Krigets återvändsgränd och omstruktureringen av den globala och regionala ordningen
De pågående förhandlingarna mellan Islamiska republiken Iran och Förenta staterna har återigen stärkt föreställningen i vissa politiska och mediala kretsar att Mellanöstern är på väg mot minskade spänningar och ökad stabilitet. Verkligheten är dock en annan. Den nuvarande vapenvilan är mindre ett tecken på att krisen har lösts än ett uttryck för att den har gått in i en ny fas. Kriget har inte upphört – det har bara bytt form.Krisen i Mellanöstern är inte längre begränsad till Irans kärntekniska program eller ens till den direkta rivaliteten mellan Iran och Israel.
Det vi står inför är en del av en bredare process där både den regionala och den globala ordningen håller på att omstruktureras. De pågående förhandlingarna är därför inte slutpunkten för denna utveckling utan ett av de verktyg genom vilka den tillfälligt hanteras. Därför går diplomati och militära hot hand i hand utan att utesluta varandra.
Även om begränsade överenskommelser skulle nås är det osannolikt att regionen går in i en period av varaktig fred. Det mest sannolika är i stället att krigets former förändras. Begränsade angrepp, drönaroperationer, proxykrig, ekonomiska påtryckningar, gränskonflikter och konkurrens om energirutter och globala handelsvägar kommer att fortsätta. Erfarenheterna från de senaste åren visar att de regionala och globala makterna i mindre utsträckning försöker avsluta krisen än att hantera den på ett sätt som stärker deras egna positioner.
Under sådana förhållanden ökar sannolikheten för nya regionala allianser och maktkonstellationer. Staterna i Mellanöstern försöker säkra sin plats i den framväxande maktbalansen samtidigt som de undviker ett fullständigt beroende av någon enskild stormakt. Denna process har dock ännu inte lett till bildandet av ett sammanhängande och stabilt block. Konkurrens, motstridiga intressen och ömsesidig misstro präglar fortfarande relationerna mellan regionens stater.
Inte heller för Islamiska republiken skulle ett eventuellt avtal innebära slutet på krisen. Regimen kommer att försöka bevara sin regionala position och återuppbygga sina nätverk av inflytande och sina proxykrafter. Samtidigt kommer de ekonomiska problemen, den politiska legitimitetskrisen och det växande sociala missnöjet att bestå. Regimens svar kommer sannolikt att vara ökade säkerhetsåtgärder och hårdare repression.
Men de viktigaste konsekvenserna av denna utveckling kommer att framträda på en nivå som går bortom relationerna mellan stater. Ökade militära utgifter, krigsekonomins expansion och den skärpta konkurrensen mellan stormakterna innebär i slutändan att krisens bördor vältras över på arbetarklassen och lönearbetarna. Från Mellanöstern till Europa och Nordamerika skapar försämrade levnadsvillkor, nedskärningar i sociala tjänster och växande ojämlikhet grogrund för sociala protester och politisk polarisering.
Det mest sannolika perspektivet framöver är därför varken en varaktig fred eller ett fullskaligt regionalt krig, utan en lång period av sammanflätade kriser, bräckliga vapenvilor och återkommande konflikter. Under sådana förhållanden blir återuppbyggnaden av en självständig arbetarklasspolitik och den proletära internationalismen mer nödvändig än någonsin. Det är en historisk nödvändighet och det enda hållbara alternativet till krig, nationalism och rivaliteten mellan kapitalistiska maktblock.
Kapitalets offensiv mot arbetarklassen och perspektivet för kommande protester
Diskussioner om krigsekonomin, ökande militärbudgetar, massuppsägningar och växande fattigdom kan lätt reduceras till en samling isolerade och till synes orelaterade fenomen om de skiljs från sitt historiska och strukturella sammanhang. Det som idag står framför oss är emellertid inte enbart följden av några regionala krig eller ett antal felaktiga ekonomiska beslut. Dessa utvecklingstendenser utgör delar av en djupare kris som är förankrad i den globala kapitalismens totala reproduktion.
Under de senaste decennierna har kapitalismen upprepade gånger lyckats hantera sina cykliska och strukturella kriser genom att expandera marknader, flytta produktion, bygga ut kreditsystemen, öka skuldsättningen och genomföra periodiska omstruktureringar. Den nuvarande krisen är dock inte begränsad till produktionen eller finansmarknaderna. Dess uttryck kan samtidigt observeras i ekonomisk stagnation, enorma skuldnivåer, bostadskriser, nedbrytningen av offentliga tjänster, staters legitimitetskriser, intensifierade krig och en växande politisk polarisering. Därför kan vi tala om en kris som har nått nivån för kapitalets totala reproduktion – en kris som inte bara påverkar profitproduktionen utan reproduktionen av hela det kapitalistiska samhällssystemet.
Under sådana förhållanden blir krigsekonomin ett av de viktigaste verktygen för att hantera krisen. Ökade militärutgifter, återupprustning, expansion av försvarsindustrin och skärpta geopolitiska motsättningar utgör ingen lösning på krisen. Tvärtom är de försök att tillfälligt flytta dess motsättningar och kostnader till andra delar av samhället. Kapitalismen kan inte lösa sin kris, men den kan överföra dess bördor till samhället, och de första offren för denna process är alltid arbetarklassen.
I de länder som direkt drabbas av krig framträder denna utveckling i sin mest konkreta form. Förstörelsen av infrastruktur, nedläggningen av produktionsanläggningar, massarbetslöshet, tvångsmigration och växande fattigdom har blivit en del av vardagens verklighet. Men även i länder som inte befinner sig direkt på slagfältet ser situationen i grunden likadan ut. I Iran har åratal av stagnation, sanktioner, investeringskris och regionala spänningar lett till ett ständigt ökande tryck på arbetare, pensionärer och löntagare. Minskad köpkraft, utbredningen av osäkra anställningar, uppsägningar och sjunkande levnadsstandard är endast några uttryck för denna utveckling.
Samtidigt försöker regeringarna i Europa och Nordamerika finansiera återupprustningen och krigsekonomin genom nedskärningar i offentliga tjänster, begränsningar av välfärdsutgifter, ökade skattebördor och angrepp på arbetarklassens historiska landvinningar. Genom att framhäva hotet från Ryssland i Europa eller genom slagord om att ”göra Amerika stort igen” i USA uppmanas befolkningen att acceptera fattigdom, åtstramningar och försämrade levnadsvillkor som ett nödvändigt pris för nationell säkerhet. Krigsekonomin är därmed inte bara en ekonomisk politik; den har blivit ett ideologiskt verktyg för att mobilisera samhället och legitimera överföringen av krisens kostnader till arbetande människor.
Men samma process skapar också nya motsättningar. Ju mer resurser som riktas till militära och säkerhetsrelaterade sektorer, desto tydligare blir klyftan mellan majoritetens verkliga behov och statens prioriteringar. Bostadskris, stigande levnadskostnader, osäkra anställningar, nedbrytning av vård och utbildning samt växande ojämlikhet skapar förutsättningar för ett bredare socialt missnöje. I detta avseende löser krigsekonomin inte krisen; den bidrar till att reproducera den på en ny nivå.
Därför rör sig dagens värld inte bara mot skärpta geopolitiska rivaliteter utan också mot ökad social polarisering och en skärpning av klasskampen. Ekonomiska påfrestningar, massuppsägningar och angrepp på arbetarnas levnadsstandard kommer sannolikt att ge upphov till nya vågor av strejker, protester och sociala konflikter under de kommande åren. Den centrala frågan är inte om dessa rörelser kommer att växa, utan om de kommer att kunna överskrida nationella gränser, maktblockens rivaliteter och reformismens begränsade horisonter.
Den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion har inte bara destabiliserat stater och den internationella ordningen; den har också gjort behovet av att återuppbygga en självständig klasspolitik mer akut än någonsin. I en värld där kapitalismen försöker hantera sin kris genom krig, militarisering och överföring av kostnader till de lägre klasserna kan försvaret av försörjning, arbete och offentliga tjänster inte längre skiljas från kampen mot krig och imperialistiska rivaliteter.
Därför är perspektivet för framtida kamper mer än någonsin sammanbundet med återuppbyggnaden av internationell solidaritet och proletär internationalism. Ju mer kapitalismen försöker lägga krisens bördor på arbetande människor världen över, desto starkare blir de materiella förutsättningarna för en ny internationalistisk politik. Utmaningen är inte längre enbart att försvara sig mot krisens omedelbara konsekvenser, utan att omvandla dessa strider till en medveten kraft som kan konfrontera det system som ständigt reproducerar dem.
Det nya drönarkriget i Libanon
Proxykrig i drönarnas, den artificiella intelligensens och de digitala militärindustriernas tidsålder
e senaste händelserna i Libanon utgör mer än bara ett nytt kapitel i konfrontationen mellan Israel och Hizbollah. Det som nu utspelar sig vid frontlinjerna i södra Libanon är ett tecken på en djupare omvandling av det moderna krigets karaktär – en omvandling som tog form på slagfälten i Ukraina, spreds till Mellanöstern och sannolikt kommer att prägla framtidens krig. Under de senaste månaderna har fiberoptiska FPV-drönare tagit plats i kriget i Libanon.
, Fiberoptiska FPV-drönarevars operativa användning utvecklades under kriget i Ukraina, är motståndskraftiga mot många former av elektronisk krigföring och störsändning eftersom de är kopplade via fiberoptiska kablar. Detta möjliggör säkrare kommunikation och mer precis målinriktning. Att denna teknik har förts från Ukrainas slagfält till Mellanöstern visar att regionala krig inte längre kan förstås som isolerade fenomen. Varje krig blir alltmer ett laboratorium för nästa.
Under de senaste åren har kriget i Ukraina utvecklats till världens största militära försöksfält. Den omfattande användningen av drönare, digitala spaningssystem, artificiell intelligens, dataanalys och nätverksbaserade operationer har förändrat krigföringens traditionella former. Många arméer och proxystyrkor försöker idag överföra erfarenheterna från Ukraina till andra delar av världen. Libanon är endast ett av de första exemplen på denna utveckling.
Men frågan handlar inte enbart om nya militära verktyg. Samma utveckling som har drivit den kapitalistiska produktionen mot digitalisering, automatisering och artificiell intelligens omformar nu också den militära sfären. Teknikföretag, militärindustrier och stater är mer sammanflätade än någonsin tidigare. System för ansiktsigenkänning, analys av stora datamängder, artificiell intelligens, autonoma drönare och övervakningsnätverk har blivit en del av det moderna krigets infrastruktur.
Som en följd av detta blir krigen billigare, mer flexibla och mer permanenta. Omfattande invasioner och direkta ockupationer krävs inte längre alltid för att orsaka omfattande förstörelse. Mindre grupper, proxystyrkor, cyberoperationer och billiga drönare kan idag utföra uppgifter som tidigare endast stora arméer hade kapacitet att genomföra. Därför föredrar många stater indirekta konfrontationer genom nätverk av proxyaktörer, begränsade operationer och långvariga utnötningskrig framför direkta militära sammanstötningar.
Samtidigt förändras även formerna för statligt våld. Riktade mord, gränsöverskridande operationer, fysisk eliminering av militära befälhavare och politiska ledare samt så kallade ”precisionsangrepp” har blivit normaliserade inslag i dagens krigföring. Israel har under de senaste åren tillämpat denna modell i stor skala. Mord på militära befälhavare, politiska företrädare och gränsöverskridande operationer framställs inte längre som undantagsåtgärder utan legitimeras i allt högre grad som ”självförsvar” eller ”bekämpning av terrorism”.
Även i Gaza rättfärdigas tvångsförflyttningen av miljontals människor, den omfattande förstörelsen av bostadsområden och dödandet av civila inom ramen för militära och säkerhetspolitiska operationer. Handlingar som tidigare skulle ha kunnat beskrivas som krigsbrott eller kollektiv bestraffning omdefinieras idag genom staters och mediers officiella språkbruk till ”precisionsoperationer”, ”smart målinriktning” eller ”antiterroristiska operationer”. Den nya tekniken har inte bara ökat förmågan att förstöra; den har också bidragit till att dölja och normalisera nya former av statligt våld.
