Det vi idag bevittnar i form av krigens utbredning på regional och transregional nivå är inte en plötslig utveckling, utan en intensifiering av motsättningar som tidigare har tagit sig uttryck i andra former, såsom proxykrig. Frågan handlar inte om att en form ersätter en annan, utan om den dialektiska sammanflätningen av olika krigsformer inom ramen för en djupare kris: krisen i kapitalets totala reproduktion.
Under perioder då kapitalismen fortfarande kunde hantera sina kriser relativt, fungerade proxykrig som verktyg för att reglera motsättningar och förskjuta kostnader. Men i takt med att ackumulationskrisen fördjupas och förmågan att reproducera normala vinstvillkor försvagas, räcker dessa mekanismer inte längre. Resultatet är inte att de försvinner, utan att de utvidgas och kombineras med mer direkta och omfattande former av våld. Proxykrig, direkta krig, ekonomisk krigföring och geopolitiska konflikter verkar nu som en enhet.
I denna mening är USA:s och Israels krig mot Iran inte ett undantag, utan en nod i ett globalt nätverk av konflikter. Från Ukraina till Röda havet, från Libanon till Afrika, står vi inte inför isolerade krig, utan inför en gemensam logik: omvandlingen av krisen i kapitalets reproduktion till en cykel av krig, förstörelse och våldsam omstrukturering.
Detta motsvarar vad Lenin beskrev som imperialismen, där konkurrensen mellan kapital utvecklas till konkurrens mellan stater och i slutändan till krig.
Men det vi ser idag går längre än enbart en omfördelning av världen. Det handlar om en djupare kris som ifrågasätter själva möjligheten att reproducera denna ordning.
Strategiska punkter som Hormuzsundet får därför en avgörande betydelse. Dessa är inte bara geografiska passager, utan materiella knutpunkter för kapitalets globala reproduktion.
Som Marx framhöll producerar kapitalet inte bara varor, utan även villkoren för sin egen reproduktion. Men i en krissituation kan denna reproduktion inte längre ske på ett normalt sätt. Istället uppstår en process av förstörelse, instabilitet och våldsam omstrukturering.
Förstörelse är därför inte en lösning på krisen, utan dess uttrycksform. Som Rosa Luxemburg visade kräver kapitalackumulation en ständig expansion; när denna begränsas, bryter motsättningarna fram explosivt.
Den nuvarande tendensen är därför inte ett enskilt världskrig, utan en globalisering av krigets fält. Gränsen mellan lokala och globala konflikter suddas ut, och ett nätverk av sammanlänkade krig uppstår.
I detta sammanhang måste arbetarklassens roll förstås materiellt. Den är inte bara ett offer, utan en kraft som kan störa denna process genom ingripande i de noder där kapitalets reproduktion är beroende.
Som Sultan-Zadeh betonade ligger den avgörande kraften inte hos staterna, utan i arbetarklassens materiella organisering.
Svaret på denna situation kan därför inte begränsas till abstrakt motstånd mot krig. Det som krävs är en verklig internationalistisk praktik: att förena arbetarkamper över gränser, bryta nationalistiska uppdelningar och omvandla kampen mot krig till en materiell kraft.
I avsaknad av detta kommer krigen att fortsätta och fördjupas. Men i denna kris finns också en annan möjlighet: att de krafter som idag är måltavlor för kriget kan bli de som stoppar det.
Internationalistiska Arbetarorganisationen
10 april 2026
