Första maj infaller i år under en tid då världen mer än någonsin står under krigets, krisens och otrygghetens skugga. Den globala kapitalismen tar i allt högre grad sin tillflykt till militarism, repression och förstörelse för att bevara sin förfallna ordning. Kriget är inte längre något avlägset som utspelar sig vid frontlinjerna; det har trängt in i miljoner arbetares, arbetslösas, kvinnors, migranters och ungdomars vardag. Krig betyder inflation, arbetslöshet, nedmontering av social service, fördrivning, hunger och död. Därför måste vår klass kamp mot exploatering och förtryck idag förenas med kampen mot kriget.
Mellanöstern har blivit ett av huvudcentrumen för denna katastrof. Krig och stormaktsinblandning berör nu direkt eller indirekt minst tio länder i regionen. Från Palestina och Libanon till Syrien, Jemen och Irak växer en hel generation upp under bomber, hemlöshet och social söndring. Elden har inte stannat där utan sträcker sig även till Ukraina, där arbetare åter får betala priset för stormakternas rivalitet.
Den iranska arbetarrörelsen – en av vår tids mest politiska och motståndskraftiga arbetarrörelser – befinner sig i centrum för denna offensiv. Arbetarklassen i Iran har länge kämpat mot ekonomisk exploatering, politisk despotism och social repression. Idag pressas den både av statligt förtryck, fattigdomslöner och fängslanden, samt av krigshot, ekonomisk förstörelse och massarbetslöshet. Ett angrepp på den iranska arbetarrörelsen är ett angrepp på ett av regionens viktigaste centra för socialt och klassmässigt motstånd.
Men Första maj föddes själv ur kampen mot just en sådan ordning. Dagen har sina rötter i generalstrejken i USA 1886, då hundratusentals arbetare kämpade för åttatimmarsdagen. Den blodiga repressionen vid Haymarket i Chicago gjorde Första maj till en internationell symbol för arbetarnas motstånd.
Arbetarrörelsens historia rymmer både stora segrar och tunga nederlag. Pariskommunen 1871 visade att arbetare kan styra samhället utan borgarklassen. Oktoberrevolutionen 1917 var ett försök att avsluta det imperialistiska kriget och öppna vägen för mänsklig frigörelse. Men nederlagen och byråkratins framväxt ledde till att arbetarklassen berövades politiskt och organisatoriskt på global nivå.
Därför har många partier och institutioner som en gång talade i arbetarnas namn integrerats i kapitalismens ordning. Socialdemokratin, fackliga byråkratier, gamla kommunistpartier och stater som talar i socialismens namn försöker tömma Första maj på dess radikala och internationalistiska innehåll.
Ändå är arbetarklassen fortfarande den verkliga kraften som kan förändra världen. Utan arbetarnas arbete stannar samhället. Därför är varje kamp för bröd, frihet och värdighet ofullständig om den inte också är en kamp mot kriget. Och varje kamp mot kriget förblir otillräcklig om den inte blir en klasskamp mot kapitalet.
Vår historiska uppgift idag är att återuppbygga arbetarinternationalismen: organisering underifrån, gränsöverskridande solidaritet och gemensamt motstånd mot krig, fattigdom och tyranni.
Leve Första maj.
Leve den internationella arbetarsolidariteten.
Mot nationalism, mot nyfascism, leve internationalismen.
Fram mot anti-krigs och anti-kapitalistiska kärnor.
Internationalist Workers’ Organization (IWO)
