Dagens krig, morgondagens frågor
Världen rör sig idag framåt genom en växande ansamling av kriser, krig och instabilitet. Kriget i Ukraina har gått in på sitt femte år. Mellanöstern brinner återigen i krig, regionala maktrivaliteter och stormaktsingripanden. Världsekonomin kastas från den ena krisen till den andra. Institutioner som en gång påstods garantera stabilitet och ordning – från FN och Säkerhetsrådet till Europeiska unionen och många nationella stater – konfronteras alltmer med kriser i legitimitet och handlingsförmåga. Från Washington till Bryssel, från Moskva till Peking och från Teheran till Tel Aviv blir tecknen på den rådande ordningens förslitning allt tydligare.
Men om vi endast betraktar dessa händelser på ytan riskerar vi att uppfatta dem som en samling separata och oberoende kriser. Som om kriget i Ukraina, krisen i Mellanöstern, nationalismens tillväxt, auktoritära tendenser, staters kris och ekonomisk instabilitet alla hade sina egna isolerade orsaker. Det som idag står framför oss är emellertid inte en slumpmässig ansamling av kriser, utan uttrycket för en djupare kris i reproduktionen av den existerande ordningen.
Ur detta perspektiv uppstår en historisk kris i kapitalets totala reproduktion när svårigheterna i kapitalackumulationen överskrider den ekonomiska sfären och i allt högre grad begränsar reproduktionen av de sociala, politiska, ideologiska, vetenskapliga och internationella villkor som är nödvändiga för den kapitalistiska ordningens fortbestånd. Under sådana förhållanden framträder krisen inte längre enbart i fabriker, finansmarknader eller ekonomiska cykler. Den visar sig i stater, internationella institutioner, krig, sociala relationer, former för politisk organisering och till och med i de sätt på vilka samhälleligt medvetande produceras och reproduceras.
Därför kan vår tids kriser inte förklaras enbart genom ekonomisk stagnation, misslyckade regeringsåtgärder eller rivalitet mellan stormakter. Kriget i Ukraina är inte bara en militär konflikt mellan Ryssland och Ukraina. Utvecklingen i Mellanöstern är inte bara en kamp mellan regionala stater. Europeiska unionens kris är inte enbart resultatet av motsättningar mellan medlemsstaternas regeringar. Det som förenar dessa fenomen är den gradvisa försvagningen av de mekanismer som under de senaste årtiondena har gjort reproduktionen av den globala kapitalistiska ordningen möjlig.
Men en kris producerar inte automatiskt sin egen lösning. Kapitalismens historia är fylld av exempel där fördjupade kriser inte har lett till frigörande krafters framryckning utan i stället till nationalism, militarism, fundamentalism, populism och olika former av auktoritärt styre. Finanskrisen 2008, den arabiska våren, krigen i Irak och Syrien samt många andra händelser under de senaste två årtiondena visar att sprickor i den rådande ordningen inte automatiskt ger upphov till ett självständigt och emancipatoriskt perspektiv.
Det är just här vår tids centrala problem ligger. Världen lider inte av brist på kriser; tvärtom har kriserna blivit mer synliga än någonsin. Det som saknas är inte kris utan ett perspektiv som kan öppna en väg framåt ur dessa kriser. Å ena sidan befinner sig den gamla ordningen i upplösning och många av dess politiska, ekonomiska och ideologiska former har förlorat sin tidigare styrka. Å andra sidan har nya krafter och alternativ ännu inte lyckats etablera sig som en varaktig och allmängiltig horisont. Denna klyfta mellan den gamla ordningens försvagning och oförmågan att forma nya horisonter är ett av vår tids mest avgörande kännetecken.
Om dagens kriser endast vore en serie övergående händelser skulle vår uppgift kanske vara att tolka dem. Men när krig, ekonomiska kriser, de politiska institutionernas förslitning, auktoritära tendenser, försämrade levnadsvillkor och sociala kriser blir olika uttryck för en och samma historiska kris, handlar frågan inte längre enbart om att förklara världen. Frågan är vilka krafter som kommer att träda fram genom denna kris och vilket perspektiv för framtiden som kommer att ta form.
Därför ser Politiska Kuriren inte sig själv enbart som ett medium för att återge händelser eller som ännu en röst på marknaden för medier och ideologisk produktion. Tillsammans med Internationalistiska Arbetarorganisationen utgör denna publikation en del av ett bredare försök att återuppbygga självständig klasspolitik och arbetarinternationalism. Det är ett försök som utgår från övertygelsen att utan medveten organisering, utan återuppbyggandet av arbetarrörelsens historiska minne och utan utvecklandet av ett perspektiv oberoende av kapitalets rivaliserande block kan även dagens kriser leda till nya former av krig, exploatering och dominans.
Den avgörande frågan för oss är därför inte vilken stat, militär allians eller global makt som kommer att gå segrande ur konflikten. Den avgörande frågan är om arbetarklassen och de samhällsgrupper som bär huvudbördan av dessa kriser kommer att kunna träda fram som en självständig kraft och utveckla sitt eget politiska perspektiv. Betydelsen av denna fråga ligger inte bara i utfallet av dagens krig utan också i svaren på morgondagens frågor.
Politiska Kuriren nummer 7 är ett bidrag till denna strävan. Artiklarna i detta nummer behandlar ur olika vinklar krisen i den globala ordningen, kriget i Ukraina, utvecklingen i Mellanöstern, erfarenheterna av social kamp i Iran och frågan om ett självständigt klassperspektiv. Syftet är inte att erbjuda färdiga recept eller förutsägelser om framtiden, utan att bidra till ett kollektivt försök att förstå de förhållanden vi lever under och de horisonter som vi måste kämpa för att förverkliga.
Dagens krig kommer förr eller senare att ta slut. Men de frågor som dessa krig väcker om världens framtid, den rådande ordningens kris och möjligheten av ett självständigt klassalternativ kommer att bestå.
Mellanöstern, krig och perspektiv
Samtidigt som de indirekta förhandlingarna mellan USA och Iran fortsätter, vapenvilorna i Libanon återkommande hotas av sammanbrott och kriget i Gaza fortfarande saknar ett slut, befinner sig Mellanöstern alltjämt i ett tillstånd mellan krig och diplomati. Flera månader efter de amerikanska och israeliska attackerna mot Iran och den kedja av konfrontationer som sträckte sig från Persiska viken till Libanon och Gaza har ingen av regionens huvudaktörer uppnått sina uttalade mål, och någon ny ordning har inte heller tagit form.
Iran talar om sitt regionala inflytande och sina allierade, Israel betonar behovet av fortsatt militärt tryck, USA försöker begränsa krisens kostnader och de arabiska staterna fruktar framför allt en ytterligare spridning av instabiliteten. Just denna verklighet visar att den centrala frågan i dagens Mellanöstern inte är det ena eller andra blockets seger, utan förslitningen av den ordning som dominerat regionen sedan kalla krigets slut.
De senaste årens krig har framför allt blottlagt begränsningarna hos samtliga större aktörer i regionen. Trots att Iran har lyckats bevara ett betydande regionalt inflytande har landet inte kunnat omvandla denna position till en stabil hegemoni. Den islamiska republikens nätverk av regionala allierade spelar fortfarande en viktig roll i Mellanösterns politiska och militära maktbalans, men de senaste årens konflikter har samtidigt visat att även detta inflytande har tydliga gränser. Teheran har kunnat stå emot omfattande påtryckningar, men har inte förmått erbjuda någon lösning på regionens kroniska kris.
På den andra sidan står Israel. Trots sin militära överlägsenhet och det stöd landet åtnjuter från västmakterna har den israeliska staten inte kunnat uppnå varaktig säkerhet genom krig. Omfattande militära operationer, säkerhetskampanjer och ökade påtryckningar mot palestinierna har varken löst den palestinska frågan eller satt punkt för regionens återkommande säkerhetskriser. Tvärtom har de återkommande krigen allt tydligare visat att militär överlägsenhet i sig inte kan lösa Mellanösterns politiska och sociala motsättningar.
USA står inför liknande begränsningar. Det projekt som efter Sovjetunionens upplösning syftade till att skapa en stabil ordning under amerikansk ledning i Mellanöstern möter idag en rad återvändsgränder. Från Irak och Afghanistan till Syrien och Palestina har de senaste två årtiondenas erfarenheter visat att Washington inte längre utan vidare kan påtvinga regionen sin önskade ordning. USA förblir den viktigaste externa makten i Mellanöstern, men dess styrka innebär inte längre att landet kan lösa regionens kriser.
Även de arabiska staterna präglas av sina egna motsättningar. Många oroar sig för Irans inflytande, men fruktar samtidigt en utvidgning av kriget. De är beroende av säkerhetssamarbete med USA, samtidigt som de fördjupar sina ekonomiska relationer med Kina och i många fall upprätthåller kommunikationskanaler med sina regionala rivaler. Detta visar att även Washingtons närmaste allierade i högre grad söker begränsa instabiliteten än att driva regionen mot öppen konfrontation.
Av detta skäl är den vanliga bilden av två sammanhållna och stabila block som konkurrerar om herraväldet över regionen både ofullständig och missvisande. Mellanöstern präglas visserligen av verkliga motsättningar och rivaliteter, men ingen av huvudaktörerna har förmågan att påtvinga de andra sin egen ordning. Det amerikanska projektet har inte uppnått den stabilitet det eftersträvade. Israel har inte lyckats skapa varaktig säkerhet. Den islamiska republiken har inte etablerat regional hegemoni. Inte heller har de arabiska staterna lyckats skapa en självständig och stabil regional ordning.
Resultatet är därför inte framväxten av en ny ordning utan spridningen av ett tillstånd av kronisk instabilitet, där begränsade krig, proxykonflikter, politiska kriser och regionala rivaliteter blir en permanent del av Mellanösterns verklighet. Varje ny kris tenderar inte att lösa tidigare motsättningar utan att lägga ytterligare lager av instabilitet ovanpå de gamla.
Denna situation visar också att Mellanöstern inte kan förstås enbart genom konkurrensen mellan stater. Krig, sanktioner och ekonomiska kriser påverkar direkt livet för miljontals människor. Växande militära utgifter, förstörd infrastruktur, ökande fattigdom, fördrivning och politiskt förtryck hör till de permanenta konsekvenserna av detta tillstånd. Under ytan av de regionala och globala maktrivaliteterna pågår samtidigt en annan verklighet – verkligheten av socialt missnöje, folkliga protester och kamper som ständigt återkommer i olika former runt om i regionen.
De senaste två årtiondenas erfarenheter har visat att krig och kris inte i sig öppnar vägen för social frigörelse. Lika lite som någon av regionens dominerande makter har kunnat erbjuda en lösning på Mellanösterns ackumulerade kriser, lika lite skapar en fördjupad kris automatiskt ett nytt perspektiv. Samtidigt visar spridningen av sociala protester, arbetarstrejker och olika former av folkligt motstånd att regionen inte enbart är en arena för staternas konflikter, utan också en plats för djupa sociala motsättningar som kan få avgörande betydelse i framtiden.
Avslutningsvis måste det understrykas att Mellanösterns framtid varken kan förstås som ett förestående sammanbrott för den existerande ordningen eller som framväxten av en ny stabil regional ordning. Det som idag ligger framför oss är en period av kronisk instabilitet, återkommande krig och konkurrens mellan makter som ingen av dem förmår påtvinga de andra sin egen lösning. Den centrala frågan är därför inte valet mellan det ena eller det andra maktblocket, utan hur kampen mot krig, militarism, fattigdom och förtryck kan förenas med de sociala kamper som pågår runt om i regionen. Endast inom en sådan ram kan man tala om ett annat perspektiv för Mellanösterns framtid.
Fyra år efter kriget i Ukraina – vart är världen på väg?
Samtidigt som Volodymyr Zelenskyj i ett öppet brev har uppmanat Vladimir Putin att gå med på direkta förhandlingar för att få ett slut på kriget, och Putin i Sankt Petersburg talar om Rysslands ställning i världsekonomin och den internationella politiken, fortsätter kriget. Drönarattacker från båda sidor har inte upphört och inga tecken på en varaktig fred syns ännu vid horisonten. Mer än fyra år har gått sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina, och kriget har nu gått in i sitt femte år.
Ryssland har inte besegrats, Ukraina har inte segrat och någon ny världsordning har inte vuxit fram. Bara detta faktum visar hur långt många av de förhastade prognoserna från 2022 låg från den faktiska utvecklingen. När kriget började talade många västerländska medier och analytiker om den ryska ekonomins förestående kollaps. Samtidigt betraktade delar av det politiska spektrumet kriget som upptakten till ett tredje världskrig eller början på en ny period av revolutionära omvälvningar. Fyra år senare står det klart att ingen av dessa bilder stämde överens med verkligheten.
Ryssland lyckades inte uppnå sina ursprungliga mål, nämligen att snabbt lösa Ukrainafrågan genom en kortvarig militär operation. Samtidigt misslyckades Nato och de västliga regeringarna med att tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag eller få dess ekonomi att kollapsa. Moskva flyttade en betydande del av sina handelsförbindelser mot Asien, Mellanöstern och länder i det globala syd och lyckades anpassa sig till krigets och sanktionernas villkor. Resultatet blev varken en avgörande seger eller ett avgörande nederlag, utan framväxten av ett långvarigt utnötningskrig som fortfarande pågår.
Krigets verkliga betydelse ligger emellertid inte enbart i själva kriget. Det har blivit ett av de viktigaste fönstren genom vilka tillståndet i dagens värld kan observeras. Om man bland vår tids många kriser skulle välja en händelse som tydligast blottlägger motsättningarna i den rådande världsordningen, skulle kriget i Ukraina utan tvekan vara en av de viktigaste.
Den gamla ordningens sammanbrott eller en ny ordnings födelse?
Efter Sovjetunionens sammanbrott trodde många att världen hade trätt in i en lång period av stabilitet under USA ledning. Natos utvidgning, världsmarknadens expansion, kapitalets globalisering och utvecklingen av överstatliga institutioner skulle utgöra grundpelarna i en stabil världsordning. Men Irakkriget, finanskrisen 2008, eurokrisen, Brexit, Kinas uppgång och slutligen kriget i Ukraina visade att motsättningarna inom denna ordning hade byggts upp ända från början.
I dag är det allt färre, även inom västvärlden, som talar om en värld styrd under USA obestridda ledarskap. Trumpismens återkomst, framväxten av populistiska och högerextrema krafter i Europa, ökande protektionistiska ekonomiska åtgärder och de växande sprickorna inom det västliga blocket är alla tecken på förslitningen av den ordning som växte fram efter kalla kriget. Kriget i Ukraina stoppade inte denna utveckling; det gjorde den snarare mer synlig.
Samtidigt kollapsade inte Ryssland, trots många av de tidiga prognoserna. Detta innebär inte att landet är skyddat från kriser eller har utvecklats till en obestridd stormakt. Den ryska ekonomin står fortfarande inför krigets enorma kostnader, sanktionerna och betydande strukturella problem. Men kriget har visat att västvärldens förmåga att påtvinga resten av världen sin vilja är mer begränsad än vad många föreställde sig under de första årtiondena efter Sovjetunionens upplösning.
Vid sidan av Ryssland intar Kina en särskilt betydelsefull position. Om kriget i Ukraina har varit de senaste årens största geopolitiska kris, så är Kina den viktigaste aktören som utan att direkt delta i konflikten har lyckats bevara och i vissa avseenden stärka sin ställning. Peking har varken gått in i en direkt konfrontation med väst eller brutit med den existerande världsordningen. Samtidigt har landet dragit fördel av de växande sprickorna mellan stormakterna. Detta visar att bilden av ett sammanhållet block bestående av Kina, Ryssland och andra makter som är missnöjda med den västligt dominerade ordningen snarare är en förenkling än en korrekt beskrivning av dagens komplexa värld.
Ur detta perspektiv kan kriget i Ukraina inte reduceras till en konfrontation mellan Ryssland och Nato. Dess historiska betydelse ligger i att det har fört upp till ytan processer som under lång tid har verkat under den internationella politikens synliga nivå. Fyra år efter krigets utbrott är den centrala frågan därför inte längre vilken sida som har avancerat några kilometer på ett visst frontavsnitt. Den viktigare frågan är vad detta krig avslöjar om den verkliga situationen i dagens värld.
Perspektivkrisen: Varför saknas ett självständigt klassalternativ?
Världen idag lider inte brist på kriser. Kriget i Ukraina har gått in på sitt femte år. Mellanöstern präglas återigen av krig, regionala maktrivaliteter och interventioner från världsmakter. Den globala ekonomin rör sig från den ena krisen till den andra. Strejker, sociala protester och ett utbrett missnöje fortsätter på olika håll i världen. Men det som framför allt väcker uppmärksamhet är inte krisernas existens, utan frånvaron av ett perspektiv som kan förvandla dessa kriser till en kraft för samhällelig förändring.
Under de senaste åren har det ofta hävdats att kapitalismens fördjupade kriser automatiskt skulle bana väg för framväxten av befriande krafter. Erfarenheten visar dock något annat. Kriser kan lika mycket som de skapar förutsättningar för social kamp också bidra till nationalismens, populismens, fundamentalismens, auktoritarismens och nya former av dominans tillväxt. Därför är vår tids centrala problem inte enbart krisernas existens, utan frånvaron av ett alternativ som kan knyta dessa kriser till en självständig och emancipatorisk horisont.
