Medan inga verkliga framsteg har uppnåtts i samtalen mellan Iran och USA, sjöfarten genom Hormuzsundet fortfarande störs, energipriserna ligger kvar på höga nivåer och den tillfälliga vapenvilan ännu en gång har förlängts, står det klarare än någonsin att det som kallas ”krigets slut” i själva verket innebär att kriget går in i en ny fas.
Beslagtagna fartyg, fortsatt marin blockad, fortsatta proxykonflikter i Libanon och ett pågående narrativkrig mellan de inblandade staterna visar att ingen verklig fred existerar. Endast konfliktens form har förändrats. Det direkta bombkriget har övergått i blockad, energikrig, politiskt tryck och militär omgruppering.
Det som koncentrerat har blottlagts genom detta krig är den globala kapitalismens växande oförmåga att reproducera sig stabilt genom sina tidigare mekanismer. Den nyliberala globaliseringen, den dominerande finansordningen och den säkerhetsstruktur som skapades efter kalla kriget kan inte längre hantera de uppbyggda motsättningarna.
USA och Israel försökte genom ett snabbt slag omforma maktbalansen kring Iran. Misslyckandet visar att även de mest koncentrerade formerna av imperialistiskt våld inte längre kan påtvinga världen en ensidig vilja.
USA är samtidigt indraget i strategisk rivalitet med Kina, det utdragna kriget i Ukraina, Mellanösternkrisen och växande inre motsättningar. Ryssland och Kina drar, utan direkt ingripande, fördel av USA:s försvagning och splittringen inom västblocket.
Hormuzsundet har därmed blivit en direkt krigsfront. Att öppna eller stänga sundet handlar inte bara om regional politik, utan om ingripande i den globala kapitalcirkulationens hjärta. Energiflöden, transporter och ackumulation sätts under press.
Den nuvarande vapenvilan betyder därför inte fred. Den ekonomiska blockaden fortsätter, militära hot kvarstår, kärntekniska förhandlingar pågår och regionala fronter är fortsatt aktiva. Kriget har bara antagit mer komplexa former.
Samtidigt har detta krig fördjupat sprickorna inom västblocket. De europeiska makternas hållning inom NATO uttrycker inte bara taktiska skillnader utan en fördjupad politisk kris. USA kan inte längre påtvinga sina allierade en enhetlig riktning.
I Iran har kriget inte lett till regimens automatiska försvagning utan till en tillfällig förstärkning av repressionen. Säkerhetsapparaten har skärpts, arbetare och sociala rörelser angrips, industrier bombas, arbetsplatser stängs och massarbetslöshet breder ut sig.
Detta krig är inte bara ett gemensamt angrepp från USA, Israel och den islamiska republiken mot arbetarklassen i respektive land. Det är ett angrepp mot arbetarklassen globalt: genom högre priser, försämrade levnadsvillkor, åtstramning och ökad repression i ”nationell säkerhets” namn.
Arbetarklassen står samtidigt inför ett historiskt hinder: nederlagen från det förflutna har berövat den dess självständiga klassorganisationer. Men motståndet mot krig, fattigdom och barbari kommer under den nuvarande krisen att växa.
Internationalisters uppgift är inte att upprepa tomma fraser, utan att aktivt ingripa i detta verkliga motstånd: förena spridda kamper, höja dem från försvar till offensiv och bidra till att bygga anti-krigs- och antikapitalistiska centra på arbetsplatser, i bostadsområden, på universitet och i internationella nätverk.
För anti-krigs- och antikapitalistisk organisering
Mot nyfascism och nationalism – mot det reaktionära kriget
Leve den internationalistiska arbetarrörelsen
23 april 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen