På krigets åttonde dag står det klart att USA:s och Israels attacker mot Iran varken har varit begränsade till kärn- och missilanläggningar eller varit ett ”precisionskrig”. Trump förklarade idag att Iran kommer att träffas ”mycket hårt” och talade om nya mål och nya grupper som kan attackeras. Samtidigt visar rapporter och bilder från fältet attacker mot Teherans polisstation, Gandhi-sjukhuset, Bandar Abbas, Mehrabad-flygplatsen, oljeraffinaderier och andra anläggningar inom försvarsindustrin. Antalet döda i Iran har enligt dagens rapporter närmat sig 1500 personer och antalet skadade uppgår till omkring tjugotusen.
Kriget har samtidigt spridit sig över hela regionen. Hamnar, städer och oljeanläggningar i Persiska viken har angripits. Kuwait meddelade idag force majeure och minskade sin oljeproduktion, och Reuters rapporterar att Irak och Qatar har vidtagit liknande åtgärder. Störningarna i Hormuzsundet har nu nått en nivå där omkring 20 procent av världens olje- och gasproduktion har stoppats och oljepriserna har stigit med mer än 25 procent. Detta krig hotar inte bara Iran och Mellanöstern utan även arbetare och fattiga över hela världen genom stigande energipriser, inflation och ekonomisk stagnation.
Men detta krig innebär inte bara förstörelse; det driver också samhällets politiska utveckling bakåt. Den religiösa despotiska regim som under de senaste åren har försvagats av uppror, kvinnors protester, arbetarkamper och social erosion finner nu i kriget en ny möjlighet att stärka förtrycket, militarisera samhället och återuppbygga det slitna systemet. Samtidigt har delar av exiloppositionen, västbaserade medelklasslager och avhoppare från den islamiska regimen – som före kriget stödde en attack och ett ”regimskifte uppifrån” – i praktiken öppnat vägen för att sociala protester förvandlas till bränsle för ett proxykrig. Samhället måste dra lärdom av denna tillbakagång: befrielsen kommer varken från amerikanska och israeliska bombplan eller från den islamiska regimens överlevnad.
De jublande ropen från den iranska nyfascismen och hyllningarna till Trump och Netanyahu kommer förr eller senare att ersättas av besvikelse och cyniska maktförhandlingar. Samtidigt kommer protesterna mot kriget gradvis att växa. Men den anti-krigsrörelse vi behöver idag är varken liberal pacifism eller statlig ”anti-imperialism”. Vi står varken på den islamiska regimens sida eller i de krigsdrivande makternas läger. En internationalistisk anti-krigsrörelse får mening endast om den samtidigt står mot kriget, mot kapitalismen, mot nationalismen och mot båda reaktionära blocken. Den praktiska översättningen av denna politik är att skapa anti-krigs- och antikapitalistiska nätverk och centra i arbets- och livsmiljöer – kärnor som kan slå tillbaka krigspropagandan och stärka banden mellan arbetare och förtryckta i Iran, regionen och världen och visa att staters krig innebär folkens lidande.
Om motståndet underifrån inte organiseras kommer det nuvarande kriget att driva samhället mot maktuppgörelser ovanifrån och nya proxykrig.
Nej till imperialistiskt krig
Nej till den islamiska regimens överlevnad
Mot anti-krigs- och antikapitalistiska centra
Leve arbetarklassens internationalistiska solidaritet
8 mars 2026
Internationalist Workers’ Organization