För att förstå denna situation måste vi gå bortom nivån av enskilda händelser. I den marxistiska traditionen har kriser vanligtvis förståtts som uttryck för de inre motsättningarna i kapitalackumulationen – motsättningar som periodiskt framträder i kapitalets reproduktionsprocess och som kapitalismen försöker övervinna genom förstörelse av existerande kapital och återupprättande av lönsamheten. Senare teoretiker som Bucharin, Lenin, Grossmann och andra försökte förklara dessa krisers mer strukturella och historiska dimensioner och visa hur ackumulationens motsättningar kan leda till kriser i skalan av en hel historisk epok.
Det vi står inför idag kan emellertid inte reduceras vare sig till en konjunkturell eller ens en strukturell kris. Med en historisk kris i kapitalets totala reproduktion avses en situation där svårigheterna i kapitalackumulationen sträcker sig bortom ekonomins sfär och i allt högre grad undergräver reproduktionen av de samlade villkor som krävs för den kapitalistiska ordningens fortbestånd. Under sådana förhållanden framträder krisen inte bara i lönsamhet, produktion eller marknader, utan samtidigt i de politiska strukturernas erosion, staters legitimitetskriser, instabiliteten i världsordningen, krigens spridning, den officiella vetenskapens kris, de traditionella organisationsformernas försvagning och det rådande systemets oförmåga att formulera ett trovärdigt perspektiv för framtiden.
Ur detta perspektiv är kriget i Ukraina, Mellanösterns kriser, auktoritarismens tillväxt, de traditionella partiernas försvagning, de internationella institutionernas kris, det växande sociala misstroendet och perspektivkrisen inte separata fenomen. De är olika uttryck för en och samma historiska kris. Men denna historiska kris producerar inte något alternativ av sig själv. Just här uppstår en av vår tids avgörande frågor: varför har ett självständigt och organiserat klassalternativ ännu inte kunnat bli en avgörande kraft på den politiska scenen, trots att krisen är närvarande överallt?
En del av svaret måste sökas i arbetarrörelsens historiska erfarenheter. Nederlaget för den revolutionära vågen efter första världskriget, den ryska revolutionens isolering och den gradvisa omvandlingen av stora delar av de socialistiska och kommunistiska partierna ledde inte bara till sammanbrottet för vissa politiska projekt. Dessa processer försvagade också de historiska möjligheter som hade vuxit fram kring idén om arbetarklassens självemancipation. Många organisationer som en gång såg sig själva som redskap för att överskrida kapitalismen integrerades till slut i den existerande ordningens politiska och sociala strukturer.
Samma tendens kan iakttas i fackföreningarnas historia. Erfarenheterna från första världskriget visade att stora delar av den officiella arbetarrörelsen övergav försvaret av arbetarklassens självständiga intressen och istället ställde sig bakom ”nationen”, ”den nationella ekonomin” och sina respektive stater. Under de följande decennierna blev många av dessa institutioner i allt högre grad mekanismer för att reglera och administrera konflikten mellan arbete och kapital snarare än redskap för självständig arbetarkamp. Dagens utmaning handlar därför inte enbart om att återuppliva den traditionella fackföreningsrörelsen.
Samtidigt bevarade arbetarrörelsen en annan tradition: traditionen av arbetarföreningar, studiecirklar, solidaritetsnätverk och former av självorganisering som knöt arbetarnas dagliga kamp till utbildning, erfarenhetsöverföring, solidaritet och politiskt ingripande. Betydelsen av dessa former ligger i att de inte betraktar arbetarklassen enbart som en kraft för ekonomiska förhandlingar, utan som en social och historisk kraft kapabel att förändra samhället. Dessa föreningar och nätverk förmedlade kampens minne, skapade förbindelser mellan annars splittrade strider och lade grunden för utvecklingen av ett bredare medvetande och en mer omfattande organisering.
Organisationskrisen är emellertid inte enbart resultatet av historiska nederlag. Kapitalismen själv har förändrats. Produktionens globalisering, arbetsprocessernas fragmentering, outsourcing, framväxten av tillfälliga och osäkra anställningar, digitalisering och nya former av arbetskraftsstyrning har försvagat många av de traditionella formerna för koncentration och organisering. Arbetarklassen har varken försvunnit eller förlorat sin betydelse, men formerna för arbete, kommunikation och kamp har förändrats.
