Kriget mellan Iran, USA och Israel har under de senaste dagarna gått in i en ny fas. Iran har direkt riktat missilangrepp mot Israel. Fronterna i Libanon, Jemen och Persiska viken aktiveras, och de styrkor vars avväpning och upplösning nyligen stod på dagordningen har, efter en period av krig och vapenvila, åter blivit en del av den regionala avskräckningsbalansen.
Under veckor och månader drev USA och Israel kriget med ett tydligt mål: en omfattande militär operation för att framtvinga en omedelbar förändring uppifrån, eller åtminstone tvinga den Islamiska republiken till reträtt, regional avväpning, bryta banden till sina allierade och ombudsstyrkor samt acceptera nya villkor dikterade av västmakterna. Men händelserna under de senaste dagarna visar att denna ekvation inte längre fungerar på samma sätt som tidigare.
Samtidigt framträder Donald Trump, som fram till nyligen talade om förstörelse, kapitulation och maximalt tryck, nu som medlare och kräver ett omedelbart stopp på striderna samt åtgärder för att förhindra en vidare spridning av kriget. Än viktigare är att den amerikanska regeringen, som fram till igår krävde ett slut på den islamiska regimens regionala roll, nu uppmanar Israel att avstå från attacker mot Libanon och från åtgärder som kan återantända de regionala fronterna.
Detta är inte bara en förändring i tonläge. Det visar att kriget har nått en punkt där dess ursprungliga mål inte längre överensstämmer med dess faktiska resultat. Kravet på avväpning och kapitulation har ersatts av försök att begränsa krisen. Målet att eliminera ombudsstyrkor har ersatts av ansträngningar att förhindra deras inträde i kriget. Försöket att påtvinga sin vilja har blivit ett försök att undvika att kontrollen över utvecklingen kollapsar.
Detta innebär inte att den Islamiska republiken har segrat. Men det innebär att projektet att påtvinga USA och Israels vilja har stött på ett allvarligt hinder. De senaste dagarnas händelser är inte bara en rad militära incidenter; de är tecken på att kriget närmar sig ett strategiskt dödläge och att de antaganden som verkade självklara vid konfliktens början inte längre är det.
Kriget har nått en punkt där det inte längre drivs av sina ursprungliga mål utan av de nya begränsningar som det har påtvingat alla parter. Denna förändring signalerar framväxten av nya förhållanden i regionen och i världen. Dessa händelser är bland de första globala tecknen på en epok där enorm militär styrka inte längre ensam kan påtvinga politisk vilja; en epok där energivägar, asymmetrisk krigföring, regionala nätverk och förmågan att störa den ekonomiska reproduktionen har blivit lika viktiga som hangarfartyg och strategiska bombflyg. Och just här ställs vi inför en större fråga : Om världens mäktigaste stater och arméer måste bomba raffinaderier, stänga hamnar, lamslå energinät och angripa produktionens artärer för att tvinga en bankrutt och reaktionär regim på knä, var finns då den verkliga makten? Svaret på den frågan leder oss från deras krig till vårt krig
Deras krig och vårt krig
Detta krig har återigen blottlagt en verklighet som döljs bakom nationalistisk propaganda, militarism och rivalitet mellan stater. När världens mäktigaste arméer försöker tvinga olydiga stater inom denna reaktionära världsordning på knä, når de till slut samma punkt: att stoppa produktionen, bryta energiflödena, förstöra infrastrukturen, lamslå transporterna och slå ut den ekonomiska reproduktionens livsnerv.
De stater som är involverade i krig – från Ryssland och Ukraina till USA, Israel och Iran – bombar raffinaderier, stänger hamnar, förstör elnät och angriper strategiska industrier för att lamslå samhället. De gör det därför att de vet bättre än någon annan var den verkliga makten finns.
Den verkliga makten finns inte i palats, militärhögkvarter eller krigsrum. Den finns i händerna på dem som varje dag håller samhället i rörelse: arbetare inom stålindustrin, olje- och petrokemisk industri, transporter, hamnar, järnvägar, elproduktion, gruvor och samhällets nyckelindustrier. De befinner sig i hjärtat av den process som hela den ekonomiska och militära apparaten vilar på. Men bortom staternas krig pågår också ett annat krig: klassernas krig mot varandra.
Stater kämpar om kontrollen över resurser och marknader. Arbetarklassen kämpar för att befria sig från exploatering, krig, fattigdom och förtryck. Detta är inte vårt krig. Detta är de kapitalistiska makternas kamp om makt, inflytande, marknader, energivägar och geopolitiska positioner.
De stater som deltar i detta reaktionära krig hämtar sin styrka ur förstörelse, ödeläggelse och dödande – ur kapitalet, arméerna, polisen och dödsmaskineriet. I klasskampen hämtar vi däremot vår styrka ur arbete, produktion, socialt samarbete och den position vi intar i samhällets reproduktion.
Det som militära strateger söker uppnå genom förstörelse kan arbetarklassen uppnå genom organiserad revolution och generalstrejk. Det som stater försöker åstadkomma med bomber, missiler och ödeläggelse kan den organiserade arbetarklassen uppnå genom sin egen enorma revolutionära kraft. Om de försöker stoppa hjulen genom bombardemang kan vi stoppa hjulen utan förstörelse.
Om de förstör infrastrukturen för att tvinga varandra till underkastelse kan vi genom vår kollektiva styrka utmana hela exploateringens maskineri.
Deras krig är ett krig för makt och herravälde.
Vårt krig är ett krig för mänsklig frigörelse.
Förvandla de kapitalistiska makternas krig till en kamp mot kapitalismen.
9 juni 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen (IWO)
