoistiska och trotskistiska riktningar.
Det dokument som nu ställs till läsarnas förfogande publicerades för omkring tjugofem år sedan i samband med en viktig debatt inom den iranska vänstern kring Internationella arbetsorganisationen (ILO).
Eftersom nummer 8 av Internationalistiska Arbetares Organisations Politiska Kurir innehåller en kritik av ett gemensamt initiativ från delar av den iranska vänstern i protest mot Internationella arbetsorganisationens kongress, fann vi det nödvändigt att även göra detta historiska dokument tillgängligt för läsarna. Genom återpubliceringen av denna text ges läsaren möjlighet att bekanta sig både med denna händelse och med den kritik som vår organisation vid den tiden riktade mot detta politiska förhållningssätt.
Den föreliggande texten, skriven 7 juni 2011, publiceras som ett historiskt dokument.
Inledning
Även i år, inför denna kongress, har en ström av petitioner och vädjanden om rättvisa inför den Islamiska republikens orättvisor och arbetarfientliga åtgärder riktats till de politiker och administratörer som leder denna sammankomst.
Även i år har socialdemokrater, reformister, stalinister och alla partier inom den härskande ordningens vänster förvandlat Internationella arbetsorganisationen till en domstol för kapitalets orättvisor.
En del av dessa vänstergrupper och organisationer hyser i verkligheten inga illusioner om Internationella arbetsorganisationens funktion. Men de betraktar kongressen som ett lämpligt tillfälle och en lämplig plats för politisk självhävdelse.
Med andra ord handlar deras agitation kring kravet på att utesluta den Islamiska republiken ur Internationella arbetsorganisationen inte om att försvara denna institutions påstått arbetarmässiga karaktär eller om någon oro över närvaron av ”icke-arbetarrepresentanter”, utan om politisk profilering och propagandistiskt utnyttjande av en gynnsam offentlig arena.
Internationalistiska Arbetare betraktar Internationella arbetsorganisationens kongress som en internationell kapitalistisk aktion för att befästa den nuvarande eländiga ordningen. Vi fördömer denna kongress och hela den karneval som omger den.
Varken delegaterna som deltar i denna kongress är arbetarklassens representanter, eller är arrangörernas syfte att förbättra arbetarnas villkor. Denna kongress och samtliga dess deltagare är arbetarklassens svurna fiender och organisatörer av denna infernaliska ordning.
Alla delegater som bär titeln ”arbetarrepresentant”, även de som kommer från de mest ”demokratiska” länderna, är inga verkliga representanter för arbetarna. Tvärtom har de aktivt och systematiskt samarbetat med arbetsgivare och sina respektive stater för att undertrycka arbetarnas dagliga kamp. Det är just på grund av dessa tjänster åt kapitalet som de har samlats där.
Av samma skäl fördömer vi kraftfullt fackföreningarnas verksamhet och de grupper och partier som i kommunismens namn bidrar till att rentvå denna rövarkula.
Arbetarklassen har ingen annan väg än att förlita sig på sin egen självständiga styrka i sina dagliga strider.
Den internationella kongressen
Internationella arbetsorganisationens hundrade kongress öppnades i Genève med delegater från mer än 180 länder.
Liksom alla andra kapitalistiska stater har även den Islamiska republiken sänt en delegation bestående av arbetarfientliga funktionärer. Att denna kongress hålls under nuvarande förhållanden är av särskild betydelse.
Fackliga organisationer i kapitalismens perifera länder har i allt mindre utsträckning kunnat spela sin roll som säkerhetsventiler för att förhindra självständiga arbetaruppror och sociala explosioner. Eller, för att använda Internationella arbetsorganisationens eget språk, har principen om trepartism – de ständiga förhandlingarna mellan staten, arbetsgivarna och de officiellt erkända fackliga organisationerna – förlorat en stor del av sin sociala och politiska effektivitet.
Trots Internationella arbetsorganisationens ansträngningar att ge legitimitet åt de fackliga strukturerna utvecklades arbetarrörelserna i Egypten och Tunisien, och i viss mån även i Grekland och Spanien, i riktning mot självständiga gatuprotester och direkta konfrontationer utanför de officiella organisationernas kontroll.
Av denna anledning kan man förvänta sig att Internationella arbetsorganisationen återigen kommer att betona vikten av att skapa förutsättningar för laglig facklig verksamhet och officiellt erkännande av fackliga organisationer.
En annan viktig aspekt av denna kongress är den roll som oppositionens vänsterflygel spelar. Även denna gång har socialdemokrater, reformister, stalinister, maoister och trotskister översvämmat kongressens organisatörer med petitioner, klagomål och vädjanden.