Samtidigt har nya former av motstånd vuxit fram. Informella arbetarnätverk, kommunikationskretsar mellan olika arbetsplatser, flexibla solidaritetsformer och försök att knyta samman arbetsplatskamp med bredare sociala rörelser utgör en del av denna verklighet. Ändå har många av dessa erfarenheter ännu inte utvecklats till ett sammanhängande politiskt och organisatoriskt perspektiv. Å ena sidan har de traditionella organisationerna visat sig oförmögna att svara på de nya villkoren. Å andra sidan har många politiska och teoretiska traditioner misslyckats med att förstå och formulera de verkliga förändringar som äger rum inom dagens klasskamp.
Resultatet är en djup klyfta mellan kris och alternativ. Kriserna hopar sig, protesterna sprider sig, men någon varaktig förbindelse mellan de splittrade kamperna och en gemensam horisont uppstår inte. Frågan idag handlar därför inte bara om motstånd mot krig, fattigdom eller auktoritarism. Den avgörande utmaningen är hur man kan förena den dagliga kampen med ett politiskt perspektiv, de spridda protesterna med en varaktig organisering och de lokala erfarenheterna med en global horisont.
Om den nuvarande krisen endast vore ekonomisk, skulle kanske lösningen kunna sökas huvudsakligen på nivån av ekonomiska krav. Men den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion sträcker sig långt bortom ekonomin. Den verkar samtidigt inom staten, världsordningen, produktionen av socialt medvetande, den sociala organiseringen och den politiska reproduktionen av den rådande ordningen. Därför kan återuppbyggnaden av ett självständigt klassalternativ inte begränsas till ett enda område.
Under sådana förhållanden framträder återigen betydelsen av självständiga organisationsformer. Arbetarrörelsens historiska erfarenheter visar att arbetarklassen aldrig enbart har organiserat sig genom stora och officiella institutioner. Arbetarföreningar, studiecirklar, solidaritetsnätverk, arbetsplatsbaserade publikationer och olika former av samarbete och kommunikation mellan arbetare har alltid varit en del av processen att utveckla klassmedvetande och organisering. Deras betydelse ligger i att de förbinder den dagliga erfarenheten av exploatering med vidare horisonter för social kamp.
Den samtida kapitalismen har gjort organisering svårare genom att splittra arbetsplatserna och förstärka individualiseringen. Men samma villkor har också skapat nya möjligheter för kommunikation och samarbete. I de spridda kamperna, på arbetsplatser, i bostadsområden och utbildningsinstitutioner finns alltid möjligheten att små kärnor uppstår som kan knyta samman erfarenheter, bevara kampens minne och gå bortom isolerade krav.
I denna mening är självständig organisering och ett internationalistiskt perspektiv inte två separata processer. Arbetet med att knyta samman splittrade kamper, bygga solidaritetsnätverk, förmedla erfarenheter, organisera självständiga arbetarföreningar och till och med skapa publikationer och medier förankrade i arbetarmiljöer är samtidigt en del av processen att återuppbygga arbetarinternationalismen. Den internationalistiska rörelsen uppstår inte utanför klasskampen. Den växer fram ur dessa dagliga ansträngningar att organisera, utbilda, bygga solidaritet och generalisera kampens erfarenheter.
Frågan handlar därför inte bara om att kritisera den rådande ordningen. Frågan handlar om att visa möjligheten och nödvändigheten av ett självständigt klassalternativ. Ett sådant alternativ kommer varken att födas ur staterna, de politiska eliterna eller ur kriserna själva. Dess framväxt förutsätter att sambandet mellan daglig kamp, självständig organisering, klasskampens vetenskap och ett internationalistiskt perspektiv återupprättas.
Den viktigaste frågan för vår tid är kanske inte om kriserna kommer att fortsätta – allt tyder på att de kommer att göra det. Den avgörande frågan är om arbetarklassen inom denna historiska kris kommer att kunna återuppbygga nya former av organisering, solidaritet och självständig politik.
Från Ukraina till Mellanöstern, från ekonomiska kriser till vågor av sociala protester, handlar frågan inte bara om att kriser existerar. Frågan är frånvaron av en kraft som kan knyta dessa kriser till en självständig horisont av social frigörelse. Framväxten av en sådan horisont kommer inte att vara en automatisk produkt av krisen själv. Den kommer att vara resultatet av medvetna ansträngningar att organisera, knyta samman splittrade kamper och återuppbygga arbetarinternationalismen. I denna mening är klasskampens framåtskridande och den internationalistiska rörelsens framåtskridande inte två separata vägar, utan två sidor av en och samma historiska process.
