Ledare

Men Mellanöstern är inte den enda scen där krisen utspelar sig. I Albanien har tusentals människor gått ut på gatorna för att protestera mot ett projekt förknippat med Jared Kushners namn och ropat slagordet ”Albanien är inte till salu”. I Portugal fortsätter arbetarnas strejker. Från Balkan till Mellanöstern och från Europa till Nordamerika kan man se tecken på en gemensam verklighet: krisen har varken avtagit eller bringats under kontroll; endast dess uttrycksformer har förändrats. Dessa nya former av kris och de frågor de ställer oss inför behandlas också i detta nummer genom korta analyser av strejkerna i Portugal och den så kallade ”Flamingorevolutionen”.

Den iranska vänstern, trots de förändringar som skett i dess framtoning och trots de nya polariseringar som uppstått i hur vissa kretsar inom rådskommunismen och den europeiska kommunistiska vänstern uttrycker sig, förblir fångad i sina historiska traditioner. Ur detta perspektiv kommer vi också att granska den iranska vänsterns aktioner gentemot Internationella arbetsorganisationen (ILO). I detta sammanhang har Internationalistiska Arbetarorganisationen återpublicerat ett av sina historiska dokument, skrivet för tjugofem år sedan som en kritik av vänsterns ställning till förföreningar och liknande former av aktivism.

Det vi bevittnar i dag är inte bara en samling separata kriser. Krig, ekonomisk stagnation, migration, bostadskris, misstro mot politiska institutioner, framväxten av populism, trumpism, eurocentrism och spridningen av sociala protester är olika uttryck för en och samma process. Det är en process där de existerande politiska och ekonomiska strukturerna blir allt mindre kapabla att hantera sina egna kriser, samtidigt som de dominerande alternativen fortsätter att röra sig inom ramen för samma krisdrabbade ordning.

Den samtida kapitalismen fungerar inte enbart genom exploatering på arbetsplatsen, utan också genom ett nätverk av stater, internationella institutioner, ideologiska apparater, medier och politiska mellanled. Därför står klasskampen ständigt inför risken att avledas från sin egen väg och förvandlas till en av formerna för kapitalets krishantering. Under krigstid uppmanas arbetare att stödja det ena eller det andra lägret. Under strejker flyttas deras kamp till förhandlingsbord och institutionella mekanismer. På den internationella nivån överlåts deras protester till organisationer och institutioner som själva utgör en del av den rådande ordningen.

Artiklarna i detta nummer av Politiska Kuriren belyser denna verklighet ur olika perspektiv: från krig och diplomati i Mellanöstern till protesterna i Albanien, från arbetarnas strejker i Portugal till protestaktioner riktade mot Internationella arbetsorganisationen. Den gemensamma nämnaren för alla dessa händelser är inte enbart krisens existens, utan de dominerande lösningarnas oförmåga att överskrida den. Den grundläggande frågan kvarstår därför:

Kommer arbetarnas frigörelse att uppnås genom stater, internationella organisationer, politiska mellanled och professionella representanter? Eller kommer den att växa fram genom arbetarklassens egen förmåga till självständig organisering, utvidgningen av dess kamper och skapandet av internationalistiska förbindelser?

I en värld där kapitalets kris har antagit globala dimensioner är klassoberoende inte längre bara en paroll; det är ett nödvändigt villkor för varje emancipatoriskt perspektiv.

---

Att hantera ett dödläge

Ett krig som misslyckades med att uppnå sina mål

På den andra sidan försökte den Islamiska republiken bevara sin regionala ställning, sina avskräckningsförmågor och sitt inflytandenätverk, samtidigt som den använde kriget som ett tillfälle att återuppbygga en del av sin urholkade legitimitet både inom landet och i regionen Den Islamiska republikens överlevnad i denna konflikt bör dock inte förväxlas med en lösning på dess djupare kriser. Även om regimen lyckas bevara delar av sin regionala position och förblir en av de viktigaste aktörerna i Mellanöstern kommer de ackumulerade ekonomiska, sociala och politiska motsättningarna inom det iranska samhället inte att försvinna. Krig och militarisering kan tillfälligt fungera som en sköld mot socialt missnöje, men de kan inte undanröja de grundläggande spänningar som präglar samhällslivet. Under den kommande perioden kommer arbetarklassen och andra förtryckta skikt i samhället – de krafter som bär upp produktionen, den sociala reproduktionen och samhällets funktion som helhet – fortsatt att utgöra den viktigaste potentiella utmaningen mot den rådande ordningen.

I dag har emellertid inget av de mål som proklamerades vid krigets början uppnåtts. Varken projektet att omforma Mellanöstern under amerikansk och israelisk hegemoni har lyckats, eller har den Islamiska republiken förmått dölja sina djupa inre kriser bakom krigets rök och eld. Det som i stället har vuxit fram är inte en väg mot militär seger, utan ett växande försök att begränsa konfliktens konsekvenser. Detta skifte är betydelsefullt eftersom det blottlägger misslyckandet hos krigets ursprungliga mål.

Samma makter som nyligen talade om förstörelse, kapitulation och en genomgripande omdaning av regionen diskuterar nu vapenvila, återöppnandet av Hormuzsundet, frigivandet av frysta iranska tillgångar, vapenvila i Libanon och en återgång till förhandlingar. Den politiska innebörden av denna förändring bör inte underskattas. Ett krig som förväntades ge ett avgörande resultat genom militär styrka har nått en punkt där dess fortsättning nu måste hanteras genom överenskommelser, begränsning och en tillfällig omfördelning av maktbalansen.

Om rapporterna om det föreslagna avtalet är korrekta tycks processen utvecklas i flera steg. Den första fasen omfattar enligt uppgift nedtrappning i Hormuzsundet, återöppnande av sjöfartsleder, frigivande av en del av Irans frysta tillgångar – som i vissa rapporter uppskattas till mellan tjugofyra och tjugofem miljarder dollar – samt förberedelser för en ny förhandlingsrunda. Andra rapporter hänvisar till vapenvila i Libanon, försök att förhindra ett bredare regionalt krig samt åtaganden som formuleras kring nationell suveränitet och Förenta nationernas principer. Någon officiell text har ännu inte offentliggjorts, och man måste därför skilja mellan medieuppgifter och ett eventuellt slutligt avtal. Ändå är även dessa rapporterade punkter tillräckliga för att visa den politiska riktningen i den nuvarande utvecklingen.

Ett krig som inleddes med krav på den Islamiska republikens fullständiga kapitulation, förstörelsen av dess missilkapacitet och en omdaning av Mellanöstern rör sig nu mot ett avtal där frigivandet av iranska tillgångar, återöppnandet av Hormuz, vapenvila i Libanon och ett erkännande av vissa regionala realiteter blivit centrala frågor. Detta kan knappast beskrivas som en seger för den Islamiska republiken. Regimen lämnar konflikten efter att ha drabbats av betydande militära, ekonomiska och politiska kostnader och kommer oundvikligen att tvingas in i en period av intern omorganisering och återuppbyggnad.

Samtidigt vore det lika missvisande att bortse från att USA och Israels uttalade mål inte heller har förverkligats. Det som nu tar form är mindre en seger för den ena eller andra staten än ett tecken på misslyckandet för ett projekt som försökte framtvinga politisk underkastelse genom militär överlägsenhet.

Orsakerna till detta politiska misslyckande kan inte enbart sökas i diplomatiska beräkningar eller förhandlingar bakom stängda dörrar. En stor del avgjordes på själva slagfältet. Irans missiler och lågkostnadsdrönare, dess förmåga att störa energirutter, hotet mot sjöfarten genom Hormuzsundet, möjligheten att konflikten skulle spridas till Libanon, Irak och Jemen samt motståndskraften hos regionala krafter allierade med Teheran bidrog alla till att höja krigets kostnader.

Konflikten har återigen visat att överväldigande luftmakt och teknologisk överlägsenhet under dagens förhållanden inte längre räcker för att framtvinga politiska resultat. Hangarfartyg, strategiska bombflyg och avancerade missilsystem besitter fortfarande enorm destruktiv kapacitet, men de kan inte ensamma garantera de politiska resultat som deras användare eftersträvar. Det är just denna verklighet som har fört Washington och Tel Aviv bort från retoriken om ”fullständig kapitulation” och mot ett språk präglat av ”krishantering” och förhandlade uppgörelser

En annan faktor bakom det nuvarande dödläget är energirutternas växande betydelse för den globala ekonomins reproduktion. Hormuzsundet är långt mer än en sjöfartsled. Det är en av den globala kapitalismens livsnervar. Varje störning där påverkar energipriser, transportkostnader, försäkringsmarknader, internationell handel och produktionskedjor världen över. När stängningen eller osäkerheten kring en enda sjöfartsled kan destabilisera de globala marknaderna upphör frågan att vara enbart en konflikt mellan stater. Den blir en kris som påverkar reproduktionen av världsekonomin som helhet.

Det nuvarande dödläget är emellertid inte enbart en produkt av förhållandena i Mellanöstern. Krisen i själva centrum av världssystemet har också spelat en avgörande roll. USA står i dag inför en av sina djupaste politiska och institutionella kriser i modern tid. Trumpismens framväxt är inte bara framväxten av en politiker eller en valrörelse. Den speglar djupa sprickor inom de amerikanska institutionerna och maktstrukturerna själva. Klyftan mellan republikaner och demokrater är inte längre endast en valpolitisk rivalitet. Den uttrycker i allt högre grad motstridiga uppfattningar om USA roll i världen, hanteringen av globala kriser, relationerna till traditionella allierade och till och med den federala statens roll inom USA.

Denna kris återspeglas också i Washingtons relationer till Nato, Europeiska unionen och dess regionala allierade. Dagens värld är inte längre 1990-talets värld – en värld där USA relativt enkelt kunde påtvinga sin politiska vilja genom militär överlägsenhet. Vi har trätt in i en period där regionala makter, energikorridorer, asymmetrisk krigföring, lågkostnadsteknologier för militära ändamål och globala ekonomiska kriser alla har bidragit till att underminera det maktmonopol som de traditionella imperialistiska centra en gång åtnjöt.

Av denna anledning bör varje framtida överenskommelse inte tolkas som krigets slut. Det som håller på att växa fram är inte fred, utan en omformning av själva konflikten. Rivaliteten mellan Iran och Israel, spänningarna mellan konkurrerande maktblock, energikriserna och de olika proxykrigen kommer att fortsätta. Det är endast deras uttrycksformer som förändras. Om Israel till slut tvingas dra sig tillbaka från en bredare konfrontation med Hizbollah innebär detta inte någon lösning på Libanonfrågan. Snarare handlar det om ett tillfälligt erkännande av att regionala aktörer och ombudsstyrkor fortfarande utgör en integrerad del av maktbalansen i Mellanöstern.

Den senaste konflikten innehåller också en annan viktig lärdom. Krigets utvidgning innebär inte automatiskt att samhället träder in i en revolutionär fas. Precis som kriget mellan Ryssland och Ukraina redan har visat kan krig lika lätt försvaga arbetarklassens förmåga till självständig organisering som det kan fördjupa sociala motsättningar. Det kan stärka militarismen, uppmuntra nationalism och tränga tillbaka sociala kamper.

Den nuvarande konflikten, som direkt eller indirekt har involverat mer än tio länder, har hittills gjort betydligt mer för att stärka staterna, expandera säkerhetsapparaterna, fördjupa fattigdom och social instabilitet samt försvaga självständiga klasskamper än för att främja arbetarrörelsen. Detta visar återigen att varken kris eller krig i sig innehåller någon lösning. Det avgörande förblir arbetarklassens förmåga att organisera sig självständigt, bevara sitt politiska oberoende från alla konkurrerande läger och omvandla kapitalismens kris till en medveten kamp mot systemet som helhet.

I annat fall kommer krigen inte att öppna vägen mot frigörelse. De kommer endast att lägga grunden för en ny cykel av förstörelse, militarisering och reproduktion av kapitalistisk dominans.

Mellanöstern har trätt in i en ny fas – en fas där ingen kraft är kapabel att fullt ut påtvinga andra sin vilja och där ingen kris kan lösas en gång för alla. Under sådana förhållanden markerar överenskommelser inte slutet på konflikter. De utgör tillfälliga pauser i en långvarig process av omfördelning och omstrukturering av maktbalansen.

Det som står framför oss i dag är inte den ena eller andra statens seger, utan ett tecken på en djupare kris inom den globala kapitalistiska ordningen själv – en ordning som i allt högre grad förlorar förmågan att skapa stabilitet och därför tvingas bära sina kriser från det ena kriget till det andra och från en tillfällig överenskommelse till nästa.

---

Arbetarstrejker i Portugal: När kamp blir förhandling

Fackföreningar, politiska partier och arbetarkampens gränser

Två generalstrejker och begränsade eftergifter

Av denna anledning hade missnöjet och protesterna bland arbetarna vuxit redan innan det senaste reformpaketet presenterades. Regeringens nya åtgärder förstärkte endast ett missnöje som redan var utbrett.

Den landsomfattande strejken i december 2025 var det första storskaliga uttrycket för detta missnöje. Strejken organiserades med deltagande av landets två huvudsakliga fackliga centralorganisationer: General Confederation of Portuguese Workers (CGTP) och General Workers’ Union (UGT). Omfattande störningar inom kollektivtrafiken, utbildningssektorn, kommunala tjänster och delar av den ekonomiska verksamheten tvingade regeringen att tala om revideringar av vissa delar av reformpaketet.

Denna reträtt förblev emellertid begränsad. Även om vissa bestämmelser ändrades och ett flertal förhandlingar genomfördes mellan regeringen, arbetsgivarna och fackföreningarna, förblev den grundläggande ramen för det som kallades ”arbetsmarknadsreformer” intakt.

Det fortsatta sociala missnöjet och trycket från arbetarna underifrån, tillsammans med spänningar och motsättningar inom fackföreningarna själva, ledde slutligen till en andra generalstrejk i juni 2026. Även denna gång lamslogs viktiga delar av transportsektorn, utbildningen, sjukvården och de offentliga tjänsterna, vilket återigen visade djupet i arbetarnas missnöje med regeringens politik.

Men denna strejk, liksom den föregående, misslyckades med att bli en plattform för utvecklingen av självständig arbetarklassorganisering eller för att generalisera motståndet mot den härskande klassens politik. Tvärtom begränsades kampen återigen till förhandlingar, institutionella påtryckningar och förhandlingar mellan fackföreningar, arbetsgivare och staten.

Trots två generalstrejker, omfattande mobiliseringar och ett betydande socialt tryck stoppades därför inte statens och kapitalets offensiv mot arbetsvillkoren. Som mest ledde den till begränsade ändringar och taktiska eftergifter. Denna verklighet visar att den centrala frågan inte enbart handlar om styrkan i arbetarnas vrede eller omfattningen av deras deltagande.

Det grundläggande problemet ligger i frånvaron av självständig klassorganisering och i den politiska horisont inom vilken dessa kamper har förts – en horisont där de existerande fackföreningarna och politiska partierna fortsätter att spela den avgörande rollen.

Fackföreningar och representationens politik

General Confederation of Portuguese Workers (CGTP) har historiskt haft den närmaste relationen till Portugals kommunistiska parti (PCP), ett parti som är förankrat i traditionen från de tidigare prosovjetiska kommunistpartierna och den lägerorienterade vänstern. General Workers’ Union (UGT) står däremot närmare socialdemokratins traditioner och Portugals socialistiska parti (PS) och har konsekvent betonat social dialog och trepartssamarbete mellan staten, arbetsgivarna och fackföreningarna.

Trots sina historiska och ideologiska skillnader delar den lägerorienterade vänstern och socialdemokratin en grundläggande egenskap: de betraktar inte i första hand arbetarnas kamp som en process för att utveckla självständig klassmakt. I stället ser de den som ett medel för att utöva påtryckningar på staten och påverka det politiska beslutsfattandet. Skillnaderna mellan den lägerorienterade vänstern och socialdemokratin har inte hindrat båda från att leda arbetarkampen mot social dialog, reformer och hantering av konflikter inom kapitalismens ramar. Deras oenigheter handlar mindre om att överskrida denna ram än om hur den ska administreras.

Förhandling eller självständig klassmakt?

