Kriget om Hormuzsundet och kapitalismens historiska kris
Mellanöstern närmar sig återigen randen till ett bredare regionalt krig. Den ökande konfrontationen mellan Iran och USA kring Hormuzsundet, direkta amerikanska attacker mot iranska mål, iranska robot- och drönarattacker samt Israels fortsatta förödelse i Libanon visar att regionen har gått in i en ny fas av militarisering och våldsam geopolitisk omstrukturering.
Rapporter talar om amerikanska attacker mot iranska positioner efter angrepp mot amerikanska flottstyrkor i Hormuz, störningar i sjöfarten, iranska attacker mot mål i Gulfregionen och stigande oljepriser. I Libanon har kriget redan krävt tusentals döda och skadade samt orsakat massiv förstörelse och fördrivning.
Men detta krig kan inte reduceras till säkerhetskonflikter, diplomatiska motsättningar eller enskilda regeringars beslut. Det som idag utspelar sig i Hormuz, Libanon, Gaza och i hela regionen är ett koncentrerat uttryck för en djupare kris: den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion. Den världsordning som växte fram efter kalla kriget — byggd på nyliberal globalisering, dollarns dominans, den globala marknadens expansion och USA:s hegemoni — förmår inte längre reproducera kapitalet på samma stabila sätt som tidigare. Under dessa förhållanden blir staten, militarismen, handelskrigen, kontrollen över energivägarna och den geopolitiska omstruktureringen alltmer direkta instrument för att hantera kapitalismens kris.
Hormuzsundet är därför långt mer än en regional farled. Det är en av de centrala knutpunkterna för den globala cirkulationen av energi, handel och värde inom världsekonomin. Kampen om Hormuz handlar inte bara om ”säkerhet” i snäv militär mening. Det handlar om marknader, energi, globalt mervärde och strategisk positionering inom en världskapitalistisk ordning som håller på att fragmenteras. Det är här konfrontationen mellan Iran och USA, Trumps handels- och militärpolitik, Natos kris, rivaliteten mellan Kina och Ryssland samt kriget i Libanon framträder som sammanlänkade moment i en och samma historiska kris.
I detta sammanhang är Israel inte bara ännu en regional stat utan en del av västkapitalets militära och geopolitiska arkitektur i Mellanöstern. Israels förödande attacker mot Libanon och Gaza måste förstås i relation till försöken att omforma den regionala maktbalansen. På andra sidan verkar även den islamiska republiken Iran — trots all sin ”antiimperialistiska” retorik — inom logiken för en militariserad och statsstyrd kapitalism. Konflikten mellan Iran och USA är inte en konflikt mellan två olika samhällssystem; det är en konflikt mellan kapitalistiska makter om inflytande, energi, marknader och strategiska vägar för kapitalets cirkulation.
Det verkliga priset för dessa krig betalas dock inte av regeringarna eller de härskande klasserna utan av arbetarklassen och de förtryckta. Krig innebär inflation, fallande levnadsstandard, förstörd infrastruktur, tvångsförflyttningar, fattigdom, osäkerhet, militariserad kontroll och politiskt förtryck. Kriget utspelar sig inte bara på militära fronter. Det utspelar sig i löner, bostäder, skolor, sjukhus, gator och i miljontals människors vardag. Kapitalismen hanterar sin kris genom bomber, sanktioner, militarisering och genom att överföra krisens kostnader till samhället.
Därför kan motståndet mot kriget inte stanna vid moraliska fördömanden eller humanitära appeller. Den anti-krigsliga kampen, om den skiljs från kampen mot kapitalet självt, kommer att förbli splittrad och maktlös. Arbetare i Iran, Libanon, Palestina, Israel, USA och Europa har inget intresse av att någon av de krigförande staterna segrar. Varken USA och Israel representerar frihet, eller den islamiska republiken antiimperialism.
Mot nationalism, militarism och krigsblock är internationalisternas uppgift idag tydlig: att förena kampen mot kriget med kampen mot kapitalismen. Det är nödvändigt att bygga anti-krigs- och antikapitalistiska kampcentra som kan förena motståndet mot förstörelse, fattigdom, förtryck och exploatering inom ett gemensamt internationalistiskt och klassmässigt perspektiv.
Nej till krig! Nej till nationalism! Nej till kapitalistiska stater !
För en anti-krigs- och antikapitalistisk rörlese
Internationalist Workers’ Organization
Iran i krigets skugga: kris, nyfascism och klassperspektiv
Den krigssituation som vuxit fram efter de direkta konfrontationerna mellan Iran, USA och Israel är inte enbart en extern eller säkerhetspolitisk kris. Kriget har nu blivit en del av den inre krisen i det iranska samhället — en kris som samtidigt påverkar statens struktur, den ekonomiska reproduktionen, det sociala livet och balansen mellan politiska krafter
Militära attacker, ökad säkerhetskontroll, ekonomiskt tryck, inflation, instabilitet och rädslan för ett större krig har fört ett samhälle som redan präglades av djupa politiska och ekonomiska kriser in i en ny fas av instabilitet.
Men kriget har inte löst den islamiska republikens kris; det har fördjupat den. Under de senaste årtiondena har systemet utvecklats från statskapitalism till en alltmer militariserad och säkerhetsbaserad form av kapitalism. Sammansmältningen mellan militära institutioner, säkerhetsapparaten, klientelistiska nätverk och statskapital har skapat det som många människor beskriver som den ”islamiska maffian av statskapitalism”. I en sådan struktur är krig och militarism inte bara verktyg för utrikespolitiken utan även mekanismer för att bevara makten och hantera den inre krisen.
Ökade militära utgifter, fallande levnadsstandard, hårdare repression och oförmågan att hantera krisen i den sociala reproduktionen visar att den iranska statens kris inte bara är politisk. Den är en del av den bredare krisen för kapitalets reproduktion under dagens förhållanden. Staten försöker överföra krisens kostnader till samhället genom inflation, åtstramningar, repression och krigsmobilisering, medan stora delar av befolkningen drabbas av fattigdom, arbetslöshet och nedbrytning av det sociala livet.
Under åren före upproret ”Kvinna, Liv, Frihet” hade arbetarrörelsen i Iran börjat skapa verkliga möjligheter till organisering och självständig närvaro. Organiserade strejker och protester bland arbetare inom فولاد (stålindustrin), Haft Tapeh, oljeindustrin, bland lärare och pensionärer visade att arbetarklassen, där den lyckas bygga former av kollektiv organisering och solidaritet, kan utvecklas till en av de mest avancerade politiska krafterna i samhället.
Kampen bland arbetarna i فولاد begränsades inte till strejker och gatuprotester. Den utvecklades till en direkt konfrontation med det stats- och säkerhetskapitalistiska nätverket. Arbetarna försökte upprätthålla enhet, kollektiv disciplin och solidaritet mot statens och arbetsgivarnas ständiga försök att splittra, utmatta och besegra rörelsen. Erfarenheten från فولاد visade att där arbetarklassen bygger självständig organisering och hållbara former av solidaritet kan den effektivare stå emot de repressiva och säkerhetsbaserade metoder som tidigare använts mot Haft Tapeh.
Samtidigt försökte arbetarkretsar och internationalistiska tendenser skapa ett alternativt perspektiv oberoende av nationalism, reformism och borgerlig oppositionspolitik. Försök gjordes att lyfta arbetarråd, bredare solidaritet och kopplingen mellan arbetarkamp och ett antikapitalistiskt perspektiv. Men trots dessa framsteg lyckades dessa ansträngningar inte utvecklas till en varaktig och rikstäckande klasspol.
Trots att upproret ”Kvinna, Liv, Frihet” blev en av de bredaste sociala rörelserna under senare år innebar frånvaron av ett starkt och självständigt arbetarklassalternativ att arbetarklassen inte kunde sätta sin prägel på rörelsens övergripande riktning. När upproret gradvis trängdes tillbaka och krigsatmosfären intensifierades skapades förutsättningar för framväxten av nationalistiska, högerorienterade och krigsdrivande tendenser.
Tolvdagarskriget och det politiska klimat som följde påskyndade denna utveckling. Delar av högeroppositionen och deras medienätverk försökte omvandla det sociala missnöjet till ett projekt för utländsk intervention, extrem nationalism och återuppbyggnaden av ett pro-västligt borgerligt alternativ. Under dessa förhållanden drogs delar av basaren, småbourgeoisin i städerna och även skikt av de fattiga utan självständigt klassperspektiv mot former av blind revolt och militaristisk politik. Det som idag gradvis växer fram är inte bara en traditionell högeropposition utan tendenser till en iransk nyfascism som försöker använda krig, osäkerhet och politisk kollaps som grund för nationalistisk mobilisering och kapitalistisk auktoritär återuppbyggnad.
Mot både den islamiska republiken och dessa nyfascistiska tendenser förblir huvudfrågan framtiden för klasskampen och möjligheten till ett självständigt internationalistiskt perspektiv. Den relativa svagheten och nederlaget för självständiga arbetarkamper kan inte förklaras enbart genom interna faktorer. De speglar också den bredare krisen för den internationalistiska arbetarrörelsen globalt. I en situation där den globala arbetarklassen under årtionden har pressats tillbaka och kommunistiska perspektiv försvagats har även de spridda internationalistiska försöken i Iran misslyckats med att bli en avgörande politisk kraft.
Samtidigt kan den nuvarande krisen skapa förutsättningar för en återkomst av social kamp. Krig, inflation, fallande köpkraft, nedmontering av sociala tjänster och växande ojämlikhet utsätter arbetare och förtryckta för ett enormt tryck. Staten försöker överföra krisens bördor genom repression, säkerhetsmobilisering och nationalism, men denna process kan samtidigt ge upphov till nya vågor av arbetarkamp och sociala protester.
Den avgörande frågan är om detta sociala missnöje återigen kommer att upplösas i fragmenterade och riktlösa former, eller om ett klassbaserat, anti-krigs- och antikapitalistiskt alternativ kan växa fram. I en situation där både den islamiska republiken och nyfascistiska oppositionstendenser försöker driva samhället mot olika former av kapitalism, auktoritärt styre och nationalism, har behovet av ett självständigt arbetarklassperspektiv blivit mer akut än någonsin.
Irans framtid ligger varken i utländsk intervention, krig eller maktkamper mellan olika fraktioner av bourgeoisin, utan i utvecklingen av självständig arbetarkamp knuten till ett internationalistiskt och antikapitalistiskt perspektiv.
Internationalist Workers’ Organization – IWO
9 Maj 2026
Krigsekonomi och kapitalets blodiga profiter
Samtida krig är inte längre enbart militära konflikter eller tillfälliga kriser. Från Ukraina och Gaza till Libanon, Röda havet och Persiska viken har världen gått in i en fas där krig, militarism och krigsekonomi blivit permanenta delar av den globala kapitalistiska reproduktionen.
I en situation där den kapitalistiska världsordningen präglas av djupa ekonomiska, sociala och geopolitiska kriser vänder sig stater och kapital alltmer till krig, militarisering och återuppbyggnaden av krigsekonomier. Dagens regionala och proxykrig kan inte enbart reduceras till geopolitiska rivaliteter eller staters ambitioner. Dessa krig är samtidigt uttryck för den historiska krisen i den globala kapitalismens totala reproduktion — en kris som inte längre är begränsad till marknader och ekonomisk stagnation, utan omfattar hela den kapitalistiska ordningens politiska, sociala och geopolitiska strukturer.
Kapitalismen kan inte längre hantera sina kriser enbart genom de mekanismer som präglade den nyliberala expansionens epok: globala marknader, privatiseringar och relativt stabil ackumulation. Den globala tillväxten har bromsat in, konkurrensen mellan stormakter har skärpts, skuldkriserna har fördjupats och den sociala reproduktionen har gått in i ett kritiskt stadium i många länder. Under sådana förhållanden blir staten, militarismen och kriget allt viktigare verktyg för att hantera krisen.
Regionala och proxykrig måste därför förstås som en del av kapitalismens försök att omorganisera ackumulationen, kontrollera energivägar, återuppbygga statsmakten och överföra krisen till samhället. Hormuzsundet, Röda havet, Ukraina och Taiwan är inte bara geopolitiska konfliktzoner, utan strategiska knutpunkter för kapitalets, energins och de globala leveranskedjornas cirkulation.
