Donald Trumps resa till Peking kan inte förstås som ett vanligt diplomatiskt möte mellan två stormakter. Resan sker i ett ögonblick då kriget mellan Iran, USA och Israel har gått in i en ny fas av dödläge, utnötning och förskjutning av krisen från det militära området till energi, världshandel och förhandlingar mellan stormakterna.
Trump anlände till Peking under förhållanden där kriget mot Iran inte bara misslyckats med att ge USA och Israel en snabb seger, utan också snabbt har globaliserat sina ekonomiska, politiska och geopolitiska kostnader. Ett krig som var tänkt att tvinga Iran till en snabb reträtt har nu själv blivit en faktor som fördjupar den globala energikrisen, inflationen och instabiliteten i den kapitalistiska världsordningen.
Den centrala frågan är att USA:s och Israels strategi gentemot Iran har nått ett relativt dödläge. De militära attackerna har lyckats slå mot delar av Irans infrastruktur och militära kapacitet, men de har misslyckats med att lösa den avgörande frågan: den islamiska republikens förmåga att påverka energiflödet genom Persiska viken och Hormuzsundet. Det är just här som USA:s militära överlägsenhet förvandlas till en ekonomisk och politisk begränsning. USA kan bomba, men det kan inte garantera energisäkerhet och världshandel utan att skicka chockvågor genom hela världsekonomin. Det är exakt vid denna punkt som konflikten går bortom ett regionalt krig och blir en kris för den globala kapitalistiska ordningen.
Hormuzkrisen är inte bara en kris för oljetankers och sjöfartsleder. Varje våg av spänning i Persiska viken leder direkt till stigande energipriser, fördjupad inflation, transportkriser, press på lönerna och växande social instabilitet över hela världen. Kostnaden för denna kris betalas inte av oljebolag och krigsdrivande stater, utan av den globala arbetarklassen — arbetare som upplever kriget genom priset på bröd, hyror, bränsle, mediciner och urholkningen av vardagslivet. Därför är Hormuz idag inte bara en geopolitisk flaskhals, utan en av de centrala punkterna i krisen för den globala kapitalistiska reproduktionen.
Trump söker nu i Peking det han inte lyckades uppnå på slagfältet: att få Kina att ansluta sig till pressen mot Iran. Washington försöker flytta kriget från direkta militära angrepp till nivån av ekonomisk och energimässig blockad — en blockad som inte kan bli fullständig utan kinesiskt samarbete. Detta innebär att nästa fas av kriget i hög grad är knuten till resultatet av en större uppgörelse där Iran, Taiwan, handelstullar, teknologi, artificiell intelligens, energimarknader och den globala ordningens framtid samtidigt ligger på bordet.
Kina är i denna ekvation inte bara en medlare. Kina är USA:s största strategiska rival, en enorm energikonsument och en av världshandelns centrala pelare. Peking förstår att Iran-krisen inte bara är en fråga om Mellanöstern, utan ett verktyg i den bredare konkurrensen med USA — en konkurrens som sträcker sig från Taiwan och avancerade halvledare till världshandel och teknologisk kontroll. Trump försöker dra in Kina i samarbetet kring att isolera Iran, medan Kina försöker använda USA:s dödläge för att stärka sin egen globala position utan att direkt gå in i en militär konfrontation.
Men denna situation bör inte förenklat förstås som ”USA:s nedgång” och ”Kinas uppgång”. Den verkliga frågan går djupare än en enkel maktförskjutning mellan två stater. Både USA och Kina verkar inom samma övergripande kris: krisen för den globala kapitalistiska ordningen efter den nyliberala globaliseringens och den USA-centrerade liberala ordningens försvagning. Kinas framväxt innebär inte skapandet av en stabilare ordning eller ett alternativ till den globala krisen, utan representerar en omgruppering inom samma krisdrabbade kapitalistiska system. Rivaliteten mellan Washington och Peking är en rivalitet mellan två olika sätt att hantera den kapitalistiska krisen, inte en konflikt mellan två fundamentalt olika samhällssystem.
Det är därför Peking nu har blivit scenen för en ”stor uppgörelse”. Kommer Trump att backa i frågan om Taiwan, tullar eller handel i utbyte mot kinesiskt samarbete mot Iran? Är Kina villigt att offra delar av relationen med Iran för att stabilisera världsekonomin och minska energikrisen? Eller kommer Peking istället att utnyttja USA:s försvagning för att fördjupa sprickorna i världsordningen? Detta är inte bara diplomatiska frågor; det är frågor om den kapitalistiska världsordningens framtid.
Det inrikespolitiska trycket på Trump är också en del av samma kris. Kriget mot Iran är för honom inte bara en utrikespolitisk fråga, utan en intern politisk kris. Stigande oljepriser, inflationstryck, socialt missnöje, marknadsoro, fallande popularitet och politisk polarisering i USA har drivit Trump till att söka en diplomatisk seger i Peking. Han behöver visa den amerikanska härskande klassen och väljarna att han fortfarande är kapabel att kontrollera krisen. Detta visar i sig att inte ens världens mäktigaste kapitalistiska stat längre kan hantera globala kriser på ett enkelt sätt.
Men även om Trump lyckas nå en tillfällig överenskommelse i Peking kommer detta inte att lösa krisen. I bästa fall för Washington kan USA fortsätta pressa Iran genom ekonomisk blockad, begränsningar av oljeexporten och uppgörelser med Kina. I värsta fall kan ett misslyckande i förhandlingarna med Peking driva USA och Israel mot en ny våg av militär upptrappning, eftersom Trumps återkomst från Peking utan resultat skulle avslöja svagheten i den amerikanska strategin ännu tydligare.
Krisens omedelbara framtid rör sig därför längs tre huvudsakliga vägar: antingen uppstår en tillfällig uppgörelse i Peking och det ekonomiska trycket på Iran ökar; eller så fortsätter det utdragna dödläget och fördjupar energikrisen och inflationen globalt; eller så driver förhandlingarnas kollaps världen mot en ny våg av militära angrepp och större instabilitet. Men i alla tre scenarier kommer det verkliga priset att betalas av arbetare och vanliga människor i Iran, Mellanöstern, Kina, USA, Europa och resten av världen — genom inflation, arbetslöshet, repression, åtstramning, migration, krig och otrygghet.
Dödläget i Hormuz visar att den globala kapitalismen inte längre kan hantera sina kriser genom gamla mekanismer. Krig, energi, handel, teknologi och geopolitik har nu blivit fullständigt sammanflätade. Men arbetarklassens svar kan inte vara att välja mellan USA, Kina, Iran eller Israel. I en värld där stater förhandlar om energi, marknader, Taiwan och Hormuz får arbetarklassen inte bli reservstyrkan för något geopolitiskt läger. Svaret på det kapitalistiska kriget är inte försvar av rivaliserande block, utan utvecklingen av en självständig, antikrigs- och antikapitalistisk kamp som kan förvandla den globala krisen från ett fält för statlig rivalitet till ett fält för klasskamp.
14 maj 2026
Internationalistiska Arbetarorganisatinoen
Olja för 130 dollar, krigsinflation och arbetarlivets sammanbrott
Hur den globala kapitalismen överför krigets kostnader på arbetarklassen
Oljeprisets uppgång mot 130 dollar per fat är inte bara en ekonomisk svängning eller en tillfällig chock på energimarknaden. Det signalerar att den globala kapitalismen har trätt in i en fas där krig, energikris, inflation, skuldsättning, åtstramning och den sociala reproduktionens sammanbrott är mer sammanflätade än någonsin tidigare
. Kriget i Persiska viken och krisen kring Hormuzsundet är inte längre enbart arenor för militär rivalitet mellan stater; de har blivit motorer för att direkt överföra krisen till vardagslivet för miljarder människor världen över. Den globala kapitalismen kan idag inte längre hantera sina kriser enbart genom finansmarknader eller penningpolitik. Krig och energikriser har blivit direkta mekanismer för att flytta över krisens bördor på samhället självt. Höjda oljepriser återkommer omedelbart i form av högre transportkostnader, matpriser, hyror, elräkningar, mediciner, bränsle och basvaror. Det som sker i Persiska viken återspeglas direkt på arbetarnas bord i Teheran, Karachi, Kairo, Berlin, Paris, London och New York.
Men denna kris handlar om mer än bara stigande priser. Den djupare frågan är att krig och inflation har blivit instrument för att intensifiera exploateringen och överföra den kapitalistiska krisens kostnader på den globala arbetarklassen. Stater, stora energibolag och vapenindustrier tjänar på krisen, medan arbetare och fattiga möter fallande reallöner, osäkra arbeten, uppsägningar, åtstramningar och nedbrytningen av vardagslivet.
I Iran överförs kriget och sanktionerna nu till det sociala livet med förödande hastighet. Valutakollaps, skenande matpriser, brist på mediciner, osäkra jobb och förstörelsen av köpkraften driver miljontals arbetare och arbetarfamiljer djupare in i fattigdom. Den islamiska republiken försöker lägga över krigets och krisens kostnader på samhället genom inflation, avskaffade subventioner, säkerhetskontroll och repression mot protester. Samtidigt fortsätter kapitalister, statligt kopplade handelsnätverk och militär-säkerhetssektorer att profitera på krigsekonomin.
Men situationen är inte begränsad till Iran. I Pakistan, Egypten, Libanon, Irak och många länder i Asien och Mellanöstern har energikrisen och kriget blivit direkta kriser för den sociala reproduktionen. Stigande energikostnader, valutadevalveringar, skulder, IMF-tryck och åtstramningsprogram har pressat miljontals arbetare till gränsen för social explosion. För att bevara den politiska stabiliteten förlitar sig regeringarna alltmer på en kombination av säkerhetsrepression och åtstramning — en kombination som blivit ett av kännetecknen för den krisdrabbade kapitalismen.
Men krisen är inte begränsad till kapitalismens periferi. Även i Europa och USA omformar krig och energichocker successivt arbetarklassens liv. Stigande levnadskostnader, bostadskriser, växande osäkerhet på arbetsmarknaden, nedskärningar i välfärden och en ny våg av åtstramningspolitik visar hur även västerländska regeringar överför kostnaderna för geopolitisk rivalitet och global kris på samhället. Samtidigt som stater spenderar hundratals miljarder på krig, militarisering och säkerhetsutbyggnad, möter arbetare stagnerande löner, skuldsättning, oöverkomliga bostäder och försämrade levnadsvillkor.
Under dessa förhållanden är inflationen inte längre bara ett ekonomiskt fenomen; den har blivit en form av klasskrig uppifrån. Den krisdrabbade kapitalismen försöker hantera sina motsättningar genom inflation, lönedevalvering och förstörelse av den sociala reproduktionen. Det som idag kallas ”krigsinflation” är i verkligheten en del av den bredare process genom vilken kapitalismens globala kris vältras över på arbetarklassens axlar.
Samtidigt skapar denna kris nya former av migration, instabilitet och social upplösning. Krig och energikriser tvingar miljontals människor att lämna sina hem, migrera, acceptera osäkra arbeten och överleva under allt mer otrygga villkor. Även denna process blir en källa till profit för den globala kapitalismen: billigare, mer splittrad och mer sårbar arbetskraft blir en ny ackumulationsmekanism.
Kanske är den viktigaste punkten att kriget idag inte längre är begränsat till slagfälten. Kriget fortsätter nu i kök, fabriker, arbetarkvarter, skolor, sjukhus och i själva vardagslivet. Det reproduceras genom stigande brödpriser, fallande reallöner, osäkra jobb och förstörelsen av framtiden för nya generationer. Det är precis här som energikris, inflation och krig blir direkta frågor om klasskamp.
Den globala kapitalismen försöker tvinga arbetarklassen att betala för dess krig och kriser. Men denna process kan samtidigt skapa nya förutsättningar för växande missnöje, strejker, motstånd och social kamp. Den avgörande frågan är om dessa former av missnöje kommer att förbli nationella, splittrade och reaktiva, eller om de kan bli en del av en bredare kamp mot krig, åtstramning och global kapitalism.
Om krig och inflation har blivit verktyg för att överföra den kapitalistiska krisen till den globala arbetarklassens liv, vad bör då arbetarklassens självständiga svar vara? Ska arbetare ställa sig bakom stater, nationalistiska projekt och rivaliserande geopolitiska block, eller organisera en självständig kamp mot hela systemet av krig och kapitalism? Svaret på denna fråga kommer inte bara att avgöra framtiden för kommande protester, utan också möjligheten att återuppbygga arbetarklassens internationalistiska politik.
Politiska Kuriren — IWO
14 maj 2026
Säkerhetsstaten i krigets tidsålder
Från internetavstängningar i Iran till krigsmedia i väst
Kriget idag utspelar sig inte längre bara över Persiska vikens himmel, vid militärbaser eller längs frontlinjerna. Kriget fortsätter nu också genom internetnätverk, medier, övervakningssystem, algoritmer, digitala plattformar, stadskameror och nyhetsredaktioner. Samtidigt som den globala kapitalismens kris fördjupas och de geopolitiska rivaliteterna skärps, rör sig stater över hela världen snabbare än någonsin mot en sammansmältning av krig, media, säkerhet, polis och teknologi.
Det som idag växer fram i Iran, USA, Europa, Kina och många andra länder är inte bara en förstärkning av den politiska kontrollen, utan utvecklingen av en form av ”permanent säkerhetsstat” som hanterar krisen genom övervakning, informationskontroll, repression och styrning av den allmänna opinionen.
I Iran framträder denna process i sin mest öppna och brutala form. Internetavstängningar och begränsningar, kontroll över sociala medier, säkerhetsifiering av medierna, arresteringar av aktivister, repression mot protester och utbyggnaden av digital övervakning har nu blivit normala delar av statens funktionssätt. Den islamiska republiken förstår mycket väl att krig inte bara avgörs på det militära slagfältet; kontrollen över berättelserna, informationsflödet och förhindrandet av oberoende kommunikationsnätverk är också en del av själva kriget. Under den fördjupade krisen försöker regimen hålla samhället i ett permanent tillstånd av rädsla, undantagstillstånd och passivitet.
Men denna utveckling är inte begränsad till Iran. Även i USA och Europa har kriget snabbt blivit ett verktyg för att expandera säkerhetsstaten. De stora västerländska medier som framställer sig själva som försvarare av ”yttrandefrihet” förvandlas under krigsperioder mer än någonsin till maskiner för produktion av officiella narrativ. Plattformarnas algoritmer, digital censur, begränsning eller eliminering av kritiska röster, krigspropaganda och expansionen av säkerhetsdiskurser visar att även de mest liberala kapitalistiska staterna under kris snabbt rör sig mot hård kontroll av information och samhälle.
Samtidigt har användningen av artificiell intelligens inom krig, polis och media gått in i en ny fas. System för dataanalys, ansiktsigenkänning, övervakning av sociala medier, produktion och manipulation av narrativ och till och med styrning av militära operationer har blivit oskiljbara delar av den moderna säkerhetsstaten. Det som en gång presenterades som ”neutral teknologi” används idag alltmer för social kontroll, krig och hantering av kapitalismens kris.
Men den centrala frågan handlar inte bara om teknologi. Frågan är varför den globala kapitalismen i detta historiska skede har ett sådant behov av att säkerhetsifiera samhället. Svaret måste sökas i den globala ordningens djupa kris. Stater vet att krig, inflation, energikris, fallande levnadsstandard och sönderfallet av social trygghet kan skapa nya vågor av protester, strejker och social instabilitet. Därför är säkerhetsstaten inte bara ett verktyg mot en ”yttre fiende”; framför allt är den ett verktyg för kontroll av det egna samhället och för att hålla tillbaka klassmässigt missnöje.
I Iran och många asiatiska länder framträder denna process ännu mer brutalt. Arbetare, kvinnor, studenter, lärare och fattiga konfronteras inte bara med fattigdom och ekonomisk kris, utan också med säkerhetsrepression och polisstyre. Under krigstillstånd försöker stater framställa varje protest som ”samarbete med fienden”, ”säkerhetshot” eller ”nationell fara”. Nationalism, krigsretorik och mediepropaganda blir verktyg för att legitimera repressionen.
Men här uppstår en avgörande fråga. Verkligt motstånd mot krig, repression och säkerhetsstaten får inte blandas samman med oppositionsprojekt som är knutna till globala makter. Stora delar av regionens geopolitiska och mediala opposition utgör inte något alternativ till kapitalismen eller säkerhetsstaten; de är själva en del av samma globala maktrivaliteter. I slutändan verkar de också inom ramen för kapitalismen, staten, nationalismen och beroendet av globala block. Erfarenheterna från de senaste årtiondena i Mellanöstern har gång på gång visat att ”frihet” genom bombningar, sanktioner, militära interventioner och proxyprojekt inte leder till annat än nya former av sammanbrott, auktoritarianism och beroende.
Därför måste den klassmässiga motståndslinjen tydligt skiljas från alla stater och alla oppositioner knutna till globala makter. Det verkliga motståndet finns varken i stöd till den islamiska republiken, i uppställning bakom USA och Israel eller i stormakternas proxyprojekt. Det verkliga motståndet ligger i den självständiga organiseringen av arbetare, förtryckta, kvinnor och sociala krafter som samtidigt kämpar mot krig, auktoritarianism, åtstramning och kapitalism.
Säkerhetsstaten idag är inte bara ett iranskt eller mellanösternfenomen. Den globala kapitalismen rör sig mot en ny form av styre där permanent krig, permanent övervakning och permanent krishantering blir normala drag i samhället. Gränsen mellan yttre krig och inre kontroll har suddats ut mer än någonsin tidigare. Samma teknologi som används i krig används också för att övervaka arbetare, kontrollera protester, hantera migranter och forma den offentliga opinionen.
Men just denna process avslöjar också nya motsättningar. Ju mer stater rör sig mot säkerhetsifiering av samhället, desto tydligare visar de hur skör och krisdrabbad den existerande ordningen har blivit. Utbyggnaden av övervakning, censur och digital kontroll är inte ett tecken på kapitalismens absoluta styrka, utan ett uttryck för dess rädsla inför växande instabilitet och social oro.
Den centrala frågan är därför om arbetarklassen och de upproriska sociala krafterna kommer att kunna bryta sig loss från krigets, nationalismens, statsmediernas och proxyprojektens skugga och återuppbygga en självständig form av motstånd. Utan ett sådant perspektiv kommer även de bredaste protesterna antingen att malas ned genom säkerhetsrepression eller absorberas i rivaliteten mellan stater och kapitalistiska block.
14 maj 2026
Internationalist Workers Organization (IWO)
Från anti-krigsrörelsen till klasskrig
Nödvändigheten av ett internationalistiskt alternativ i den globala kapitalismens kris
Utvidgningen av regionala krig, energikrisen, staters militarisering och de skärpta globala rivaliteterna har samtidigt skapat en ny våg av anti-krigsprotester, studentrörelser och social oro i olika delar av världen.
Från universitetsprotester i USA och Europa till anti-krigsdemonstrationer i Mellanöstern, från social vrede mot inflation och åtstramningspolitik till växande arbetarprotester, finns tydliga tecken på att kapitalismens globala kris inte längre bara är begränsad till staternas och geopolitikens nivå. Den håller alltmer på att bli en social och klassmässig fråga…
Därför är den avgörande frågan inte bara förekomsten av anti-krigsprotester, utan deras politiska och klassmässiga innehåll. Den historiska erfarenheten har gång på gång visat att anti-krigsrörelser, om de stannar inom nationella, moraliska eller rent pacifistiska ramar, lätt kan förvandlas till verktyg för konkurrens mellan stater och kapitalistiska block. I en värld där varje stat försöker framställa sitt eget krig som ”försvar”, ”motstånd”, ”nationell säkerhet” eller ”försvar av demokratin”, kan även anti-krigsprotester i slutändan absorberas av samma globala blockbildningar.
Av denna anledning kan verkligt motstånd mot krig inte reduceras till krav på fred eller ett stopp för militära konfrontationer. Den centrala frågan är att dagens krig är en direkt produkt av den globala kapitalistiska ordningen — en ordning som hanterar sina kriser genom geopolitisk rivalitet, krigsekonomi, militarism, repression och överföring av krisen till samhället. Så länge denna ordning består kommer även kriget att fortsätta reproducera sig i olika former.