Ur detta perspektiv bör det centrala problemet med dessa fackföreningar inte sökas i ledarnas ärlighet eller oärlighet. Frågan är mer grundläggande än så. Under årtionden har dessa fackliga organisationer och politiska partier blivit integrerade delar av de etablerade mekanismer genom vilka sociala konflikter hanteras inom det kapitalistiska samhället. De verkar inom en historisk tradition i den europeiska arbetarrörelsen som skiljer den ekonomiska kampen från den politiska och som kanaliserar arbetarnas motstånd främst genom fackliga apparater, politisk representation och trepartsförhandlingar mellan staten, arbetsgivarna och fackföreningarna.

Inom en sådan ram fungerar strejken inte som början på en utveckling av självständiga kamporgan. I stället blir den ett instrument för förhandling och köpslående. Arbetarna förblir därmed en påtryckningskraft underifrån, medan den faktiska ledningen av kampen överförs till representativa institutioner och byråkratiska strukturer. I stället för att direkt kontrollera kampens riktning och de beslut som formar den placeras de återigen i en underordnad position inom mekanismer som är utformade för att medla och begränsa konflikter.

Av denna anledning är strejkerna i Portugal inte bara en arena där arbetarnas vrede och motstånd kan observeras. De utgör också ett tillfälle att undersöka de historiska begränsningarna hos den officiella fackföreningsrörelsen och representationens politik inom den samtida arbetarrörelsen. Den senaste erfarenheten har visat att även de mest omfattande strejkerna, om de hålls inom den fackliga byråkratins gränser, institutionella förhandlingar och de politiska partiernas kalkyler, sällan kan gå längre än till begränsade reformer och taktiska eftergifter.

Bortom den officiella fackföreningsrörelsen

Den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion har emellertid varken upphört eller lett till att angreppen på arbetarklassens levnads- och arbetsvillkor har upphört. Tvärtom kommer den fördjupade ekonomiska och sociala krisen, tillsammans med krig, militarisering och geopolitiska rivaliteter, sannolikt att ytterligare skärpa klasspolariseringen.

Under sådana förhållanden blir behovet av att utveckla självständiga former för arbetarklassens organisering tydligare än någonsin. Dessa former måste bygga på arbetarkretsar, stormöten, valda och återkallbara kommittéer, direkta förbindelser mellan arbetsplatser och självständiga nätverk för klassolidaritet. Endast genom en sådan process kan det sociala missnöjet gå bortom påtryckningar på staten och institutionellt köpslående och utvecklas till ett uttryck för självständig arbetarklassmakt.

Arbetarfrågans återkomst

Strejkerna i Portugal markerar inte slutet på en kamp. De är ett tecken på att frågan om arbete och klass återigen återvänder till centrum av Europas sociala motsättningar. Samtidigt påminner de oss om att utan ett överskridande av den officiella fackföreningsrörelsens historiska begränsningar och representationens politik riskerar även de mest radikala protesterna att åter dras in i kretsloppet av missnöjeshantering och reproduktion av den rådande ordningen.

---

”Flamingorevolutionen” i Albanien

Mellan trumpism och europacentrism

Av denna anledning överskred rörelsen snabbt gränserna för en miljöprotest, och parollen ”Albanien är inte till salu” blev dess centrala slagord. Samtidigt blottlade detta slagord rörelsens egna motsättningar: å ena sidan ett verkligt motstånd mot att mark och offentliga resurser överfördes till stora investeringsprojekt, å andra sidan tendenser som inte sökte lösningen i en kritik av de rådande samhällsförhållandena utan i en anslutning till en mer europeisk version av samma ekonomiska ordning.

Men flamingornas betydelse är inte begränsad till Albanien. Rörelsen blottlägger ett uttryck för den kris som i dag omfattar hela den globala kapitalismen. Det är en kris där de traditionella gränserna mellan stat, kapital, medier och politisk makt i allt högre grad upplöses, samtidigt som nya former av dominans och konkurrens växer fram.

Trumpism, kapital och staten

Kushnerprojektet i Albanien är ett tydligt exempel på denna utveckling. Det vi ser här är inte bara en utländsk investering. Ett nätverk av ekonomiska, politiska, mediala och diplomatiska relationer har förenats för att driva fram ett enormt projekt. Ur detta perspektiv kan trumpismen inte förstås enbart som en politisk strömning eller en högerorienterad tendens i USA. Trumpismen uttrycker ett stadium i kapitalismens utveckling där kapitalet, staten, medierna och den politiska makten smälter samman mer än någonsin tidigare. Presidenten, kapitalisten, mediekändisen och representanten för de stora ekonomiska nätverken möts i samma punkt, medan gränserna mellan den offentliga och den privata sfären gradvis suddas ut.

Ur denna synvinkel är flamingorna inte bara en protest mot ett byggprojekt. Rörelsen blev också en arena för konflikter mellan olika fraktioner inom kapitalismen. På den ena sidan stod Trump–Kushner-nätverket och den albanska regeringen. På den andra sidan stod krafter som definierade sig genom sin anknytning till Europeiska unionen, liberala institutioner och europacentrerade berättelser. Detta förklarar varför delar av protesterna präglades av EU-flaggor, Brysselvänliga slagord och förhoppningar om ingripanden från europeiska institutioner.

Flamingorna blev inte bara en arena för konkurrens mellan Trump–Kushner-projektet och dess europeiska rivaler. Under protesternas höjdpunkt försökte den albanska regeringen också koppla delar av rörelsen till ”utländsk inblandning” och till och med till Iran. Oavsett hur trovärdiga dessa anklagelser var visar själva förekomsten av dem att protesterna inte längre uppfattades som enbart en social rörelse, utan som en arena för politiska, diplomatiska och geopolitiska konflikter. På samma sätt som delar av oppositionen försökte göra stödet från Bryssel och europeiska institutioner till en politisk tillgång för rörelsen, försökte regeringen knyta protesterna till regionala och internationella maktkamper. Flamingorna blev därför inte bara en konfrontation mellan staten och demonstranterna, utan också en arena där olika berättelser och intressen kolliderade på både nationell och internationell nivå.

Reaktionerna från olika politiska krafter återspeglade denna situation. En stor del av den liberala oppositionen i Albanien försökte tolka protesterna inom ramen för kampen mot korruption, vanstyre och Rama-regeringens auktoritära tendenser. I denna berättelse är det grundläggande problemet inte de kapitalistiska samhällsförhållandena, utan det ineffektiva eller korrupta sätt på vilket de administreras. Lösningen söks därför i reformer av staten, starkare demokratiska institutioner och en närmare anknytning till Europeiska unionens modell.

På den andra sidan stod krafter som förblev trogna den albanska vänsterns äldre traditioner och hoxhaisterna. Men inte heller de kunde erbjuda något annat än nostalgi för det förflutna och en återgång till äldre former av statskapitalism. Om liberalerna söker räddningen i en europeisk framtid, söker hoxhaisterna den i ett förgånget förflutet. Båda står emellertid handfallna inför det albanska samhällets verkliga problem.

Verkligheten är att flamingorna återspeglade verkliga kriser: ägandets kris, bostadskrisen, massmigrationen, avfolkningen av landsbygden, krisen för politiskt deltagande och de officiella institutionernas legitimitetskris. Rörelsens betydelse ligger mindre i ödet för ett enskilt projekt eller en enskild regering än i det sätt på vilket den blottlade dessa kriser.

Generation Z, sociala medier och rörelsens representation

Under dessa förhållanden försökte även internationella medier förklara rörelsen genom sina välbekanta berättelser. Vissa talade om ett ”civilsamhällets uppvaknande”, andra beskrev den som en reaktion mot Trump och Kushner, medan ytterligare andra skrev om ett uppror från ”Generation Z”. Men dessa berättelser förklarar snarare vissa aspekter av rörelsen än dess verkliga innehåll; de lyfter fram vissa element samtidigt som de döljer andra.

Begreppet ”Generation Z” är ett tydligt exempel på denna typ av representation. I denna berättelse framträder unga människor inte som delar av bestämda sociala krafter med specifika klasspositioner, utan som en självständig kulturell identitet. Därmed ersätts frågor om ägande, makt, ojämlikhet och social kris av frågor om livsstil, generationsbeteenden och kulturella identiteter.

Denna berättelse är välbekant för iranska läsare. När universitets- och gymnasiestudenter i Iran gick ut till stöd för arbetarklassens kamp under parollen ”Vi är arbetarnas barn, vi står vid deras sida”, var rörelsens sociala och klassmässiga innehåll tydligt. Men under senare perioder, parallellt med framväxten av högerorienterade och nationalistiska strömningar, kom begreppet ”Generation Z” att användas som ett verktyg för att sudda ut klassgränser och omdefiniera sociala rörelser i termer av kulturella identiteter.

Men frågan är inte begränsad till medierna. Bakom denna berättelse döljer sig en djupare förändring i formerna för social organisering. Den nya generationen har vuxit upp i en värld där sociala nätverk och digitala plattformar spelar en avgörande roll i vardagslivet. Dessa plattformar möjliggör snabb kommunikation och mobilisering, men de är samtidigt en del av kapitalackumulationens mekanismer. Den samtida kapitalismen är inte endast närvarande i fabriker och produktionsanläggningar. En stor del av det sociala livet har förvandlats till ett område för produktion av data, uppmärksamhet och profit.

Av denna anledning kan sociala medier inte betraktas som neutrala verktyg. De förenar samtidigt organisering, propaganda, opinionsbildning och produktion av vinst. De kan bidra till att sprida protester, men de kan också omforma och styra dessa protester genom berättelser som överensstämmer med deras egen logik och sina ekonomiska intressen.

Europacentrism och frånvaron av ett självständigt arbetaralternativ

Trots detta var kanske den viktigaste egenskapen hos flamingorna varken trumpismen eller berättelsen om Generation Z. Det mest iögonfallande draget i rörelsen var dominansen av europacentrerade berättelser inom delar av oppositionen och Bashkë-rörelsen. Här står vi inför ett fenomen som under de senaste åren har kunnat observeras i många länder på Balkan och även i delar av Asien: föreställningen att vägen ut ur krisen inte ligger i en kritik av de rådande samhällsförhållandena, utan i att ansluta sig till en mer europeisk version av samma ekonomiska och politiska ordning.

Hela polariseringen inom den albanska vänstern kom i denna rörelse i praktiken att kristalliseras i två huvudsakliga tendenser. På den ena sidan stod Bashkë-rörelsen, en parlamentarisk strömning som för kampen mot korruption, oligarki och vanstyre inom ramen för den europeiska demokratimodellen. På den andra sidan stod hoxhaisterna, som fortfarande befinner sig inom horisonten av en nostalgi för statskapitalismen. Ingen av dessa båda tendenser är kapabel att erbjuda ett svar på de grundläggande kriser som flamingorna endast utgör ett uttryck för.

Under sådana förhållanden leds den sociala vrede som skapas av markkonfiskationer, ekonomisk osäkerhet, migration och misstro mot de politiska institutionerna bort från krisens strukturella rötter. Frågan blir inte längre att ifrågasätta de rådande samhällsförhållandena, utan att uppnå en mer ”europeisk”, mer ”modern” och mindre ”korrupt” version av samma ordning. Med andra ord uppfattas problemet inte som kapitalismen själv, utan som att den existerande kapitalismen inte är tillräckligt europeisk och civiliserad.

Denna europacentrerade fantasi reproduceras just vid en tidpunkt då Europa självt präglas av djupa ekonomiska, politiska och sociala kriser, och då arbetarklassen i Frankrike, Tyskland, Italien och andra europeiska länder utsätts för trycket från samma politik som utformas och genomförs av de institutioner som beundras av delar av oppositionen på Balkan. Europacentrismen är därför mindre ett svar på krisen än ett uttryck för oförmågan att se krisen i dess globala dimension.

Den stora frånvaron: självständig arbetarpolitik

I denna mening var ”Flamingorevolutionen” inte bara en protest mot ett byggprojekt eller en utländsk investerare. Rörelsen blottlade samtidigt ägandets kris, statens kris, den politiska legitimitetens kris, de traditionella vänsterformernas kris och mediernas berättelsers kris. Men bakom alla dessa motsättningar framträdde en frånvaro tydligare än något annat: frånvaron av en självständig horisont som kunde formulera dessa kriser utifrån arbetarklassens historiska intressen och bortom konkurrensen mellan kapitalismens olika fraktioner.

I konflikten mellan trumpism, europacentrism, liberalism, hoxhaism och mediala berättelser framträder arbetarklassen inte som en självständig politisk kraft, utan som den stora frånvaron på scenen. Därför är flamingorna mindre ett svar än ett tecken på en större fråga: återuppbyggnaden av en självständig arbetarpolitik och proletär internationalism i en epok där kapitalismens kris fördjupas för varje dag, medan de emancipatoriska perspektiven ännu inte har förvandlats till en materiell och organiserad kraft.

11 juni 2026

Internationalistiska Arbetarorganisationen

---

Internationell solidaritet eller representationens politik?

Reflektioner kring vänsterns och fackföreningarnas aktion i Genève

.Under årens lopp har emellertid det politiska landskapet inom den iranska vänstern genomgått betydande förändringar. Upplösningen av den ideologiska sammanhållning som en gång präglade stalinistiska, maoistiska och trotskistiska traditioner, tillsammans med framväxten av strömningar som identifierar sig som rådskommunister, radikal vänster eller vänsterkommunister, speglar verkliga förändringar inom vänstern och en växande kritik av tidigare misslyckade traditioner.

Trots detta förblir den årliga samlingen utanför Internationella arbetsorganisationen en av de få arenor där ett brett spektrum av dessa krafter fortfarande möts, tillsammans med vissa iranska arbetarkretsar och organisationer samt flera europeiska fackföreningar.

De krav som framfördes vid årets demonstration sträckte sig från motstånd mot krig och protester mot den Islamiska republikens närvaro vid ILO-konferensen till krav på frigivning av politiska fångar, avskaffande av dödsstraffet och försvar av arbetarnas rättigheter i Iran. Arrangörerna beskrev aktionen som ett försök att föra de iranska arbetarnas röst till den internationella arbetarrörelsen och mobilisera internationell solidaritet till stöd för deras kamp.

Vid första anblicken framstår många av dessa krav som fullt legitima och försvarbara. Ingen som är engagerad för frihet kan förhålla sig likgiltig till förtrycket av arbetare, fängslandet av fackliga aktivister, avrättningar av politiska motståndare eller krigets förödande konsekvenser.

Den centrala frågan gäller emellertid varken arrangörernas avsikter eller ens innehållet i vissa av kraven. Den avgörande frågan är vilket politiskt perspektiv denna form av aktivitet erbjuder arbetarrörelsen och vilka konkreta politiska resultat den, efter mer än två årtionden av upprepning, har producerat för arbetarnas självständiga och internationalistiska organisering.

Har denna typ av aktivitet stärkt arbetarnas självständiga makt i Iran? Har den förändrat den verkliga styrkebalansen mellan arbetarna och staten? Och framför allt: har den bidragit till återuppbyggnaden av en självständig klassbaserad och internationalistisk politik?

Att besvara dessa frågor kräver att vi går bortom intentioner och slagord och granskar denna form av politisk praktik i sig, liksom det politiska perspektiv som är inbyggt i den.

Den Islamiska republiken är inte undantaget

Den centrala frågan är inte den Islamiska republikens närvaro i Internationella arbetsorganisationen; frågan är Internationella arbetsorganisationen själv.

En stor del av diskussionen kring konferensen i Genève bygger på antagandet att problemet börjar när den Islamiska republiken skickar sina egna representanter till konferensen i de iranska arbetarnas namn. Men denna berättelse förbiser en grundläggande verklighet: den Islamiska republiken agerar inte i strid med denna institutions natur, utan just i enlighet med dess logik.

Internationella arbetsorganisationen är inte en institution skapad för att avskaffa lönearbetet eller frigöra arbetarklassen. Den bygger på principen om trepartssamarbete mellan stater, arbetsgivare och officiellt erkända arbetstagarrepresentanter. Dess syfte är inte att överskrida motsättningen mellan arbete och kapital, utan att reglera och hantera denna relation inom ramen för den existerande samhällsordningen. Ur detta perspektiv är närvaron av den Islamiska republikens representanter inte ett undantag utan en normal del av institutionens sätt att fungera.