Samtidigt har krig blivit en av de mest lönsamma sektorerna i världsekonomin. Enligt SIPRI nådde de globala militärutgifterna nästan 2,9 biljoner dollar år 2025 — den högsta nivån som någonsin registrerats. Enbart NATO-länderna stod för över 1,5 biljoner dollar i militärutgifter, vilket motsvarar mer än hälften av världens totala militärutgifter.
Under samma period steg intäkterna för världens hundra största vapenföretag till nästan 680 miljarder dollar — ännu ett historiskt rekord. Företag som Lockheed Martin, RTX (Raytheon), Northrop Grumman och General Dynamics har upplevt enorma ökningar i kontrakt och vinster efter krigen i Ukraina och Gaza samt de växande globala spänningarna.
Men frågan handlar inte bara om försäljningen av vapen. Samtida krig har samtidigt blivit arenor för demonstration och testning av nya militära teknologier. Från drönare och intelligenta missilsystem till AI-baserade krigsteknologier fungerar varje krig idag som ett verkligt laboratorium för militär- och säkerhetsindustrin. Efter varje ”framgångsrik” militär operation följer nya vågor av vapenbeställningar och militära kontrakt, samtidigt som stater fortsätter att expandera sina militärbudgetar.
Från Ukraina och Gaza till hela Mellanöstern integrerar den globala kapitalismen alltmer militärindustrier, digital teknologi, artificiell intelligens och säkerhetssystem. Krig är inte längre bara ett medel för territoriell erövring, utan en del av omstruktureringen av världsekonomin och den kapitalistiska maktens omorganisering.
Men de verkliga kostnaderna för dessa krig betalas inte av militärföretag eller regeringar, utan av arbetarklassen och de förtryckta. Kapitalismen överför sin kris till samhället genom inflation, stigande priser, åtstramningar, nedskärningar i välfärd, tvångsmigration och utökad säkerhetskontroll. Krigsekonomin existerar inte bara på slagfälten; den sträcker sig in i vardagslivet för miljoner människor som upplever kapitalismens globala kris genom fattigdom, osäkerhet och nedbrytning av det sociala livet.
Ökningen av militärbudgetar samtidigt som välfärd, utbildning, sjukvård och sociala tjänster skärs ned visar att stater alltmer omdirigerar samhälleliga resurser mot återuppbyggnaden av militär och säkerhetsmakt. I många länder har kriget blivit ett verktyg för att rättfärdiga poliskontroll, repression av protester, ökad nationalism och permanenta undantagstillstånd.
Under dessa förhållanden kan motståndet mot krig inte reduceras till moralisk fördömelse eller abstrakt pacifism. Kriget har blivit en del av logiken i den krisdrabbade kapitalistiska reproduktionen och kan inte bekämpas utan kamp mot det kapitalistiska systemet självt. Precis som den globala kapitalismen använder kriget för att återställa lönsamhet, expandera geopolitisk kontroll och överföra krisen till samhället kan arbetarklassen inte ställa sig bakom något av de existerande krigslägren.
Varken USA och NATO, eller Ryssland och Kina, eller Mellanösterns regionala makter representerar arbetarklassens intressen. Alla representerar olika former av kapitalistisk konkurrens och klassherravälde samtidigt som de överför krisens och krigets kostnader på vanliga människor.
Inför globaliseringen av kriget och expansionen av krigsekonomin har nödvändigheten av att återuppbygga en internationalistisk och antikapitalistisk politik blivit mer akut än någonsin. Kampen mot krig kan inte skiljas från kampen mot kapitalism, militarism, nationalism och de kapitalistiska staterna själva.
Den avgörande frågan idag är inte att välja mellan rivaliserande krigsläger, utan att organisera en internationalistisk, antikrigs- och antikapitalistisk rörelse som kan förvandla kampen mot krig och exploatering till en gemensam horisont för den globala arbetarklassen.
Mot återuppbyggnaden av arbetarklassens internationalistiska politik
Internationalist Workers’ Organization – IWO
9 maj 2026
Krisen i kapitalismens reproduktion och protesternas globalisering
Sociala uppror och protester under de senaste åren är inte längre enbart lokala, tillfälliga eller rent politiska fenomen. Från den globala rörelsen mot kriget i Gaza till protesterna i Istanbul, från arbetarnas strejker i Europa till anti-polisiära och studentrörelser i USA, från levnadskostnadskrisen i Latinamerika till de sociala upproren i Iran, har världen trätt in i en fas där kapitalismens kris alltmer förs direkt över till det sociala livet och gatorna.
Det som idag utvecklas runt om i världen är inte bara en samling spridda protester, utan uttrycket för att kapitalismen gått in i en djupare reproduktionskris — en kris som inte längre är begränsad till marknader, skulder eller recession, utan direkt påverkar reproduktionen av det vardagliga livet självt. Inflation, bostadskriser, fallande köpkraft, osäkra arbeten, nedmontering av sociala tjänster, tvångsmigration, krig och militarism visar alla att kapitalismen inte längre kan reproducera samma former av social och ekonomisk stabilitet som tidigare.
Den globala rörelsen mot kriget i Gaza var ett av de tydligaste uttrycken för denna situation. Miljoner människor gick ut på gatorna i Europa, USA och många andra länder mot krig, folkmord och västmakternas stöd till Israel. Universitet blev platser för ockupationer och protester, medan den starka närvaron av migranter, ungdomar och delar av arbetarklassen förde rörelsen bortom ramen för traditionell humanitär aktivism. I många länder kopplades Palestinafrågan samman med levnadskostnadskrisen, rasism, migration och motstånd mot militarism.
Samtidigt växte nya vågor av strejker och sociala protester fram i Europa och USA. Protester mot levnadskostnadskrisen, arbetarnas strejker i Frankrike, Storbritannien och Tyskland, massdemonstrationer i Turkiet mot inflation och repression samt sociala uppror i Latinamerika visar alla på en fördjupning av de sociala motsättningarna i global skala. I USA har bostadskrisen, skuldsättningen, stigande levnadskostnader och den växande poliskontrollen alltmer förvandlat städer som Los Angeles och New York till arenor för social ilska och oro.
Även i Iran kan de sociala upproren under det senaste årtiondet inte skiljas från bakgrunden av organiserade arbetarkamper. Strejker och protester bland arbetare inom stålindustrin, Haft Tapeh, oljeindustrin, bland lärare och pensionärer spelade en viktig roll i att återföra frågor om organisering, klassolidaritet och kollektiv kamp till det sociala livet. Under en period gick parollen om arbetarråd bortom små arbetarkretsar och blev en del av det bredare språket för social protest. Även om denna process trängdes tillbaka genom repression, frånvaron av ett självständigt rikstäckande perspektiv samt intensifieringen av krig och säkerhetspolitik, är erfarenheten från Iran en del av samma globala process där kapitalismens kris återvänder till vardagslivets och klasskampens område.
Dessa utvecklingar kan inte förstås separat från den bredare krisen i den globala kapitalistiska ordningen. Systemet efter kalla kriget, byggt på nyliberal globalisering, fria marknader och ständig ackumulation, har gått in i en fas av strukturell instabilitet. Stater tar allt oftare till militarisering, säkerhetspolitik, undantagstillstånd och repression. Regionala krig, konkurrens mellan stormakter, återkomsten av gränser, intensifierad nationalism och framväxten av auktoritära tendenser är alla delar av kapitalismens försök att hantera sin historiska kris.
Men återkomsten av sociala protester och intensifieringen av klasskampen får inte förväxlas med en automatisk återkomst av ett självständigt arbetarklass- eller kommunistiskt perspektiv. Kapitalismens fördjupade kris kan skapa strejker, uppror och social oro utan att arbetarklassen framträder som en självständig politisk kraft. Precis som krisen kan skapa förutsättningar för social kamp kan den samtidigt stärka nationalism, populism, nyfascism och olika former av borgerlig politik.
I många länder har det sociala missnöjet alltmer absorberats av högerorienterade, antimigrantiska, nationalistiska och auktoritära strömningar. I Europa och USA är framväxten av extremhögern och nyfascismen själv en del av denna kris. I Mellanöstern har krig, osäkerhet och ekonomisk kollaps stärkt auktoritära och militaristiska tendenser. Detta visar att även perioder av intensifierad klasskamp inte automatiskt innebär arbetarklassens politiska återkomst i historisk mening.