Ur detta perspektiv kan arbetarklassens svar på det kapitalistiska kriget inte vara att välja mellan rivaliserande block. Arbetare i Iran, USA, Kina, Europa, Ryssland, Palestina eller Ukraina har inga gemensamma intressen med sina stater, arméer eller härskande klasser. Det som förenar dem är inte nationalism eller statlig rivalitet, utan den gemensamma erfarenheten av exploatering, krig, inflation, repression, osäkerhet och förstörelsen av det sociala livet.
Men om det kapitalistiska kriget är globalt, kan svaret på det inte förbli lokalt, splittrat eller nationellt. En verklig anti-krigsrörelse kan bara bli en effektiv kraft om den förvandlas till en klassmässig och internationalistisk kamp — en kamp som är förankrad i arbetsplatser, strejker, arbetarnätverk, migrantrörelser, anti-åtstramningskamper och motstånd mot säkerhetsstaten. Det kapitalistiska kriget kan bara besvaras genom att omvandla det till klasskrig.
Det är just här nödvändigheten av ett verkligt internationalistiskt alternativ framträder. Men ett sådant alternativ kan inte förbli instängt i små ideologiska grupper, isolerade sekter eller upprepningar av historiska formler. En av kriserna inom stora delar av den radikala vänstern — inklusive delar av den europeiska vänsterkommunistiska traditionen — är att internationalismen har reducerats till abstrakta positioner och ritualmässiga upprepningar av historiska formler, utan att kopplas till den globala arbetarklassens verkliga erfarenheter under dagens förhållanden.
Om ett internationalistiskt alternativ ska bli verkligt måste det bryta sig ur eurocentriska, sekteristiska och slutna ramar. Det kan inte tala enbart utifrån europeiskt centrerade erfarenheter eller begränsade — och ofta förvrängda — historiska traditioner. Det måste förstå krisen och kampen genom arbetarnas verkliga erfarenheter i Iran, Asien, Mellanöstern, Afrika, Europa och Amerika. Den globala arbetarklassen idag har inte längre samma sociala sammansättning som under 1900-talet — även om den internationalistiska arbetarrörelsen redan då följde en väg som skilde sig från dagens marginella ideologiska grupper. Idag har migration, teknologi, globala produktionskedjor, plattformsarbete, krisen i den sociala reproduktionen och massiva befolkningsförflyttningar skapat nya former av kamp och organisering.
Att återuppbygga internationalistisk politik idag betyder därför inte en nostalgisk återgång till gamla organisationsformer eller politiskt ineffektiva positioner utan strategi. Det betyder att skapa verkliga förbindelser mellan världens splittrade kamper. Frågan handlar inte bara om att utfärda uttalanden mot krig. Frågan är hur verkliga förbindelser kan skapas mellan transportarbetares strejker, anti-åtstramningsprotester, migranters kamp, motstånd mot säkerhetsstaten och anti-krigsrörelser. Utan sådana förbindelser kommer anti-krigsprotester antingen att utmattas eller absorberas av konkurrerande staters och mediers logik.
Den globala kapitalismen försöker idag dela upp världen i fientliga läger: mellan USA och Kina, väst och öst, demokrati och auktoritarianism eller konkurrerande nationalistiska projekt. Men om arbetarklassen ska kunna bli en självständig kraft måste den bryta med denna lägerlogik. Den verkliga frågan är inte att välja mellan stater. Den verkliga frågan är att bygga en global kraft mot hela krigsordningen och det kapitalistiska systemet.
Nummer 4 av Politiska Kuriren började med Hormuzkrisen och stormakternas uppgörelser, gick vidare till krisen i den sociala reproduktionen och säkerhetsstatens framväxt, och återvänder nu till samma slutsats som genomsyrar alla dessa kriser: den globala kapitalismen har gått in i en fas där krig, ekonomisk kris, repression och auktoritarianism är mer sammanflätade än någonsin tidigare. I en sådan värld kan kampen mot krig inte skiljas från kampen mot kapitalismen, och kampen mot kapitalismen kan inte få någon verklig horisont utan återuppbyggandet av arbetarklassens internationalistiska politik.
För återuppbyggandet av arbetarklassens internationalistiska politik
För anti-krigs och anti-kapitalistiska kärnor
14 maj 2026
Internationalist Workers Organization (IWO)
