Trumpismen, det imperialistiska kriget och den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion
Natos senaste toppmöte, Trumps resa till Kina, mötet mellan Xi och Putin, krisen i Hormuzsundet och den snabba omorganiseringen av globala allianser visar alla att världen har gått in i en period av strukturell instabilitet och utdragen rivalitet; en period där den tidigare kapitalistiska världsordningen håller på att brytas ned utan att någon ny stabil ordning kan ersätta den.Den nuvarande krisen är inte bara en fortsättning på kapitalismens klassiska cykliska kriser.
Sedan första världskrigets epok gick kapitalismen in i ett stadium där kriser inte längre kunde hanteras enbart genom marknadens interna mekanismer och ackumulationscykeln. Världskrigen, den omfattande statliga interventionen, militarismen och den organiserade förstörelsen blev inre tendenser i kapitalets reproduktion. Därifrån kom utvecklingen av teknologi och produktivkrafter alltmer att tjäna krig, kontroll, återuppbyggnad och krishantering snarare än förbättrade levnadsvillkor och social välfärd.
1970-talets kris var en fortsättning på denna strukturella kris. Nyliberalismen och globaliseringen var inte lösningar på krisen, utan historiska former för att hantera och skjuta upp den genom finansialisering, omlokalisering av produktion och integreringen av Kina i världsmarknaden. Från 1990-talet gick dock krisen in i en ny fas: inte bara den ekonomiska ackumulationen, utan även de politiska, sociala och institutionella strukturer som krävs för kapitalets reproduktion började erodera. Krisen 2008 var det nakna uttrycket för denna verklighet; ögonblicket då det blev tydligt att till och med den mest grundläggande reproduktionen av det sociala livet hade fastnat i ackumulations- och finanskrisen.
Bildandet av Europeiska unionen, skapandet av parallella politiska och ekonomiska strukturer vid sidan av nationalstaterna och den permanenta konflikten mellan federalistiska och konfederalistiska tendenser uttryckte alla den europeiska kapitalismens försök att finna en ny form för krishantering. Men denna process blev själv en källa till fördjupad politisk splittring och legitimitetskris. De traditionella partiernas sönderfall, extremhögerns framväxt, parlamentarismens kris och säkerhetsstatens expansion är inte isolerade politiska kriser, utan politiska uttryck för den historiska krisen i kapitalets reproduktion.
Trumpismens framväxt måste förstås inom denna ram. Trumpismen är inte en tillfällig politisk avvikelse, utan ett politiskt uttryck för den historiska krisen inom den globala kapitalismens struktur och den amerikanska hegemonin. När den nyliberala globaliseringen inte längre kan stabilisera USA:s dominerande ställning blir staten alltmer ett direkt instrument för kapitalets omorganisering, ekonomiskt krig och geopolitiskt tryck. Pressen mot Europa, omdefinieringen av Nato, handelskriget mot Kina och återkomsten av industripolitik och tullar uttrycker alla denna förändring.
Natos senaste toppmöte var därför mindre en demonstration av västblockets enhet än ett uttryck för dess inre kris. Konflikterna kring kriget i Ukraina, energikrisen, relationerna till Kina och de växande militära utgifterna har ytterligare blottlagt sprickorna inom västblocket. Natos expansion mot Nordeuropa och militariseringen av Skandinavien är inte heller tecken på västlig stabilitet, utan uttryck för att krisen har nått själva kärnan av Europas säkerhetsstruktur.
På den andra sidan visar mötet mellan Xi och Putin och det växande samarbetet mellan Kina, Ryssland och Shanghaiblocket att även rivaliserande block håller på att omorganiseras. Men denna process innebär inte framväxten av en ny stabil ordning. Kina, trots sin enorma ekonomiska och teknologiska makt, är fortfarande beroende av världsmarknaden och den internationella ackumulationsstrukturen. Ryssland har samtidigt snarare blivit en militär och säkerhetspolitisk aktör inom den globala krisen än centrum för en ny ordning. Därför representerar östblocket framför allt den västliga hegemonins erosion snarare än framväxten av ett stabilt historiskt alternativ.
Mellanöstern har på samma sätt blivit en av de centrala knutpunkterna i denna globala omorganisering. Krisen i Hormuzsundet, splittringarna inom OPEC, Saudiarabiens närmande till Kina, de arabiska staternas försök att omdefiniera sina regionala allianser samt krigen i Gaza och Röda havet visar alla att regionen gått in i en fas av snabba och instabila alliansförskjutningar. Varken det amerikanska blocket kan fullt stabilisera sin position, eller Kina–Ryssland–Iran-axeln skapa en stabil alternativ ordning.
Iran står i centrum för denna motsättning. Å ena sidan har dess geopolitiska position och regionala avskräckningskapacitet gjort Iran till en betydande aktör i de globala maktrelationerna. Å andra sidan vilar denna position på en kronisk kris i den sociala reproduktionen, inflation, nedmontering av offentliga tjänster och ett ständigt tryck mot arbetarklassen. Kostnaderna för geopolitisk avskräckning och regional rivalitet betalas inte ur storkapitalets vinster, utan genom sjunkande reallöner, stigande priser, försämrade levnadsvillkor och intensifierad exploatering av arbetare och förtryckta.
Det som idag står framför oss är varken en rörelse mot en stabil unipolär ordning eller en fredlig övergång till en balanserad multipolaritet. Världen har gått in i en fas av våldsam omorganisering, utdragen rivalitet och långvarig instabilitet; en fas där krig, säkerhetsstaten, energikriser och geopolitiska sprickor blir permanenta element i kapitalets reproduktion.
Varken USA är kapabelt att återställa den tidigare ordningen eller Kina och dess allierade kapabla att bygga en ny ordning som kan hantera den globala ackumulationskrisen. Därför finns inget snabbt eller lågkostnads-perspektiv för att avsluta krigen, stabilisera rivaliteten mellan blocken eller återställa global stabilitet. Kapitalismen har gått in i en period där krisen inte längre är undantaget, utan den normala formen för det politiska och ekonomiska livet självt.
Under sådana förhållanden är den avgörande frågan för arbetarklassen inte valet mellan rivaliserande block, utan återuppbyggandet av en självständig kapacitet för organisering, solidaritet och internationalistisk politik mot kapitalismens globaliserade kris.
Inflation, krig och arbetarklassens återkomst som central fråga
Den globala kapitalismen reproducerar sig idag inte längre enbart genom den dagliga exploateringen av arbetskraften, utan i allt högre grad genom krig, förstörelse, militarisering, repression och massfattigdom. Från Gaza och Libanon till Iran, från Röda havet till Europa, dras arbetarklassen och de exploaterade direkt in i en cykel av krig, uppsägningar, inflation, arbetslöshet och social förstörelse. Det som stater kallar ”säkerhet”, ”nationellt försvar” eller ”stabilitet” är i verkligheten den organiserade överföringen av den kapitalistiska krisen till arbetarklassens livsvillkor.
Dagens krig i Mellanöstern är inte bara konflikter mellan stater eller rivaliserande geopolitiska block. Det som sker i Iran, Palestina, Röda havet, Persiska viken och hela regionen är ett uttryck för den globala kapitalismens historiska kris; en kris som förs över till människors vardag genom krig, sanktioner, inflation, energikriser och militarisering av staterna. Regeringar och officiella medier försöker framställa kriget som en ”nationell”, ”civilisatorisk” eller ”säkerhetspolitisk” fråga, men den materiella verkligheten är en annan: krigets verkliga kostnader betalas inte av staterna utan av arbetarklassen och de förtryckta.
I Iran har kombinationen av sanktioner, recession, rialens kollaps, strukturell korruption och nu även förstörelsen av industrier och infrastruktur skapat det som kan beskrivas som en kris i den sociala reproduktionen. Den iranska arbetaren står idag inte bara inför låga löner, utan inför den gradvisa upplösningen av själva möjligheten till ett värdigt liv. Kronisk inflation, bostadskris, kollapsande sjukvård, spridningen av tillfälliga kontrakt, osäkra anställningar och fallande köpkraft har reducerat miljontals arbetares liv till en kamp för överlevnad. Kriget förstärker denna process. Förstörelse eller störningar inom olje-, petrokemi-, transport- och energisektorn innebär inte bara ekonomiska förluster, utan leder direkt till uppsägningar, stoppad produktion och massarbetslöshet.
Men krisen är inte begränsad till Iran. I arabvärlden och Gulfregionen möter arbetarklassen andra former av samma kris. Dessa ekonomier bygger på energiexport, världshandel och billig migrantarbetskraft. Krig, störningar i energi- och transportleder, ökade försäkringskostnader och regional instabilitet har destabiliserat hela den ekonomiska strukturen i regionen. Högre oljepriser kan öka statliga inkomster, men den verkliga bördan överförs återigen till arbetarklassen genom stigande matpriser, högre hyror, försämrade offentliga tjänster och växande otrygghet.