De historiska nederlagen för arbetarrörelsen under 1900-talet fortsätter att prägla dagens situation. Utan en kritisk återgång till Marx, utan att dra klassmässiga lärdomar av dessa nederlag och utan att övervinna den historiska krisen inom den europeiska vänstern och den europeiska vänsterkommunismen kan inget verkligt antikapitalistiskt alternativ växa fram. Stora delar av de dominerande traditionerna inom den europeiska vänsterkommunismen har under de senaste årtiondena fastnat i sekterism, eurocentrism, teoretisk stagnation och en fatalistisk syn på kapitalismens kris, och har misslyckats med att svara på kapitalismens strukturella förändringar, klassammansättningens omvandling och nya former av social organisering.
Samtidigt skapar den nuvarande krisen också nya möjligheter. Globaliseringen av kris, krig och social press har tydligare än någonsin visat behovet av att knyta samman arbetarnas och de sociala rörelsernas kamper internationellt. Antikrigsprotester, migrantrörelser, arbetarnas strejker och kamp mot åtstramningar — hur splittrade och ojämna de än är — pekar mot en gradvis återkomst av internationalismens fråga till centrum av den globala krisen.
Men denna process kan bara utvecklas till ett revolutionärt och klassmässigt perspektiv om den kopplas till organiseringen av en internationalistisk arbetarrörelse som kan gå bortom nationsgränser, nationalism, krigsläger och borgerlig politik, och förvandla splittrade sociala kamper till en självständig kraft mot den globala kapitalistiska ordningen.
Utan framväxten av en sådan rörelse kan även de bredaste protesterna och de skarpaste formerna av social kamp absorberas av högerpolitik, militarism, auktoritärt styre eller återuppbyggnaden av den kapitalistiska ordningen. Den avgörande frågan idag är därför inte bara gatans återkomst, utan nödvändigheten av att återuppbygga arbetarklassens internationalistiska politik i global skala.
Framåt mot återuppbyggnaden av arbetarklassens internationalistiska politik
Internationalist Workers’ Organization – IWO
9 maj 2026
Artificiell intelligens, massuppsägningar och omstruktureringen av klasskampen
Den snabba utvecklingen av artificiell intelligens och automation har gjort världens nya fas av kris och instabilitet allt tydligare. På bara några år har stora teknikföretag, banker, mediebolag, serviceindustrier, transportsektorn, utbildningsinstitutioner och även delar av programmering och innehållsproduktion genomfört omfattande omstruktureringar och nedskärningar av arbetskraften.
Miljoner arbetare och löntagare världen över står idag inför osäkra anställningar, tillfälliga kontrakt, sjunkande löner och hot om fullständig utslagning. Artificiell intelligens är inte längre bara en ny teknologi. Den har blivit en del av den globala kapitalismens försök att hantera sin historiska kris. Kapitalismen vänder sig mot automation, digitalisering och AI under förhållanden präglade av sjunkande lönsamhet, svag ekonomisk tillväxt, hårdnande global konkurrens, kris i den sociala reproduktionen samt växande militarism och krig. Under dessa förhållanden försöker kapitalet överföra krisens kostnader till samhället genom att sänka arbetskostnader, höja produktiviteten och intensifiera den sociala kontrollen.
Teknikföretag och stater presenterar AI som ”framtidens stora revolution”, men bakom denna propaganda döljer sig en omfattande process av uppsägningar och destabilisering av arbetskraften. Stora delar av administrativa, servicebaserade, mediala, översättningsrelaterade, designorienterade, pedagogiska, ekonomiska och till och med programmeringsrelaterade arbeten håller snabbt på att reduceras eller försvinna. I många länder används AI inte för att minska arbetstiden eller förbättra det sociala livet, utan för att avskeda arbetare, intensifiera arbetet och öka övervakningen.
Denna process begränsas inte till manuellt arbete. Delar av den avlönade medelklassen, specialister, mediearbetare, programmerare, översättare och till och med universitetsanställda pressas allt mer in i osäkra och instabila förhållanden. Det som idag expanderar är inte ”arbetets slut”, utan proletariseringens och den sociala osäkerhetens utvidgning i global skala.