Bakom denna utveckling står den enorma tillväxten inom den globala militärindustrin. Vapentillverkare, drönarproducenter, utvecklare av artificiell intelligens och privata säkerhetsföretag hör till vår tids största vinnare. På samma sätt som kapitalismen har rört sig mot digitalisering inom produktion och tjänster har krigföringen blivit ett av de mest lönsamma områdena för teknologiska investeringar. En växande del av innovationerna inom artificiell intelligens, datautvinning och nätverksteknologier integreras idag direkt i militära och säkerhetsrelaterade tillämpningar.
Ur detta perspektiv är det nya drönarkriget i Libanon långt mer än en regional händelse. Det är en del av en bredare process där krigets former, repressionens former och det statliga våldets former håller på att omvandlas. Tillfälliga vapenvilor kan stoppa vissa konflikter, men de kommer sannolikt inte att stoppa denna utveckling. Framtidens krig kommer i allt högre grad att ta formen av proxyoperationer, drönarkrigföring, artificiell intelligens, riktade mord och utdragna utnötningskrig.
Dessa förändringar kan inte förstås isolerat från den bredare krisen i den globala kapitalismen. Samma kris som har satt ekonomin, staten och den sociala reproduktionen under växande press har också omformat kriget och gjort det till en del av kapitalets försök att hantera sina egna motsättningar. Under sådana förhållanden kan kampen mot kriget inte reduceras till motstånd mot en enskild militär konflikt. Den utgör en del av en bredare kamp mot militarismen, krigsekonomin och den globala ordning som ständigt reproducerar denna våldsspiral.
Om Internationalistiska Arbetarorganisationens politiska plattform
Publiceringen av IWO:s politiska plattform är inte bara publiceringen av ännu ett politiskt dokument. Plattformen publiceras i början av en ny fas i vårt teoretiska och politiska arbete och är resultatet av årtionden av teoretiskt arbete, forskning samt kontinuerlig närvaro och intervention inom arbetarrörelsen. Dess grundläggande begrepp, politiska orienteringar och övergripande perspektiv är inte produkten av abstrakta reflektioner utan resultatet av en lång process av kritisk omprövning av erfarenheterna från arbetarrörelsen och den kommunistiska rörelsen i Iran och internationellt. Därför anser vi det nödvändigt att, innan vi går in på själva plattformen, kortfattat förklara dess plats inom vårt arbete och den väg som lett fram till dess formulering.
Denna plattform utgör inte utgångspunkten för vår verksamhet. Den bör snarare förstås som en koncentrerad och systematisk formulering av diskussioner, erfarenheter och ansträngningar som utvecklats under många år. En genomgång av den litteratur, de artiklar och de politiska ställningstaganden som publicerats av Internationalistiska Arbetarorganisationen visar att många av de teman som återfinns i plattformen tidigare har behandlats i olika former. Det nya ligger i att dessa element nu har sammanförts inom en mer sammanhängande helhet och omformulerats i relation till dagens förhållanden.
Under årens lopp har vår målsättning varit att utveckla och publicera resultaten av dessa studier och diskussioner i form av mer omfattande och självständiga arbeten. En del av detta material är redan färdigt, medan andra delar fortfarande befinner sig under utveckling. Med de begränsade resurser som står till vårt förfogande publiceras emellertid delar av dessa diskussioner genom tidskrifter, pamfletter och nu även genom denna politiska plattform.
Vår teoretiska och politiska verksamhet är organiserad kring fyra sammanhängande områden.
Det första området rör frågor om kunskap, vetenskap, marxistisk kunskapsteori, kritiken av den officiella vetenskapen samt kritiken av de olika traditioner som gör anspråk på namnet marxism. Vi betraktar marxismen varken som en ideologi eller som en akademisk doktrin, utan som klasskampens vetenskap. Därför intar omprövningen av marxismens kunskapsteoretiska grundvalar och kritiken av den akademiska marxismen samt den kommunistiska rörelsens besegrade traditioner en central plats i vårt arbete. Dessa diskussioner kommer huvudsakligen att utvecklas i Arbetarkunskapens Kurir.
