Flera veckor har nu gått sedan kriget inleddes genom omfattande amerikanska och israeliska attacker mot Iran. Under de första dagarna framställde Trump och Netanyahu operationen som ett ”kort och precisionsbaserat krig”: ett blixtanfall som genom att slå ut ledarskapet och den militära infrastrukturen skulle lamslå den islamiska republikens maktapparat och bana väg för ett snabbt regimskifte. Men utvecklingen på slagfältet visar något helt annat. Den islamiska regimen har inte kollapsat, och det iranska samhället har inte rört sig mot ett maktskifte genom utländsk intervention. Tvärtom fortsätter Iran att slå mot Israel och amerikanska baser i regionen. Kriget som påstods vara kortvarigt har i stället förvandlats till en utdragen regional konflikt.
Samtidigt visar krisen i Hormuzsundet att detta krig inte bara är en militär operation utan också ett hot mot den globala ekonomin. Störningar i oljehandeln och attacker mot energiinfrastruktur i Persiska viken har skakat energimarknaderna och drivit upp oljepriserna kraftigt. Kriget i Mellanöstern påverkar därmed direkt världsekonomin. Trumps politiska manövrer och hans uppmaningar till andra makter att ansluta sig till kriget visar tydligt att konflikten inte enbart handlar om en regional maktkamp, utan är en del av den djupare krisen i den globala kapitalistiska ordningen – ett system som i mötet med ekonomiska och geopolitiska återvändsgränder återigen tar sin tillflykt till militarism och imperialistisk rivalitet.
Men kriget förändrar inte bara den geopolitiska kartan. Det omformar också de sociala och politiska styrkeförhållandena. Den islamiska republiken, som under de senaste åren försvagats av sociala uppror, kvinnors protester och arbetarklassens kamp, använder nu krigstillståndet för att återuppbygga sin auktoritet. Kriget ger regimen möjlighet att militarisera samhället, intensifiera repressionen och framställa sig själv som ”nationens försvarare”. Detta är en av de centrala motsägelserna i imperialistiska krig: samma krig som påstås föra ”frihet” och ”regimskifte” leder i praktiken ofta till att stärka just de regimer som skulle störtas.
På den andra sidan har delar av den iranska högeroppositionen och nyfascistiska nationalistiska grupper, som länge har förlitat sig på utländsk intervention, allt tydligare blivit ett instrument för västvärldens krigspolitik. De senaste demonstrationerna i europeiska städer – bland annat i Stockholm – där slagord som hyllar Trump och Netanyahu ropas och rasistiska paroller om ”ariskt blod” förekommer, avslöjar den verkliga karaktären hos dessa krafter. Här försöker extrem nationalism och nyfascistiska strömningar positionera sig som politiska verktyg för Natos geopolitiska projekt.
Dessa krafter representerar inte frihet eller demokrati för det iranska samhället. De försöker i stället omvandla sociala protester och folkliga uppror till bränsle för ett proxykrig vars resultat inte blir befrielse utan förstörelse, instabilitet och nya former av dominans.
Mot denna situation kan svaret inte vara att välja mellan två reaktionära läger. Varken den islamiska regimen eller de imperialistiska makterna och deras regionala allierade representerar folkets intressen. Båda sidor drivs i grunden av samma logik: att bevara makt, kontrollera resurser och hantera kapitalismens kriser genom militarism och krig.
Den enda verkliga vägen framåt är att bygga en internationalistisk rörelse mot kriget – och mot det system som producerar krig. En sådan rörelse vädjar inte till stater om fred och ansluter sig inte till någon av maktblocken. Dess uppgift är att organisera en social kraft som kan utmana staters krigsmaskineri och den nationalistiska propaganda som används för att legitimera kriget.
Det innebär att bygga anti-krigs- och antikapitalistiska kärnor på arbetsplatser, universitet och i bostadsområden; att knyta samman sociala kamper i Iran med arbetarrörelser och antikrigsrörelser i regionen och internationellt; och att klargöra en enkel men avgörande sanning: staters krig är inte folkens krig.
Om ett sådant motstånd underifrån inte växer fram riskerar det nuvarande kriget att inte bara leda till ännu större förstörelse, utan också att förvandla regionen till ett slagfält för stormakters uppgörelser och nya proxykrig. Den enda kraft som kan bryta denna destruktiva cirkel är arbetarnas och folkens internationalistiska solidaritet.
Kriget som i dag bränner regionen är staters krig.
Svaret måste vara folkens gemensamma kamp mot krig, mot despoti och mot det kapitalistiska system som föder dessa konflikter.
Till anti-krigs- och antikapitalistiska kärnor
Mot nationalism och fascism
Leve internationalismen
15 mars 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen