Kriget som inleddes med omfattande amerikanska och israeliska attacker mot Iran har nu nått en punkt där dess verkliga natur inte längre kan döljas. Det som har kollapsat är inte bara ett militärt scenario, utan själva doktrinen om det korta kriget som ett verktyg för att hantera kapitalismens kris. Detta krig var tänkt att genom ett blixtanfall lamslå den islamiska republikens maktapparat, utlösa en kollaps uppifrån och bana väg för en omstrukturering av den regionala ordningen. Men detta projekt nådde en återvändsgränd redan i sina första skeden.
Den islamiska regimen – med hela sin blodiga historia av repression mot arbetare, kvinnor och sociala rörelser – har varken kollapsat eller upphört att fungera. Denna regim, som i årtionden har styrt genom fängelser, tortyr, avrättningar och förtryck av uppror, har i krigets kontext återigen funnit möjligheten att rekonstruera sin makt. Detta är en av imperialistiska krigs grundläggande motsägelser: det krig som förs i frihetens och befrielsens namn leder i praktiken till att just de despotiska former som det påstår sig bekämpa stärks och reproduceras.
Samtidigt har den förstörelse och det dödande som idag utförs av USA och Israel nått långt mer omfattande och förödande nivåer. Bombningar av infrastruktur, attacker mot vitala samhällsfunktioner och krigets förskjutning mot energi och ekonomisk reproduktion visar att detta krig inte bara riktas mot en regim, utan mot själva grunden för det sociala livet i regional skala. Det som förstörs är inte bara militära baser, utan vatten-, el- och transportsystem, produktion och det dagliga livet för miljoner människor.
Här blir krigets verkliga koppling till kapitalismens kris tydlig. Det nuvarande kriget är inte ett ”politiskt misstag”, utan ett strukturellt svar på de ackumulerade motsättningarna i kapitalets reproduktion. Ett system som inte längre kan lösa sina egna kriser vänder sig till förstörelse, militarism och imperialistisk konkurrens för att återställa ackumulationsvillkoren. Förskjutningen av krigets tyngdpunkt till Hormuzsundet, energiinfrastruktur och globala handelsleder visar detta tydligt: kriget har blivit ett verktyg för en våldsam omstrukturering av kapitalets reproduktion.
Den oförmåga som USA och dess allierade visat att uppnå en snabb seger har därför drivit dem mot en annan form av krig: inte ett krig för omedelbar regimförändring, utan ett krig av förstörelse, ekonomiskt tryck och skapandet av en ”symbolisk seger”. Hotet om att slå ut vital infrastruktur – inklusive elnätet – måste förstås i detta sammanhang. När verklig seger inte kan uppnås, försöker imperialistiska makter omvandla strategiskt nederlag till politisk seger genom att iscensätta ett ögonblick av överlägsenhet.
Men detta krig utspelar sig inte enbart mellan stater; det får också djupgående sociala konsekvenser. Kriget förvrider och marginaliserar sociala rörelser och frigörande potentialer, och i vissa fall omvandlar det dem till bränsle för proxykrig. Samtidigt försöker högerkrafter och nyfascistiska strömningar, genom att förlita sig på utländsk intervention, framställa sig som alternativ, medan de i praktiken integreras i den imperialistiska krigsmaskinen.
Detta är därför inte ett krig mellan folken i Iran och regionen, utan ett krig mellan stater och kapitalistiska block för att rekonstruera sin krisdrabbade ordning. Varken den islamiska republiken eller USA och Israel representerar folket. Båda sidor verkar inom samma logik: att bevara makt, kontrollera resurser och hantera kriser genom våld. Kriget har inte ens uppnått sina begränsade mål att genom militärt tryck framtvinga förändringar uppifrån; istället har det fört kapitalismens kris och dess destruktiva natur direkt in på krigets arena.
Inför denna situation ligger svaret inte i att välja mellan två reaktionära poler, utan i att bygga en internationalistisk anti-krigs- och antikapitalistisk rörelse. En sådan rörelse får mening endast om den går bortom moralisk protest och organiserar en självständig internationalistisk kraft som kan konfrontera staters krigsmaskineri.
Detta innebär att skapa anti-krigs- och antikapitalistiska kärnor i arbetarnas och de förtrycktas vardagliga liv och arbete – i Iran, regionen och globalt – och att stå emot alla former av nationalism och krigshets.
Till anti-krigs- och antikapitalistiska kärnor
Mot nationalism och fascism
Leve internationalismen
22 mars 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen