Kriget om Hormuzsundet och kapitalismens historiska kris
Mellanöstern närmar sig återigen randen till ett bredare regionalt krig. Den ökande konfrontationen mellan Iran och USA kring Hormuzsundet, direkta amerikanska attacker mot iranska mål, iranska robot- och drönarattacker samt Israels fortsatta förödelse i Libanon visar att regionen har gått in i en ny fas av militarisering och våldsam geopolitisk omstrukturering.
Rapporter talar om amerikanska attacker mot iranska positioner efter angrepp mot amerikanska flottstyrkor i Hormuz, störningar i sjöfarten, iranska attacker mot mål i Gulfregionen och stigande oljepriser. I Libanon har kriget redan krävt tusentals döda och skadade samt orsakat massiv förstörelse och fördrivning.
Men detta krig kan inte reduceras till säkerhetskonflikter, diplomatiska motsättningar eller enskilda regeringars beslut. Det som idag utspelar sig i Hormuz, Libanon, Gaza och i hela regionen är ett koncentrerat uttryck för en djupare kris: den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion. Den världsordning som växte fram efter kalla kriget — byggd på nyliberal globalisering, dollarns dominans, den globala marknadens expansion och USA:s hegemoni — förmår inte längre reproducera kapitalet på samma stabila sätt som tidigare. Under dessa förhållanden blir staten, militarismen, handelskrigen, kontrollen över energivägarna och den geopolitiska omstruktureringen alltmer direkta instrument för att hantera kapitalismens kris.
Hormuzsundet är därför långt mer än en regional farled. Det är en av de centrala knutpunkterna för den globala cirkulationen av energi, handel och värde inom världsekonomin. Kampen om Hormuz handlar inte bara om ”säkerhet” i snäv militär mening. Det handlar om marknader, energi, globalt mervärde och strategisk positionering inom en världskapitalistisk ordning som håller på att fragmenteras. Det är här konfrontationen mellan Iran och USA, Trumps handels- och militärpolitik, Natos kris, rivaliteten mellan Kina och Ryssland samt kriget i Libanon framträder som sammanlänkade moment i en och samma historiska kris.
I detta sammanhang är Israel inte bara ännu en regional stat utan en del av västkapitalets militära och geopolitiska arkitektur i Mellanöstern. Israels förödande attacker mot Libanon och Gaza måste förstås i relation till försöken att omforma den regionala maktbalansen. På andra sidan verkar även den islamiska republiken Iran — trots all sin ”antiimperialistiska” retorik — inom logiken för en militariserad och statsstyrd kapitalism. Konflikten mellan Iran och USA är inte en konflikt mellan två olika samhällssystem; det är en konflikt mellan kapitalistiska makter om inflytande, energi, marknader och strategiska vägar för kapitalets cirkulation.
Det verkliga priset för dessa krig betalas dock inte av regeringarna eller de härskande klasserna utan av arbetarklassen och de förtryckta. Krig innebär inflation, fallande levnadsstandard, förstörd infrastruktur, tvångsförflyttningar, fattigdom, osäkerhet, militariserad kontroll och politiskt förtryck. Kriget utspelar sig inte bara på militära fronter. Det utspelar sig i löner, bostäder, skolor, sjukhus, gator och i miljontals människors vardag. Kapitalismen hanterar sin kris genom bomber, sanktioner, militarisering och genom att överföra krisens kostnader till samhället.
Därför kan motståndet mot kriget inte stanna vid moraliska fördömanden eller humanitära appeller. Den anti-krigsliga kampen, om den skiljs från kampen mot kapitalet självt, kommer att förbli splittrad och maktlös. Arbetare i Iran, Libanon, Palestina, Israel, USA och Europa har inget intresse av att någon av de krigförande staterna segrar. Varken USA och Israel representerar frihet, eller den islamiska republiken antiimperialism.
Mot nationalism, militarism och krigsblock är internationalisternas uppgift idag tydlig: att förena kampen mot kriget med kampen mot kapitalismen. Det är nödvändigt att bygga anti-krigs- och antikapitalistiska kampcentra som kan förena motståndet mot förstörelse, fattigdom, förtryck och exploatering inom ett gemensamt internationalistiskt och klassmässigt perspektiv.
Nej till krig! Nej till nationalism! Nej till kapitalistiska stater !
För en anti-krigs- och antikapitalistisk rörlese
Internationalist Workers’ Organization
Iran i krigets skugga: kris, nyfascism och klassperspektiv
Den krigssituation som vuxit fram efter de direkta konfrontationerna mellan Iran, USA och Israel är inte enbart en extern eller säkerhetspolitisk kris. Kriget har nu blivit en del av den inre krisen i det iranska samhället — en kris som samtidigt påverkar statens struktur, den ekonomiska reproduktionen, det sociala livet och balansen mellan politiska krafter
Militära attacker, ökad säkerhetskontroll, ekonomiskt tryck, inflation, instabilitet och rädslan för ett större krig har fört ett samhälle som redan präglades av djupa politiska och ekonomiska kriser in i en ny fas av instabilitet.
Men kriget har inte löst den islamiska republikens kris; det har fördjupat den. Under de senaste årtiondena har systemet utvecklats från statskapitalism till en alltmer militariserad och säkerhetsbaserad form av kapitalism. Sammansmältningen mellan militära institutioner, säkerhetsapparaten, klientelistiska nätverk och statskapital har skapat det som många människor beskriver som den ”islamiska maffian av statskapitalism”. I en sådan struktur är krig och militarism inte bara verktyg för utrikespolitiken utan även mekanismer för att bevara makten och hantera den inre krisen.
Ökade militära utgifter, fallande levnadsstandard, hårdare repression och oförmågan att hantera krisen i den sociala reproduktionen visar att den iranska statens kris inte bara är politisk. Den är en del av den bredare krisen för kapitalets reproduktion under dagens förhållanden. Staten försöker överföra krisens kostnader till samhället genom inflation, åtstramningar, repression och krigsmobilisering, medan stora delar av befolkningen drabbas av fattigdom, arbetslöshet och nedbrytning av det sociala livet.
Under åren före upproret ”Kvinna, Liv, Frihet” hade arbetarrörelsen i Iran börjat skapa verkliga möjligheter till organisering och självständig närvaro. Organiserade strejker och protester bland arbetare inom فولاد (stålindustrin), Haft Tapeh, oljeindustrin, bland lärare och pensionärer visade att arbetarklassen, där den lyckas bygga former av kollektiv organisering och solidaritet, kan utvecklas till en av de mest avancerade politiska krafterna i samhället.
Kampen bland arbetarna i فولاد begränsades inte till strejker och gatuprotester. Den utvecklades till en direkt konfrontation med det stats- och säkerhetskapitalistiska nätverket. Arbetarna försökte upprätthålla enhet, kollektiv disciplin och solidaritet mot statens och arbetsgivarnas ständiga försök att splittra, utmatta och besegra rörelsen. Erfarenheten från فولاد visade att där arbetarklassen bygger självständig organisering och hållbara former av solidaritet kan den effektivare stå emot de repressiva och säkerhetsbaserade metoder som tidigare använts mot Haft Tapeh.
Samtidigt försökte arbetarkretsar och internationalistiska tendenser skapa ett alternativt perspektiv oberoende av nationalism, reformism och borgerlig oppositionspolitik. Försök gjordes att lyfta arbetarråd, bredare solidaritet och kopplingen mellan arbetarkamp och ett antikapitalistiskt perspektiv. Men trots dessa framsteg lyckades dessa ansträngningar inte utvecklas till en varaktig och rikstäckande klasspol.
Trots att upproret ”Kvinna, Liv, Frihet” blev en av de bredaste sociala rörelserna under senare år innebar frånvaron av ett starkt och självständigt arbetarklassalternativ att arbetarklassen inte kunde sätta sin prägel på rörelsens övergripande riktning. När upproret gradvis trängdes tillbaka och krigsatmosfären intensifierades skapades förutsättningar för framväxten av nationalistiska, högerorienterade och krigsdrivande tendenser.