Det andra området behandlar politisk teori, kapitalismens historiska kris, utvecklingen inom världssystemet, klasskampen och de strategiska frågor som arbetarrörelsen står inför. Dessa teman kommer huvudsakligen att behandlas i Internationalistiska Kuriren.
Det tredje området gäller arbetarklassens organisering, förändringar i produktionens struktur, nya kampformer, arbetarrörelsens historiska erfarenheter, organisationsformer samt relationen mellan teori och revolutionär praktik. Dessa frågor kommer huvudsakligen att utvecklas genom Internationalistiska Pamfletter.
Det fjärde området omfattar analys av aktuella utvecklingstendenser, politiska, ekonomiska och sociala händelser i Iran och internationellt samt intervention i samtida politiska frågor. Denna uppgift fullgörs genom Politiska Kuriren, vars regelbundna publicering redan har inletts. De övriga publikationerna kommer successivt att utvecklas i takt med de möjligheter som står till buds.
Denna plattform bör förstås som den punkt där dessa fyra områden möts. Den är inte avsedd att ersätta de mer omfattande arbeten som återstår att publicera, och den ersätter inte heller de bredare teoretiska diskussioner ur vilka den vuxit fram. Vissa av de artiklar som publiceras i de ovan nämnda publikationerna kan presentera koncentrerade versioner av särskilda delar av dessa diskussioner, men plattformen i sig är endast en sammanfattad politisk formulering av de slutsatser som hittills har dragits.
Vi är också medvetna om att inte alla dessa diskussioner är lika tillgängliga för alla läsare. Särskilt frågor som rör marxistisk kunskapsteori, relationen mellan marxismen och den officiella vetenskapen samt kritiken av de teoretiska grundvalarna hos olika marxistiska traditioner är oundvikligen mer krävande än politiska kommentarer eller dagsanalyser. Men dessa frågor kan inte avfärdas som enbart filosofiska eller akademiska problem. En av konsekvenserna av arbetarrörelsens historiska nederlag har varit den växande separationen mellan teori och praktik samt förvandlingen av marxismen till en samling ideologiska, akademiska och sekteristiska tendenser. Återvändandet till marxismens kunskapsteoretiska grundvalar är därför för oss en integrerad del av ansträngningen att återuppbygga en revolutionär politik.
Det som gör publiceringen av denna plattform nödvändig är emellertid inte enbart teoretiska frågor. Vi lever i en period där kapitalismens kris har antagit en historisk karaktär. Samtidigt står den internationella arbetarrörelsen fortfarande inför en organisationskris, en kris för det politiska perspektivet och en kris för arbetarklassens självständiga representation.
De socialdemokratiska, stalinistiska, nationalistiska och reformistiska traditionerna har sedan länge förlorat sin förmåga att erbjuda arbetarklassen ett emancipatoriskt perspektiv. Problemet begränsar sig emellertid inte till dessa traditioner. Även vänsterkommunismen, som fortfarande utgör den viktigaste fortsättningen på det internationalistiska perspektiv som växte fram ur Oktoberrevolutionen, har under de senaste årtiondena ställts inför betydande svårigheter. Politisk isolering, ett växande avstånd till arbetarnas verkliga rörelse, begränsad förmåga att svara på den samtida kapitalismens omvandlingar samt en viss teoretisk stagnation inom delar av denna tradition har begränsat dess förmåga att ingripa effektivt.
Vi betraktar oss själva som en del av denna traditions internationalistiska och antikapitalistiska arv. Samtidigt menar vi att det inte räcker att enbart bevara ett historiskt arv. En värld där kapitalismen genomgått djupgående förändringar, där produktionens struktur omvandlats och där nya former av dominans och motstånd har uppstått kräver också teoretisk utveckling och kritisk omprövning. Att återuppbygga den proletära internationalismen innebär därför inte bara att bevara det förflutna utan att kritiskt utveckla det och konfrontera de frågor som vår egen tid ställer.