Arbetets Hus, de islamiska arbetsråden och den Islamiska republikens övriga officiella arbetarorganisationer är utan tvekan instrument för kontroll över arbetarrörelsen. Men just detta faktum bör leda till en mer grundläggande fråga: skapades Internationella arbetsorganisationen någonsin för att representera självständiga och kämpande arbetarorganisationer? Eller skapades den tvärtom på grundval av samarbete mellan stater, arbetsgivare och organisationer som kan delta i regleringen och administrationen av lönearbetet?

Ur detta perspektiv sträcker sig frågan långt bortom den Islamiska republiken. Skillnaden mellan Arbetets Hus i Iran och Europas officiella fackföreningar är inte skillnaden mellan kapitalism och socialism. Det handlar om skillnader i politiska friheter och i de former genom vilka arbetet kontrolleras. I båda fallen består emellertid den grundläggande principen i att delta i regleringen och administrationen av lönearbetet inom det kapitalistiska samhällets ramar.

Av denna anledning kan en internationalistisk kritik inte reduceras till kravet att den Islamiska republiken ska uteslutas ur Internationella arbetsorganisationen. Ett sådant krav reproducerar illusionen att problemet ligger hos de representanter som deltar i konferensen snarare än hos själva institutionen, en institution som bygger på samarbete mellan staten, kapitalet och arbetets officiella representanter.

Från kritiken av en institution till kritiken av en politik

Problemet sträcker sig emellertid bortom en enskild institutions natur. Den mer grundläggande frågan gäller den politiska praktik som under årtionden har reproducerats kring sådana institutioner.

De årliga sammankomsterna i Genève presenteras vanligtvis som ett uttryck för internationell solidaritet. Men den form som denna solidaritet antar förtjänar en närmare granskning. I praktiken bygger aktionen på antagandet att arbetarnas kamp kan få större genomslag genom att vädja till internationella institutioner, fackliga federationer, människorättsorganisationer eller politiska representanter som kan utöva påtryckningar på regeringar.

Inom denna ram framträder arbetarna framför allt som offer vars krav måste förmedlas av andra, representeras av andra och försvaras av andra. Den politiska verksamheten koncentreras till att dra till sig institutionernas uppmärksamhet, övertyga tjänstemän och mobilisera stöd bland organisationer som har möjlighet att utöva inflytande uppifrån.

Problemet är inte att arbetare skulle avvisa solidaritet över nationsgränserna. Tvärtom är internationell solidaritet en oumbärlig förutsättning för varje seriös arbetarrörelse i dagens värld. Frågan gäller den form som solidariteten antar.

Det finns en djupgående skillnad mellan solidaritet som bygger på arbetarnas egen aktivitet och direkta organisering och solidaritet som bygger på representation genom politiska organisationer, fackliga apparater och institutionella mellanhänder. I det första fallet skapar arbetare direkta förbindelser med varandra över nationsgränser, branscher och arbetsplatser. I det andra fallet förmedlas relationen genom organisationer vars uppgift är att representera arbetarna inför institutioner som själva utgör en del av den rådande samhällsordningen.

Denna skillnad är inte bara teoretisk. Den får konkreta konsekvenser för utvecklingen av arbetarklassens makt. När tyngdpunkten förskjuts mot lobbying, vädjanden till internationella organisationer eller försök att påverka politiska representanter hamnar arbetarna återigen i positionen som de som ber andra om stöd, i stället för att framträda som en självständig samhällskraft.

Att aktionerna i Genève har fortsatt i mer än tjugo år väcker därför en oundviklig fråga. Om dessa aktiviteter har upprepats år efter år under flera årtionden, vilka samlade politiska resultat har de då gett? Har de bidragit till framväxten av starkare och mer självständiga former av arbetarorganisering? Eller har de framför allt reproducerat en politisk kultur där representation ersätter självorganisering?

Dessa frågor är särskilt viktiga eftersom många av de organisationer som deltar i sådana aktioner definierar sig som försvarare av arbetarklassens självfrigörelse. Trots detta förblir de metoder de använder ofta bundna till en politisk logik där institutioner, representanter och mellanhänder intar den centrala rollen.

Var börjar internationalismen?

Detta leder oss till en mer grundläggande fråga: vad innebär egentligen proletär internationalism?

Internationalism reduceras ofta till solidaritetsförklaringar, gemensamma uttalanden, konferenser eller vädjanden riktade till internationella institutioner. Sådana aktiviteter kan ha symbolisk betydelse, men de utgör inte i sig själva internationalism.

Internationalismen börjar där arbetare inser att deras kamper förenas av ett gemensamt samhälleligt förhållande. Arbetaren som konfronterar exploatering i Iran, hamnarbetaren i Grekland, transportarbetaren i Portugal och fabriksarbetaren i Tyskland verkar under olika förhållanden, men de befinner sig alla inom samma globala system av lönearbete och kapitalackumulation.

Ur detta perspektiv är internationalismen inte i första hand en moralisk princip eller en humanitär hållning. Den är en materiell verklighet som har sin grund i kapitalismens globala karaktär.

Internationalismens styrka beror därför inte på antalet resolutioner som antas vid konferenser eller på synligheten hos protestaktioner utanför internationella institutioner. Den beror på i vilken utsträckning arbetare själva förmår skapa direkta former av kommunikation, solidaritet och organisering som överskrider nationsgränserna.

Detta var en av den historiska arbetarrörelsens viktigaste lärdomar. Första internationalen uppstod inte därför att arbetare sökte erkännande från existerande institutioner. Den växte fram därför att arbetare själva försökte skapa praktiska förbindelser över nationsgränserna som svar på gemensamma villkor av exploatering.

I dag, under förhållanden präglade av globaliserad produktion, transnationella produktionskedjor, massmigration och allt mer sammanflätade arbetsmarknader, är den materiella grunden för internationalismen starkare än någonsin tidigare. Ändå förblir de politiska former som kan ge uttryck åt denna verklighet svaga och splittrade.

Utmaningen består därför inte i att vinna större gehör hos internationella institutioner. Utmaningen består i att återuppbygga organisationsformer som kan knyta arbetare direkt till varandra över nationsgränserna och över produkktionens olika sektorer.

Arbetare är inte röstlösa offer

En av de mest seglivade föreställningarna inom representationens politik är idén att arbetare inte själva kan tala för sig och därför behöver andra som talar i deras ställe. Inom denna logik blir politiska organisationer, fackföreningar, aktivister och representanter de nödvändiga mellanhänder genom vilka arbetarnas krav förmedlas till omvärlden.

Historien om arbetarkampen i Iran berättar emellertid något annat.

Under de senaste två årtiondena har arbetare inom en rad olika sektorer gång på gång visat sin förmåga att organisera sig, formulera sina egna krav och konfrontera både arbetsgivare och staten. Kampen bland arbetarna vid Haft Tappehs sockerbruk, arbetarna vid Ahvaz stålverk, lärare, pensionärer, transportarbetare, sjuksköterskor och många andra grupper har visat att arbetare inte är passiva offer som väntar på representation uppifrån.

I många fall har arbetarna själva formulerat sina krav, organiserat stormöten, valt representanter, samordnat kollektiva aktioner och utvecklat solidaritetsformer som sträcker sig bortom den enskilda arbetsplatsen. Dessa erfarenheter har vuxit fram trots repression, arresteringar, avskedanden och omfattande begränsningar av självständig organisering.

Detta innebär inte att arbetare inte behöver solidaritet. Det innebär att solidariteten bör stärka deras självständiga förmågor snarare än ersätta dem.

Problemet med mycket av den politik som kretsar kring internationella institutioner är att den tenderar att vända på detta förhållande. I stället för att utgå från arbetarnas egna organisationsformer och fråga hur internationella förbindelser kan stärka dem, utgår den från institutionerna och frågar hur dessa kan övertalas att stödja arbetarna.

Som en följd av detta framträder arbetarna ofta inte som aktiva subjekt i kampen utan som objekt för opinionsbildning och försvarskampanjer. Deras roll reduceras till att tillhandahålla bevis på lidande, medan andra övertar uppgiften att tala, förhandla och agera i deras namn.

Erfarenheterna från arbetarkampen i Iran pekar på en annan väg. De viktigaste framstegen har inte varit resultatet av internationella konferenser, diplomatiska påtryckningar eller institutionell lobbying. De har vuxit fram ur arbetarnas egna ansträngningar att organisera sig kollektivt, bygga solidaritet och utmana de existerande maktförhållandena.

Av denna anledning är den centrala uppgiften för internationell solidaritet inte att skapa nya representanter för arbetarna. Den är att stärka arbetarnas egen förmåga att skapa direkta förbindelser med varandra och att utvidga sina kamper bortom de gränser som sätts av stater, arbetsgivare och institutionella mellanhänder.

Två uppfattningar om internationalism

Ytterst speglar debatten kring de årliga aktionerna i Genève existensen av två grundläggande uppfattningar om internationalism.

Den första uppfattningen förstår internationalismen främst genom institutioner, representation och politisk mediering. Inom denna ram representeras arbetarna av organisationer, organisationerna vädjar till internationella institutioner, och politiska påtryckningar förväntas skapa förändring. Internationell solidaritet blir därmed en fråga om opinionsbildning, lobbying och inflytande inom existerande strukturer.

Den andra uppfattningen utgår från en helt annan premiss. Den betraktar internationalismen som arbetarnas direkta förbindelse över nationsgränserna, grundad på deras gemensamma position inom det globala kapitalistiska systemet. Här delegeras inte solidariteten till representanter. Den byggs genom praktiska förbindelser mellan arbetarna själva, genom gemensamma kamper, ömsesidigt stöd och utvecklingen av självständiga organisationsformer.

Skillnaden mellan dessa båda uppfattningar är inte bara organisatorisk. Den berör själva innebörden av arbetarklassens frigörelse.

Om arbetarna ska frigöra sig genom sin egen aktivitet kan internationalismen inte reduceras till vädjanden riktade till institutioner vars uppgift är att administrera relationen mellan arbete och kapital. Den kan inte heller reduceras till symboliska demonstrationer som upprepas år efter år utan att ge upphov till starkare former av självständig organisering.

Den utmaning som arbetarrörelsen står inför i dag handlar inte bara om att motsätta sig repression, krig, exploatering eller arbetarfientlig politik. Den handlar om att återuppbygga former av klassorganisering som kan agera självständigt i förhållande till stater, politiska partier, fackliga byråkratier och internationella institutioner.

Ur detta perspektiv är frågan som Genèveaktionerna ställer inte om deltagarna är uppriktiga eller inte, engagerade eller inte. Den verkliga frågan är om denna politiska praktik bidrar till utvecklingen av självständig arbetarklassmakt eller om den i slutändan förblir fångad inom representationens politik.

Mer än två årtionden efter att dessa aktioner först inleddes är denna fråga fortfarande lika aktuell som då.

11 juni 2026

Internationalistiska Arbetarorganisationen

---