Tolvdagarskriget och det politiska klimat som följde påskyndade denna utveckling. Delar av högeroppositionen och deras medienätverk försökte omvandla det sociala missnöjet till ett projekt för utländsk intervention, extrem nationalism och återuppbyggnaden av ett pro-västligt borgerligt alternativ. Under dessa förhållanden drogs delar av basaren, småbourgeoisin i städerna och även skikt av de fattiga utan självständigt klassperspektiv mot former av blind revolt och militaristisk politik. Det som idag gradvis växer fram är inte bara en traditionell högeropposition utan tendenser till en iransk nyfascism som försöker använda krig, osäkerhet och politisk kollaps som grund för nationalistisk mobilisering och kapitalistisk auktoritär återuppbyggnad.
Mot både den islamiska republiken och dessa nyfascistiska tendenser förblir huvudfrågan framtiden för klasskampen och möjligheten till ett självständigt internationalistiskt perspektiv. Den relativa svagheten och nederlaget för självständiga arbetarkamper kan inte förklaras enbart genom interna faktorer. De speglar också den bredare krisen för den internationalistiska arbetarrörelsen globalt. I en situation där den globala arbetarklassen under årtionden har pressats tillbaka och kommunistiska perspektiv försvagats har även de spridda internationalistiska försöken i Iran misslyckats med att bli en avgörande politisk kraft.
Samtidigt kan den nuvarande krisen skapa förutsättningar för en återkomst av social kamp. Krig, inflation, fallande köpkraft, nedmontering av sociala tjänster och växande ojämlikhet utsätter arbetare och förtryckta för ett enormt tryck. Staten försöker överföra krisens bördor genom repression, säkerhetsmobilisering och nationalism, men denna process kan samtidigt ge upphov till nya vågor av arbetarkamp och sociala protester.
Den avgörande frågan är om detta sociala missnöje återigen kommer att upplösas i fragmenterade och riktlösa former, eller om ett klassbaserat, anti-krigs- och antikapitalistiskt alternativ kan växa fram. I en situation där både den islamiska republiken och nyfascistiska oppositionstendenser försöker driva samhället mot olika former av kapitalism, auktoritärt styre och nationalism, har behovet av ett självständigt arbetarklassperspektiv blivit mer akut än någonsin.
Irans framtid ligger varken i utländsk intervention, krig eller maktkamper mellan olika fraktioner av bourgeoisin, utan i utvecklingen av självständig arbetarkamp knuten till ett internationalistiskt och antikapitalistiskt perspektiv.
Internationalist Workers’ Organization – IWO
9 Maj 2026
Krigsekonomi och kapitalets blodiga profiter
Samtida krig är inte längre enbart militära konflikter eller tillfälliga kriser. Från Ukraina och Gaza till Libanon, Röda havet och Persiska viken har världen gått in i en fas där krig, militarism och krigsekonomi blivit permanenta delar av den globala kapitalistiska reproduktionen.
I en situation där den kapitalistiska världsordningen präglas av djupa ekonomiska, sociala och geopolitiska kriser vänder sig stater och kapital alltmer till krig, militarisering och återuppbyggnaden av krigsekonomier. Dagens regionala och proxykrig kan inte enbart reduceras till geopolitiska rivaliteter eller staters ambitioner. Dessa krig är samtidigt uttryck för den historiska krisen i den globala kapitalismens totala reproduktion — en kris som inte längre är begränsad till marknader och ekonomisk stagnation, utan omfattar hela den kapitalistiska ordningens politiska, sociala och geopolitiska strukturer.
Kapitalismen kan inte längre hantera sina kriser enbart genom de mekanismer som präglade den nyliberala expansionens epok: globala marknader, privatiseringar och relativt stabil ackumulation. Den globala tillväxten har bromsat in, konkurrensen mellan stormakter har skärpts, skuldkriserna har fördjupats och den sociala reproduktionen har gått in i ett kritiskt stadium i många länder. Under sådana förhållanden blir staten, militarismen och kriget allt viktigare verktyg för att hantera krisen.
Regionala och proxykrig måste därför förstås som en del av kapitalismens försök att omorganisera ackumulationen, kontrollera energivägar, återuppbygga statsmakten och överföra krisen till samhället. Hormuzsundet, Röda havet, Ukraina och Taiwan är inte bara geopolitiska konfliktzoner, utan strategiska knutpunkter för kapitalets, energins och de globala leveranskedjornas cirkulation.
Samtidigt har krig blivit en av de mest lönsamma sektorerna i världsekonomin. Enligt SIPRI nådde de globala militärutgifterna nästan 2,9 biljoner dollar år 2025 — den högsta nivån som någonsin registrerats. Enbart NATO-länderna stod för över 1,5 biljoner dollar i militärutgifter, vilket motsvarar mer än hälften av världens totala militärutgifter.
Under samma period steg intäkterna för världens hundra största vapenföretag till nästan 680 miljarder dollar — ännu ett historiskt rekord. Företag som Lockheed Martin, RTX (Raytheon), Northrop Grumman och General Dynamics har upplevt enorma ökningar i kontrakt och vinster efter krigen i Ukraina och Gaza samt de växande globala spänningarna.
Men frågan handlar inte bara om försäljningen av vapen. Samtida krig har samtidigt blivit arenor för demonstration och testning av nya militära teknologier. Från drönare och intelligenta missilsystem till AI-baserade krigsteknologier fungerar varje krig idag som ett verkligt laboratorium för militär- och säkerhetsindustrin. Efter varje ”framgångsrik” militär operation följer nya vågor av vapenbeställningar och militära kontrakt, samtidigt som stater fortsätter att expandera sina militärbudgetar.
Från Ukraina och Gaza till hela Mellanöstern integrerar den globala kapitalismen alltmer militärindustrier, digital teknologi, artificiell intelligens och säkerhetssystem. Krig är inte längre bara ett medel för territoriell erövring, utan en del av omstruktureringen av världsekonomin och den kapitalistiska maktens omorganisering.
Men de verkliga kostnaderna för dessa krig betalas inte av militärföretag eller regeringar, utan av arbetarklassen och de förtryckta. Kapitalismen överför sin kris till samhället genom inflation, stigande priser, åtstramningar, nedskärningar i välfärd, tvångsmigration och utökad säkerhetskontroll. Krigsekonomin existerar inte bara på slagfälten; den sträcker sig in i vardagslivet för miljoner människor som upplever kapitalismens globala kris genom fattigdom, osäkerhet och nedbrytning av det sociala livet.
Ökningen av militärbudgetar samtidigt som välfärd, utbildning, sjukvård och sociala tjänster skärs ned visar att stater alltmer omdirigerar samhälleliga resurser mot återuppbyggnaden av militär och säkerhetsmakt. I många länder har kriget blivit ett verktyg för att rättfärdiga poliskontroll, repression av protester, ökad nationalism och permanenta undantagstillstånd.
Under dessa förhållanden kan motståndet mot krig inte reduceras till moralisk fördömelse eller abstrakt pacifism. Kriget har blivit en del av logiken i den krisdrabbade kapitalistiska reproduktionen och kan inte bekämpas utan kamp mot det kapitalistiska systemet självt. Precis som den globala kapitalismen använder kriget för att återställa lönsamhet, expandera geopolitisk kontroll och överföra krisen till samhället kan arbetarklassen inte ställa sig bakom något av de existerande krigslägren.
Varken USA och NATO, eller Ryssland och Kina, eller Mellanösterns regionala makter representerar arbetarklassens intressen. Alla representerar olika former av kapitalistisk konkurrens och klassherravälde samtidigt som de överför krisens och krigets kostnader på vanliga människor.
Inför globaliseringen av kriget och expansionen av krigsekonomin har nödvändigheten av att återuppbygga en internationalistisk och antikapitalistisk politik blivit mer akut än någonsin. Kampen mot krig kan inte skiljas från kampen mot kapitalism, militarism, nationalism och de kapitalistiska staterna själva.
Den avgörande frågan idag är inte att välja mellan rivaliserande krigsläger, utan att organisera en internationalistisk, antikrigs- och antikapitalistisk rörelse som kan förvandla kampen mot krig och exploatering till en gemensam horisont för den globala arbetarklassen.
Mot återuppbyggnaden av arbetarklassens internationalistiska politik
Internationalist Workers’ Organization – IWO
9 maj 2026