En betydande del av vår teoretiska, politiska, utbildande och publicistiska verksamhet är inriktad på detta mål. Denna plattform bör förstås inom denna ram: inte som slutpunkten på en process utan som ett steg i arbetet för att återuppbygga en självständig, klassbaserad och internationalistisk politik under vår tids historiska förhållanden.
Vi publicerar denna plattform som en inbjudan till diskussion, kritik, samarbete och deltagande. Om den, hur blygsamt det än må vara, kan bidra till att återknyta kunskap, klasskamp, organisering och internationalistisk politik till varandra, har den fyllt sitt syfte.
Mot återuppbyggnaden av den proletära internationalismen!
Den politiska plattform som nyligen publicerats av Internationalist Workers’ Organization avslutas med en paroll som, trots sin enkelhet, sammanfattar hela dokumentets teoretiska och politiska horisont: Mot återuppbyggnaden av den proletära internationalismen. Men vad innebär denna paroll egentligen? Handlar det endast om att skapa närmare relationer mellan existerande grupper och organisationer? Handlar det om att bygga ut internationella politiska nätverk, utfärda gemensamma uttalanden eller skapa nya internationella organisationer? Eller ligger frågan på en djupare nivå?
Denna artikel är ett försök att närmare undersöka innebörden av denna paroll och de historiska, teoretiska och politiska förhållanden som gör den nödvändig. Enligt vår uppfattning är den nuvarande krisen för internationalismen inte enbart en kris för organisatoriska former eller en svaghet i kontakterna mellan revolutionära krafter i olika länder. Dess rötter finns i en historisk process genom vilken marxismen gradvis fjärmades från sin ursprungliga ställning som klasskampens vetenskap, samtidigt som den levande förbindelsen mellan teori och revolutionär praxis försvagades.
Ur detta perspektiv kan återuppbyggnaden av den proletära internationalismen inte förstås som enbart en organisatorisk eller propagandistisk uppgift. Den är oskiljaktigt förbunden med återupprättandet av relationen mellan marxismen och arbetarklassens verkliga rörelse, med återuppbyggnaden av förmågan att förstå och ingripa i klasskampen samt med återerövrandet av marxismen som den revolutionära praktikens vetenskap. Av denna anledning behandlas frågan om internationalism här inte främst ur synvinkeln av relationer mellan organisationer, utan ur synvinkeln av relationen mellan kunskap, kamp, organisering och proletär frigörelse.
Det som idag ofta beskrivs som internationalismens kris är inte bara en kris för några organisationer, politiska nätverk eller ideologiska riktningar. Precis som kapitalismens nuvarande kris inte enbart är en ekonomisk kris, kan internationalismens kris inte reduceras till svaga förbindelser mellan revolutionära krafter i olika länder. Den uttrycker snarare en djupare historisk brytning: brytningen mellan marxismen och den revolutionära praktiken.
I sitt ursprung var marxismen varken en tankeskola, en akademisk disciplin eller en politisk identitet. Marxismen var den teoretiska formen för arbetarklassens verkliga rörelse. Dess styrka härrörde inte enbart från dess begreppsliga sammanhang, utan från dess levande förbindelse med arbetarnas faktiska kamp. Samma rörelse som byggde fackföreningar, skapade arbetarråd, organiserade strejker och gav upphov till de första formerna av arbetarinternationalism utgjorde också den verkliga grund på vilken marxismen utvecklades.
Därför uppstod marxismen som klasskampens vetenskap. Vetenskap betyder här inte insamling av data eller tolkning av texter. Det innebär förmågan att förstå det kapitalistiska samhällets verkliga dynamik och att identifiera de praktiska möjligheterna till ingripande som finns inom den. Marx var varken en yttre lärare för arbetarklassen eller bärare av en sanning som skulle överföras till påstått omedvetna massor. Den marxistiska teorin var själv produkten av koncentrationen, generaliseringen och utvecklingen av verkliga erfarenheter av kamp.
Nederlaget för den första vågen av världsrevolutionen och den gradvisa separationen mellan teori och arbetarnas verkliga rörelse förändrade detta förhållande. Marxismen upphörde successivt att fungera som klasskampens vetenskap och förvandlades alltmer till en samling traditioner, skolor, identiteter och diskurser. Som följd av detta omvandlades det som tidigare varit ett redskap för förståelse och ingripande alltmer till ett objekt för tolkning, utbildning och ideologisk reproduktion.
Denna utveckling var inte enbart en teoretisk fråga. Varje gång teorin skiljs från praktiken förlorar den gradvis sin förmåga att förstå verkligheten. En teori som inte längre utvecklas inom den levande kampens process förlorar successivt sin förmåga att förstå kapitalismens förändringar, att känna igen nya former av kamp och att identifiera framväxande möjligheter till organisering. Under sådana förhållanden förvandlas kunskapens kris till en strategisk kris.
Resultatet av denna process kan observeras i stora delar av den samtida vänstern. Politisk verksamhet reduceras ofta till att publicera uttalanden, producera medieinnehåll, sälja tidskrifter eller reproducera politiska identiteter. Men den avgörande frågan är inte produktionen av innehåll, utan produktionen av kunskap om kampen. Det som behövs är en kunskap som kan identifiera de verkliga motsättningarna på arbetsplatserna, de nya formerna av exploatering, de punkter där missnöjet koncentreras och de möjligheter till organisering som växer fram ur dessa förhållanden.
Marxismen som klasskampens vetenskap får sin verkliga betydelse just här. Denna kunskap produceras inte i bibliotek eller på sociala medier. Precis som kapitalismen själv produceras och reproduceras i fabriker, kontor, skolor, sjukhus och globala produktionsnätverk, kan kunskapen om kampen endast uppstå genom en levande förbindelse med dessa processer. Varje strejk, varje arbetarnätverk, varje erfarenhet av organisering och varje försök att förändra styrkeförhållandena utgör ett moment i denna bredare process av kunskapsproduktion.
Ur detta perspektiv är den avgörande frågan varken antalet medlemmar, publikens storlek eller räckvidden på sociala medier. Det som är viktigt är en politisk strömnings förmåga att lära av verkliga kamper och att omvandla dessa erfarenheter till kollektiv kunskap. En relativt liten grupp som arbetar utifrån ett sådant perspektiv kan bidra till att organisera motstånd på olika arbetsplatser, tvinga arbetsgivare till reträtter och stärka arbetarnas tilltro till sin egen kollektiva styrka. Samtidigt kan en betydligt större organisation med hundratals medlemmar i praktiken begränsa sig till att publicera tidningar och kommentera händelser utan att utveckla någon verklig relation till klassens faktiska rörelse.
Det är här skillnaden mellan två olika uppfattningar om internationalism blir tydlig. Internationalism är inte bara kommunikation mellan grupper, utbyte av uttalanden eller skapandet av transnationella politiska nätverk. Internationalismen får verklig mening först när erfarenheterna av kamp, organisering och motstånd som utvecklas av arbetare i olika delar av världen kan förvandlas till en gemensam källa till kunskap och kollektiv styrka. Utan en sådan förbindelse reduceras internationalismen till en abstrakt och formell princip, på samma sätt som marxismen kan reduceras till en abstrakt diskurs skild från klasskampens verklighet.
Därför kräver återuppbyggnaden av den proletära internationalismen framför allt en återuppbyggnad av relationen mellan teori och praxis. Varken en återgång till gamla formler, reproduktionen av etablerade politiska identiteter eller enbart en utvidgning av medieverksamheten kan i sig övervinna den nuvarande krisen. Det som krävs är en återgång till marxismen som klasskampens vetenskap – en vetenskap som utvecklas i den verkliga kampens förlopp, lär av den, generaliserar dess erfarenheter och återför dessa erfarenheter till rörelsen själv.
Endast genom en sådan process kan internationalismen gå bortom relationerna mellan kretsar, grupper och politiska miljöer och åter bli det internationella arbetarklassrörelsens politiska uttryck. Detta är varken en rent teoretisk eller en rent organisatorisk uppgift. Det är den centrala fråga som står inför varje försök att återuppbygga en självständig proletär politik i vår tid.