Samtidigt har en ny våg av teorier om ”arbetarklassens slut” och proletariatets förlorade historiska roll återigen vuxit fram. Dessa idéer är inte nya. Från teoretikerna bakom ”den tredje vågen” och det postindustriella samhället på 1980-talet till förespråkare för ”nätverkssamhället” och informationskapitalismen har delar av medelklassen och dess intellektuella gång på gång försökt använda teknologiska förändringar som ett ideologiskt vapen mot arbetarrörelsen.
Idag hävdas återigen att arbetarklassen har splittrats till ett maktlöst ”prekariat” utan historisk identitet eller förmåga att förändra samhället. Men dessa teorier speglar mindre kapitalismens materiella verklighet än dessa strömningars oförmåga att förstå klasskampens förändrade former och kapitalismens strukturella omvandling.
Digital kapitalism har inte avskaffat lönearbetet; den har utvidgat nya former av exploatering, kontroll och beroende av arbetskraft. Bakom AI-nätverk, datacenter, digitala plattformar och den algoritmiska ekonomin står miljoner arbetare inom produktion, logistik, transporter, gruvdrift, lagerarbete, programmering, plattformsarbete och social reproduktion — arbetare som fortfarande utgör den verkliga grunden för värdeproduktion och kapitalistisk reproduktion.
Kapitalismen står nu inför en djup motsättning. Å ena sidan försöker den genom automation och AI minska sitt beroende av arbetskraft och sänka kostnaderna. Å andra sidan är själva det kapitalistiska systemet fortfarande beroende av utvinningen av mervärde ur lönearbetet. Kapitalet försöker eliminera levande arbete samtidigt som det inte kan reproducera sig självt utan det. Denna motsättning fördjupar den digitala kapitalismens egen kris.
Artificiell intelligens har samtidigt blivit en del av den militära och säkerhetsmässiga strukturen inom den samtida kapitalismen. Moderna krig blir alltmer beroende av drönare, intelligenta system, dataanalys, digital övervakning och algoritmisk kontroll. Från Gaza och Ukraina till Europas och USA:s gränser integrerar den globala kapitalismen alltmer digital teknologi med säkerhetspolitik, social repression och militarism.
Men samtidigt som den digitala kapitalismen skapar nya former av exploatering och kontroll skapar den också nya former av kamp och motstånd. Klasskampen är inte längre enbart koncentrerad till den traditionella fabriken. Logistikarbetare, lagerarbetare, transportarbetare, plattformsarbetare, datacenteranställda, tekniksektorns arbetare och distributionsnätverk har blivit centrala delar av den moderna kapitalismen — och just där växer nya former av strejker, organisering och motstånd fram.
Strejkerna på Amazon, protesterna bland Uberförare, arbetsnedläggelser bland digitala tjänstearbetare, kampen bland logistik- och transportarbetare och till och med protesterna bland delar av tekniksektorns arbetare mot militära och övervakningsrelaterade kontrakt visar att motsättningen mellan kapital och arbete inte har försvunnit. Den har gått in i en ny fas.
Men klasskampens återkomst i AI-eran får inte förväxlas med den automatiska framväxten av ett självständigt arbetarklassalternativ. Precis som den digitala kapitalismen kan skapa nya former av exploatering och kontroll kan den samtidigt stärka individualism, konkurrens, nationalism, auktoritära tendenser och nya former av högerpolitik.
Den avgörande frågan idag är därför inte motstånd mot teknologi i sig, utan motstånd mot ett samhällssystem som sätter teknologin i profitens, krigets, övervakningens och klassherraväldets tjänst. Utan en kritisk återgång till Marx, utan att dra klassmässiga lärdomar av historiska nederlag och utan organiseringen av en internationalistisk arbetarrörelse kommer nya teknologier att fördjupa krisen, militarismen och exploateringen istället för att bidra till social frigörelse.
Den avgörande frågan idag är inte ”arbetarklassens slut”, utan nödvändigheten av att återuppbygga arbetarklassens internationalistiska politik i den digitala kapitalismens och de intelligenta krigens epok.
Mot återuppbyggnaden av arbetarklassens internationalistiska politik
Internationalist Workers’ Organization – IWO
9 maj 2026