Några av dessa grupper har till och med uppmanat till demonstrationer utanför kongresslokalerna i Genève.
En närmare granskning av Internationella arbetsorganisationens funktion avslöjar den verkliga karaktären hos denna borgerliga vänsters karneval kring kongressen.
Internationella arbetsorganisationen
De nationella polis- och säkerhetsapparaterna har aldrig varit tillräckliga för att kontrollera arbetarnas missnöje eller förhindra utbrottet av revolter bland de exploaterade. Just därför uppstod behovet av institutioner som Internationella arbetsorganisationen.
Efter erfarenheterna från Pariskommunen blev det en allmän tendens bland de kapitalistiska staterna att skapa mekanismer för reglering av arbetsrelationerna, administration av arbetskraften samt garanterandet av ett minimum av social trygghet som var nödvändigt för arbetskraftens reproduktion.
I takt med att kapitalets världsherravälde konsoliderades blev det också nödvändigt att skapa internationella institutioner för reglering och administration av ekonomiska, politiska och sociala relationer på global nivå.
Institutioner som Förenta nationerna, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och Internationella arbetsorganisationen fyller alla bestämda funktioner i upprätthållandet av den existerande världsordningen.
Internationella arbetsorganisationen skiljer sig emellertid från andra internationella institutioner genom en särskild egenskap.
Till skillnad från organisationer som enbart består av representanter för stater och internationella organ har Internationella arbetsorganisationen gett plats åt en tredje part vid förhandlingsbordet vid sidan av regeringar och arbetsgivare.
Denna ordning har sina rötter i en historisk verklighet. Efter Oktoberrevolutionen och framväxten av massorganisationer inom arbetarrörelsen kom arbetarnas dagliga krav allt oftare att knytas samman med bredare sociala rörelser och i slutändan med kampen mot kapitalismen själv.
Krav på högre löner, bättre levnadsvillkor, organisationsfrihet, kollektivavtal, arbetslöshetsersättning och social trygghet kom att sammanflätas med krav på avskaffandet av löneslaveriet, arbetarrådsmakt och producenternas kontroll över produktionen.
Världskapitalismen kunde inte möta denna väldiga våg av arbetarkamp och proletära revolutioner enbart med hjälp av repression.
För att bevara den existerande ordningen mobiliserades hela det politiska, kulturella och ideologiska maskineriet. Det är inom denna historiska ram som Internationella arbetsorganisationen måste förstås.
Trepartismen inom Internationella arbetsorganisationen
En av de grundläggande principerna för Internationella arbetsorganisationen, fastslagen i dess egna stadgar, är försvaret och främjandet av den så kallade trepartismen.
För arbetare runt om i världen, särskilt i länder där arbetsmarknadsrelationerna regleras genom lagstiftning och kollektivavtal, är denna princip välkänd.
I sin enklaste form innebär trepartismen att organiseringen och regleringen av de exploaterande arbetsrelationerna skall ske genom deltagande av representanter för staten, arbetsgivarna och officiellt erkända arbetarorganisationer.
Trepartismen är en av de viktigaste mekanismer genom vilka kapitalistiska stater och arbetsgivare försöker förhindra uppkomsten av självständiga arbetarorganisationer och kämpande rörelser utanför deras kontroll.
Oavsett om det gäller Sverige, Turkiet eller Iran åberopar staten och arbetsgivarna denna princip för att utesluta sådana organisationer eller representanter som de anser vara oförmögna att delta i förvaltningen av arbetsrelationerna eller som skapar ”störningar” istället för att samarbeta inom det existerande systemet.
Trepartismen förverkligas genom lagstiftning, lokala överenskommelser och branschavtal inom industri, produktion och tjänstesektor.
I Sverige är den känd genom systemet av kollektivavtal och samarbetsformer mellan fackföreningar och arbetsgivare. När sådana avtal bryts av någon av parterna träder arbetsrättsliga institutioner och statliga myndigheter in för att säkerställa att överenskommelserna efterlevs.
Bland många arbetare har begreppet trepartism blivit nära förbundet med undertryckandet av självständig kamp. Det är ett av de uttryck som fackliga funktionärer oftast hänvisar till när de försöker avsluta eller avleda initiativ som uppstått direkt bland arbetarna själva.
Trepartismen förutsätter existensen av tre organiserade parter som verkar inom den rådande rättsordningen och som förhandlar med varandra.
Men två av dessa parter – staten och arbetsgivarna – är de verkliga innehavarna av makt och kapital.
Arbetsgivarna äger produktionsmedlen, fabrikerna och företagen och utövar kontroll över arbetsprocessen. Staten fungerar som deras politiska organisation.