Samtidigt befinner sig miljontals migrantarbetare i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait och Bahrain i en extremt utsatt situation. De saknar politisk trygghet och sociala rättigheter och kommer att bli bland de första offren för recession, stoppade projekt och minskade investeringar. För dessa arbetare är kriget inte en abstrakt geopolitisk fråga, utan ett direkt hot om arbetslöshet, hemlöshet och fattigdom. I Egypten, Jordanien, Libanon och Irak har energikriser och inflation på samma sätt lett till ökande fattigdom, skuldsättning och arbetslöshet. Hela regionen har gått in i en period av social och klassmässig instabilitet som urholkar den existerande ordningens grundvalar.
Men krigets effekter stannar inte i Mellanöstern. Den globala kapitalismen är djupt beroende av energi, transporter och globala produktionskedjor, och varje regional kris sprider sig snabbt genom hela nätverket av global produktion och reproduktion. Höjda olje- och gaspriser har utlöst en ny våg av inflation, stigande levnadskostnader och socialt tryck över hela världen. Från Europa till Latinamerika, från Sydasien till Afrika, betalar miljoner arbetare idag priset för krig som de själva aldrig startade.
Som ett resultat ställs arbetarklassen återigen inför samma motsättning som under tidigare stora kapitalistiska kriser: sjunkande reallöner, stigande levnadskostnader, växande arbetslöshet och ökande social otrygghet. Kapitalismen hanterar sin kris inte genom att minska vinsterna och rikedomarna hos de härskande klasserna, utan genom att förstöra arbetarklassens levnadsvillkor. Men denna fördjupade ekonomiska och sociala press skapar samtidigt förutsättningarna för klasskampens återkomst.
Denna kamp uppstår inte utifrån eller som en abstrakt idé, utan växer fram ur människors dagliga erfarenheter av arbete, inflation, uppsägningar och social osäkerhet. I motsats till den bild som de borgerliga medierna förmedlar har arbetarklassens kamp aldrig varit enbart ”ekonomisk” eller ”facklig”. Även när arbetare tvingas kämpa under omedelbara ekonomiska krav får kampen en politisk karaktär eftersom den direkt riktas mot staten, arbetsgivarna och den rådande samhällsordningen. Pensionärsprotester, arbetarkonflikter och demonstrationer mot inflation och uppsägningar är alla uttryck för konfrontationen mellan arbete och kapital, även om stater, medier och fackföreningar försöker reducera dem till ”begränsade ekonomiska krav”.
I många länder, inklusive de skandinaviska, har fackföreningarna och de officiella förhandlingsstrukturerna under årtionden gjort principen om ”kontrollerad protest” till en integrerad del av den kapitalistiska ordningen. Kollektivavtal, anti-strejklagar och det systematiska samarbetet mellan fack, arbetsgivare och stat fungerar just för att förhindra utvecklingen av självständig arbetarsolidaritet. Men även under sådana förhållanden är varje verklig protest på arbetsplatsen resultatet av en levande process av diskussion, missnöje, solidaritet och dold organisering bland arbetarna — en process som oftast utvecklas utanför ledningens och de officiella representanternas kontroll.
Motstånd på arbetsplatsen börjar vanligtvis med spridda uttryck för missnöje och små krav. Gradvis utvecklas det vidare, driver arbetare till diskussion och kontakt och skapar nätverk av förtroende och solidaritet. Fackliga representanter och arbetsledning försöker ofta redan från början kanalisera denna process in i förhandling och administrativ kontroll för att förhindra dess självständiga utveckling. Men verkligheten är att varje strejk, kollektiv protest eller arbetsplatsaktion redan har passerat genom lager av hot, påtryckningar och försök till kontroll innan den når en nivå av organisering och solidaritet.
Varje ny våg av inflation, uppsägningar och nedskärningar i offentliga tjänster påskyndar dessa dolda processer och utvidgar nätverken av missnöje och kommunikation mellan arbetare. Härifrån blir klasskampen återigen en central fråga — inte bara som en kamp om löner och arbetsvillkor, utan som en kamp för själva möjligheten till liv mot ett system vars överlevnad bygger på krig, fattigdom och förstörelsen av majoritetens liv.
Modern styrning på arbetsplatsen; institutionaliserad splittring
Kapitalismens angrepp mot arbetarklassen idag begränsar sig inte längre till lönesänkningar, längre arbetsdagar eller nedmontering av sociala tjänster. Under de senaste årtiondena har själva arbetsplatsens struktur omorganiserats på ett sätt som syftar till att försvaga solidaritet, kommunikation och kollektiv organisering bland arbetare. Om koncentrationen av arbetskraft inom fordismens fabriker och stora produktionscenter en gång skapade relativa förutsättningar för arbetarklassens organisering och kommunikation, har den moderna kapitalismen medvetet försökt bryta sönder denna potential.
Övergången från fordistisk organisering till ”lean production” och flexibel styrning var inte bara en teknisk förändring av produktionsprocessen, utan en del av kapitalets bredare politiska och sociala omorganisering mot arbetarklassen. Uppdelningen av arbetsplatser i små grupper, skapandet av arbetsledare och teamchefer, permanent konkurrens mellan arbetare, individuella utvärderingar, tillfälliga kontrakt och användningen av organisationspsykologi för att kontrollera mänskliga relationer fungerar alla för att förhindra utvecklingen av kollektiv solidaritet. Den moderna kapitalismen försöker inte bara kontrollera arbetskraften, utan även relationerna mellan arbetarna själva.
Denna process är inte längre begränsad till industrin. Samma organisationsmodell som först infördes i fabriker och produktionslinjer har idag etablerats inom sjukhus, skolor, transportsektorn, kommuner, tjänstesektorn och till och med inom utbildnings- och forskningsmiljöer. Arbetare och anställda delas upp i mindre enheter, ansvar individualiseras och ledningen försöker reducera varje uttryck för missnöje till personliga konflikter, psykisk utmattning eller ”kommunikationsproblem” mellan arbetare. I många fall omvandlas missnöje som har sin grund i arbetsbelastning, personalbrist eller lönesänkningar medvetet till individuella och interna gruppkonflikter för att förhindra solidaritetens utveckling.
Parallellt med denna omorganisering har även fackföreningarna i allt högre grad blivit en del av mekanismen för att kontrollera och begränsa arbetarkampen. I många länder — särskilt i Europa och Skandinavien — håller kollektivavtalssystem, anti-strejklagar och det permanenta samarbetet mellan fackföreningar, stat och arbetsgivare arbetarnas protester inom kontrollerbara ramar. Varje självständig handling utanför de officiella kanalerna möts snabbt av hot, juridiska påtryckningar eller risken att förlora arbetet. Därför har ett växande avstånd uppstått mellan fackapparaten och arbetarnas verkliga erfarenheter på arbetsplatsen.
Trots alla dessa hinder har arbetarklassens motstånd inte försvunnit. Tvärtom växer nya former av kommunikation och solidaritet fram just inom dessa motsättningar. Varje verklig kamp på arbetsplatsen är, innan den utvecklas till strejk eller offentlig protest, resultatet av en lång process av diskussioner, förtroendeskapande och dold nätverksbildning mellan arbetare. Missnöjet uppträder först i spridda och individuella former, men utvecklas gradvis genom vardagliga samtal, raster, informella kontakter och gemensamma erfarenheter till kärnor av förtroende och solidaritet.
Denna process liknar ofta ett ständigt dragkamp mellan arbetarna och kapitalets kontrollmekanismer. Ledningen försöker identifiera och neutralisera missnöjet redan i dess tidiga stadier — genom arbetsledare, individuella samtal, organisationspsykologer eller fackliga aktivister som försöker leda protesterna in i förhandlingar och administrativ kontroll. Men varje gång arbetare lyckas förena sig kring gemensamma krav uppstår en spricka i denna kontrollstruktur.
Under sådana förhållanden handlar frågan inte bara om motstånd mot en specifik lön eller ett särskilt kontrakt, utan om återuppbyggnaden av klassolidaritet inom miljöer som medvetet utformats för att förhindra just denna solidaritet. Därför blir krav som kan minska splittringen och förena olika grupper av arbetare strategiskt avgörande. Kollektiva brev, namninsamlingar, solidaritetsnätverk, diskussionsgrupper och kontakter utanför arbetsplatsen är inte bara taktiska verktyg; de är moment i återuppbyggnaden av arbetarklassens kollektiva kapacitet.
Det är just denna process som kan förvandla spridda protester till grunden för varaktiga arbetarnätverk kring militanta arbetarkretsar och internationalistiska kärnor. Medveten användning av sociala medier, vänskapsgrupper och kollektiva diskussioner mellan arbetskamrater kan underlätta denna utveckling. Diskussioner och erfarenheter som uppstår på arbetsplatsen kan fortsätta i mer organiserad form genom gruppchattar, kommunikationsnätverk och solidaritetsgrupper som sträcker sig bortom själva arbetsplatsen.
Idag har många militanta arbetarkretsar — särskilt i Iran och Turkiet — framgångsrikt använt sådana metoder för att organisera protester och stärka kontakterna mellan arbetare. Även i Sverige har dessa kommunikationsformer spelat en viktig roll för att föra arbetsplatskampen ut i samhället, skapa stödgrupper och stärka solidariteten. Dessa tendenser existerar i olika former på arbetsplatser överallt, men under den globala kapitalismens kris behöver de mer än någonsin utvecklas till mer varaktiga, medvetna och politiska former.
När arbetsplatskamper bryter sig ut ur arbetsplatsens isolering och utvecklas till sociala rörelser förändras styrkeförhållandena. Förbindelser mellan olika arbetsplatser, offentliggörandet av protester, utbyggnaden av solidaritetsnätverk och sammankopplingen av spridda kamper kan bryta arbetarnas isolering. Det är just denna process som kan skapa förutsättningarna för framväxten av varaktiga arbetarnätverk och internationalistiska kärnor.
Kapitalismen verkar idag globalt och reproducerar sin kris på global nivå. Därför kan arbetarklassens organisering inte längre förbli lokal, splittrad eller begränsad till det förflutnas uttömda strukturer. Utan återuppbyggnaden av verklig solidaritet på arbetsplatser och i vardagslivet, och utan framväxten av kärnor som kan organisera självständiga arbetarnätverk, finns inget verkligt perspektiv för arbetarklassens politiska framsteg eller för återuppbyggnaden av proletär internationalism.
Men just de kriser som driver kapitalismen mot krig, repression och splittring skapar samtidigt de förhållanden där arbetare tvingas återupptäcka former för kommunikation, förtroende och kollektiv organisering. Från denna punkt upphör internationalismen att vara ett abstrakt slagord eller en ideologisk formel och blir istället en materiell nödvändighet för att försvara möjligheten till liv och kamp mot den kapitalistiska krisens globalisering.
Mot återuppbyggnaden av arbetarinternationalismen
Den globala kapitalismen har idag trätt in i en period där kris, krig, social upplösning, militarisering och angreppen mot arbetarklassen inte längre är tillfälliga eller exceptionella fenomen, utan permanenta moment i reproduktionen av den existerande ordningen. Från krigen i Mellanöstern och expansionen av säkerhetsstater till inflation, massuppsägningar, nedmontering av sociala tjänster och organiserade attacker mot arbetarnas levnadsvillkor visar allt att den globala kapitalismen i allt högre grad upprätthåller sig själv genom att offra majoritetens liv och framtid.
Men krisen är inte enbart ekonomisk eller militär; den är också en kris för det politiska perspektivet. Stora delar av den globala arbetarklassen befinner sig idag i en situation där varken de officiella partierna, de existerande fackföreningarna eller vänsterns traditionella strömningar erbjuder något verkligt svar på den nuvarande situationen. Socialdemokratin, den officiella fackföreningsrörelsen, nationalismen, lägerpolitiken och olika former av ideologisk vänster har alla på olika sätt antingen integrerats i förvaltningen av den kapitalistiska krisen eller fastnat i upprepningen av föråldrade formler från det förflutna.
Under sådana förhållanden är återuppbyggnaden av arbetarklassens internationalistiska politik inte längre en rent teoretisk eller propagandistisk fråga, utan en akut materiell nödvändighet. Kapitalet verkar globalt, krisen är global, kriget har globaliserats och produktionens och reproduktionens kedjor är internationellt sammanflätade. Därför kan arbetarklassens svar inte stanna inom nationella gränser, geopolitiska block eller statscentrerad politik.
Men arbetarinternationalismen kan heller inte återuppbyggas genom abstrakta slagord eller formella allianser. Det senaste århundradets historiska erfarenheter har visat att varje gång arbetarklassen förlorat sin politiska och organisatoriska självständighet har dess kamp antingen absorberats av staten, partiet, nationen och de globala blocken, eller degenererat till sekterism och ett ideologiskt liv avskilt från den verkliga sociala kampen. Nederlaget för internationalerna, nederlaget för den första vågen av världsrevolution och den historiska brytningen mellan teori och klasspraxis ledde inte bara till organisatoriska sammanbrott; de kastade också stora delar av arbetarrörelsen in i politisk desorientering och historisk hopplöshet.
Under de följande årtiondena förvandlades marxismen — som en gång uppstod som det verkliga arbetarrörelsens teoretiska uttryck och klasskampens vetenskap — gradvis antingen till en del av staters och officiella partiers strukturer eller reducerades till en akademisk och specialiserad diskurs skild från social praxis. Därmed blev många militanta arbetarkretsar och grupper, trots verkliga erfarenheter av kamp och motstånd, utan ett tydligt perspektiv som kunde förbinda vardagliga strider med en internationalistisk och emancipatorisk horisont.
Men just denna kris ställer samtidigt återuppbyggnaden av arbetarklassens politik på dagordningen igen. Dagens kapitalism verkar inte bara globalt; den försöker också undergräva själva möjligheten till klassolidaritet genom nya ledningsformer, fragmentering av arbetskraften, organiserad splittring, osäkra anställningar och digital kontroll. Därför kan återuppbyggnaden av internationalismen inte stanna vid politiska deklarationer eller symboliska allianser; den måste växa fram ur den verkliga erfarenheten av kamp, ur arbetsplatserna, solidaritetsnätverken och organiseringen underifrån.
Militanta arbetarkretsar, kommunikationsnätverk, diskussionsgrupper och självständiga former av solidaritet har därför blivit viktigare än någonsin. Utan att återuppbygga sådana förbindelser finns inget verkligt perspektiv för att övervinna splittringen och återuppbygga en självständig klasspolitik. Men samtidigt riskerar dessa spridda kamper och framväxande nätverk själva att utmattas, splittras eller återintegreras i den existerande ordningen om de inte förbinds med ett tydligt politiskt perspektiv och en kritisk bearbetning av arbetarrörelsens historiska nederlag och erfarenheter.
Därför framstår behovet av en internationalistisk politisk plattform, rotad i arbetarrörelsens verkliga erfarenheter och utvecklad genom kritiken av historiska nederlag och landvinningar, idag som mer akut än någonsin. Den politiska plattformen för Internationalist Workers’ Organization, som snart kommer att publiceras, är ett försök i just denna riktning; ett arbete som bygger på mer än fyra årtionden av politisk aktivitet, kamp och systematiska studier kring den globala kapitalismens kris, revolutionernas nederlag, organisationsfrågan, kritiken av vänsterns dominerande traditioner och återuppbyggnaden av arbetarklassens internationalistiska politik.
Plattformen försöker analysera den samtida kapitalismen inte enbart som en ekonomisk kris, utan som en historisk kris i kapitalets totala reproduktion — en kris som omfattar varje sfär av det sociala livet, från produktion och staten till krig, vetenskap, ideologi, migration, social reproduktion och politiska strukturer. På denna grund försöker plattformen ompröva den samtida kapitalismens omvandlingar, omstruktureringen av produktionen, digitaliseringen, förändrade former av arbetsorganisation, klassmedvetande, kritiken av lägerpolitik, kritiken av den integrerade fackföreningsrörelsen och nödvändigheten av att återuppbygga internationalistisk organisering i förbindelse med den verkliga erfarenheten av klasskamp.
Plattformen erbjuder varken löften om frälsning eller färdiga formler för framtiden, och den är inte heller en upprepning av gamla ideologiska scheman. Dess centrala mål är att återföra den internationalistiska politiken till klasskampens verkliga terräng och att återuppbygga enheten mellan teori, organisering och revolutionär praxis i en värld där kapitalismen i allt högre grad reproducerar sig genom krig, splittring, fattigdom, kontroll och social förstörelse.
Idag är återuppbyggnaden av arbetarinternationalismen inte längre ett avlägset moraliskt ideal eller ett abstrakt slagord, utan en materiell nödvändighet för att försvara möjligheten till liv, kamp och frigörelse mot den globaliserade kapitalistiska krisen. Arbetarklassen kommer endast att kunna övervinna historisk splittring, nederlag och politisk desorientering om den återigen erkänner sig själv inte som en samling nationellt eller etniskt uppdelade arbetskrafter, utan som en global klass med gemensamma intressen och en gemensam horisont.