Parlament och lagstiftande institutioner stiftar och förändrar lagarna. Polis- och säkerhetsapparaten upprätthåller den samhälleliga ordningen, medan domstolarna avgör konflikter och bestraffar överträdelser.
Inom denna samhällsordning uppmuntrar staten och arbetsgivarna bildandet av officiellt erkända arbetarorganisationer vars uppgift är att förhandla om arbetsrelationerna inom ramen för existerande lagar och att säkerställa genomförandet av de överenskommelser som träffas.
Det är just denna process som Internationella arbetsorganisationen övervakar och försvarar.
Trepartismen utgör en av dess viktigaste grundpelare, både internationellt och nationellt.
Fackföreningarna
Fackföreningarna och liknande yrkesorganisationer utgör de tydligaste exemplen på sådana institutioner.
Genom att ge vissa skikt av arbetare särskilda privilegier upphöjer staten och arbetsgivarna dem till officiella ”arbetarrepresentanter” och omvandlar dem till instrument för den existerande ordningen.
Dessa representativa organ förväntas sitta vid samma förhandlingsbord som staten och arbetsgivarna, träffa överenskommelser inom den kapitalistiska rättsordningens ramar och därefter fungera som mekanismer för att genomföra och upprätthålla dessa överenskommelser bland arbetarna.
Internationella arbetsorganisationens roll är att övervaka just denna process.
Trepartismen är en av de viktigaste grundvalarna för denna ordning.
Överallt i världen är resultatet i huvudsak detsamma. Utfallet blir stabilisering av de rådande samhällsrelationerna och institutionalisering av överenskommelser som i verkligheten inte uppstår ur förhandlingar mellan tre jämbördiga parter utan ur arbetarnas kamp och direkta konfrontationer.
Samtidigt blir dessa officiella organisationers huvudsakliga funktion att kontrollera och begränsa arbetarnas självständiga aktivitet.
Det är på denna grund som Internationella arbetsorganisationen och de kapitalistiska staterna förespråkar skapandet av fackliga organisationer som kan garantera trepartismens funktion.
ILO konventioner om organisationsfrihet och kollektiva förhandlingar måste förstås utifrån detta sammanhang.
Dessa konventioner ålägger medlemsstaterna att undanröja hinder för bildandet av fackföreningar och att ge dem rättsligt erkännande.
Den avgörande frågan är emellertid att de arbetarorganisationer som trepartismen förutsätter är organisationer som, liksom staten och arbetsgivarna själva, förfogar över betydande ekonomiska resurser och omfattande institutionellt stöd.
Oavsett vilket namn de bär utgör de ofta en del av en mycket större statsapparat.
I Iran bildar Arbetarnas Hus, de islamiska arbetarråden, yrkesföreningarna, arbetsministeriet, de officiella arbetarpartierna och de informella säkerhetsstrukturer som verkar bakom dem tillsammans ett omfattande politiskt maskineri riktat mot arbetarrörelsen.
De stora europeiska fackföreningarna, med sina omfattande ekonomiska resurser och sina byråkratiska apparater, fyller en liknande funktion.
Det som förenar dem är deras lojalitet mot trepartismens princip och deras försvar av den existerande samhällsordningen.
Av denna anledning kan ingen organisation som verkar inom trepartismens ramar fungera som en verkligt självständig arbetarorganisation.
Genom att acceptera denna princip avsäger sig sådana organisationer möjligheten att agera oberoende av staten och arbetsgivarna.
Vänstern och Internationella arbetsorganisationen
Även i år, inför denna kongress, har en ström av klagomål, petitioner och vädjanden beträffande den Islamiska republikens orättvisor och arbetarfientliga åtgärder riktats till Internationella arbetsorganisationens politiker och administratörer.
Även i år har socialdemokrater, reformister, stalinister och alla riktningar inom kapitalets vänster förvandlat Internationella arbetsorganisationen till en domstol för kapitalets orättvisor.
En del av dessa organisationer hyser i verkligheten inga illusioner om Internationella arbetsorganisationens karaktär.
Trots detta betraktar de dess årliga kongress som ett lämpligt tillfälle för politisk självhävdelse och offentlig exponering.
Med andra ord handlar deras kampanj för att få den Islamiska republiken utesluten ur Internationella arbetsorganisationen inte om något försvar av organisationens påstått arbetarmässiga karaktär och inte heller om någon oro över närvaron av ”icke-arbetarrepresentanter”. Det handlar snarare om politisk profilering och om att utnyttja en gynnsam propagandaplattform.
De mediala och propagandistiska aktiviteter som bedrivs av olika grupper inom den så kallade ”arbetarkommunismen”, och vars huvudsakliga syfte är att väcka uppmärksamhet kring den egna organisationen, tillhör samma kategori.
Det finns också organisationer som förklarar att de inte hyser några illusioner om Internationella arbetsorganisationen som en institution inom världskapitalismen.
Men eftersom de samtidigt fortsätter att försvara den traditionella stalinistiska och trotskistiska synen på fackföreningsarbete – och därmed indirekt försvarar trepartismen – fortsätter de att tjäna den härskande ordningen samtidigt som de sprider illusioner bland arbetarna.
Enkelt uttryckt förklarar de att de saknar förtroende för Internationella arbetsorganisationen, samtidigt som de försöker skapa förtroende för de mekanismer som denna institution vilar på.
Det gemensamma initiativ som fem iranska vänsterorganisationer tog mot den Islamiska republikens närvaro i Internationella arbetsorganisationen utgör ett tydligt exempel på detta.
Dessa organisationer förklarade sitt stöd för en protestaktion organiserad av flera franska fackföreningar utanför Internationella arbetsorganisationens högkvarter i Genève. De hävdade att sådana aktioner kunde sätta press på den Islamiska republiken och synliggöra det förtryck som arbetarna i Iran utsätts för.
Men man måste fråga sig: är det inte märkligt att dessa organisationer försöker avslöja den Islamiska republikens brott genom att vädja till världskapitalismens egna institutioner?
De vänder sig till större tjuvar och mäktigare förbrytare för att söka rättvisa mot mindre sådana.
Vem hyser idag egentligen några illusioner om den Islamiska republikens arbetarfientliga och kriminella karaktär, så att sådana demonstrationer skulle behövas för att avslöja den? Regimens brutalitet är känd inte bara bland arbetare i Iran utan bland arbetare över hela världen.
Den borgerliga vänsterns billiga skådespel av fördömanden och vädjanden om rättvisa är inte mindre meningslöst än Internationella arbetsorganisationens eget skådespel.
Båda tjänar i slutändan endast till att sprida förvirring bland arbetarna.
Internationalistiska Arbetare betraktar Internationella arbetsorganisationens kongress som en internationell kapitalistisk aktion för att befästa den nuvarande eländiga ordningen. Vi fördömer denna kongress och hela den karneval som omger den.
Varken delegaterna som deltar i denna kongress är arbetarklassens representanter eller är arrangörernas syfte att förbättra arbetarnas villkor. Denna kongress och samtliga dess deltagare är arbetarklassens svurna fiender och organisatörer av denna infernaliska ordning.
Alla de som uppträder under titeln ”arbetarrepresentanter”, även de som kommer från världens mest ”demokratiska” länder, är inga verkliga representanter för arbetarna. Tvärtom har de aktivt och systematiskt samarbetat med arbetsgivarna och sina respektive stater för att undertrycka arbetarklassens dagliga kamp. Det är just på grund av dessa tjänster åt kapitalet som de har samlats där.
Av samma skäl fördömer vi kraftfullt fackföreningarnas verksamhet och de grupper och partier som i kommunismens namn bidrar till att rentvå denna rövarkula. Arbetarklassen har ingen annan väg än att förlita sig på sin egen självständiga styrka i sina dagliga strider.
De senaste årens händelser runt om i världen har visat hur kampen på arbetsplatserna och det dagliga motståndet kan utvecklas till omfattande sociala rörelser, såsom i Tunisien och Egypten.
Dessa händelser har också visat hur staterna och deras internationella institutioner använder varje form av intriger och bedrägeri för att släcka protesternas och revolutionens lågor.
Deras mest effektiva instrument är emellertid de politiska och militära organisationer som ingriper i avgörande ögonblick för att splittra, avleda och krossa rörelsen. Av denna anledning har arbetarna inget annat alternativ än att skapa sina egna självständiga organ för att föra kampen vidare. I de dagliga striderna tar dessa organ formen av valda organ som åtnjuter arbetarnas förtroende.
Under revolutionära förhållanden och perioder av omfattande social omvälvning utvecklas de till organ som kan uppträda som en organiserad och självständig kraft mot repressionens styrkor. Det är dessa organ som försvarar revolutionen och dess institutioner. De öppnar vägen för ett omedelbart avskaffande av löneslaveriet och för arbetarnas direkta kontroll över sitt eget öde. För att slå in på denna väg behöver arbetarklassen sin egen internationella organisation: Det Internationalistiska Partiet. Antingen socialism eller kapitalism. Det finns ingen tredje väg.
7 juni 2011
Internationalistiska Arbetare
