En makt som kan förstöra men inte längre skapa ordning
Kriget mellan USA och Iran i ljuset av kapitalets historiska kris
Kriget i Mellanöstern har varken tagit slut eller förblivit begränsat till den front som USA och Israel föreställde sig när attackerna mot Iran inleddes. Iran befinner sig under en hård ekonomisk blockad och fortsatt militärt angrepp; oljeexporten och tillgången till utländsk valuta har skadats kraftigt, samtidigt som den ekonomiska krisens tryck på samhället ökar. Samtidigt fortsätter konfrontationen i Hormuzsundet, striderna mellan Israel och Hizbollah har inte upphört trots Israels framryckningar, väpnade grupper nära Iran är fortfarande aktiva i Irak, och houthiernas framryckning i Jemen har gjort Bab al-Mandab och de saudiska oljetransportvägarna till en ny front i konflikten.
Situationen rymmer en grundläggande motsättning. Den islamiska republiken utsätts för ett växande ekonomiskt och militärt tryck, men USA och Israel har inte lyckats omvandla detta tryck till ett avgörande politiskt resultat. Ett krig som skulle avgöra maktbalansen i regionen till deras fördel har i stället spridits över flera fronter, samtidigt som varje försök att stänga en väg öppnar en annan arena för krisen.
Mohammed bin Salmans samtal med Trump denna vecka illustrerar situationen väl. Inför houthiernas framryckning mot Bab al-Mandab och attacken mot den öst–västliga oljeledningen krävde Saudiarabien en direkt amerikansk militär intervention. Trumps svar var negativt: underrättelse- och målstöd, ja; direkt amerikansk militär intervention, åtminstone för tillfället, nej.
Iran har inte blivit starkare än USA, och USA överväldigande militära överlägsenhet har inte försvunnit. Frågan ligger någon annanstans:
Klyftan mellan USA destruktiva makt och dess förmåga att omvandla denna makt till en stabil politisk ordning blir allt tydligare. Militär överlägsenhet, politisk oförmåga att framtvinga ett resultat
USA har förstört stora delar av Irans militära och ekonomiska infrastruktur och kraftigt begränsat dess oljeexport, men har inte lyckats störta den islamiska republiken. En enorm flottstyrka har placerats i regionen, men säkerheten i Hormuzsundet har inte återställts. En av USA viktigaste allierade kräver akut hjälp mot houthierna, samtidigt som Washington tvekar inför att öppna ännu en front.
Detta innebär inte slutet för USA militära makt. Det pekar på en djupare motsättning: tvångsmakten är fortfarande enorm, men förmågan att omvandla tvång till ett stabilt politiskt resultat har eroderat.
Ett lands infrastruktur kan bombas, men den önskade politiska ordningen kan inte nödvändigtvis skapas ur ruinerna. En sjöfartsled kan ställas under militär kontroll, men det hindrar inte krisen från att bryta fram längs en annan väg. Allierade kan beväpnas under årtionden, men i ett krisläge finns ingen garanti för att alla kan skyddas samtidigt.
Den gamla bilden av amerikansk allmakt spricker just här. Inte därför att USA har slut på bomber, krigsfartyg eller kapital, utan därför att avståndet växer mellan förmågan att förstöra och förmågan att organisera ordning.
Krig, val och den politiska maktformens förfall
Den amerikanska valkalendern har nu blivit en av krigets avgörande variabler. Trumps rådgivare försöker undvika en större upptrappning före mellanårsvalet; stigande bensinpriser och kostnaderna för kriget är direkt kopplade till republikanernas valutsikter. Samtidigt ligger möjligheten till en förnyad upptrappning efter valet kvar på bordet.
Även i Israel har det kommande valet allt mer knutit samman kriget med Netanyahus politiska överlevnad. Bilden av den ”starke ledaren”, den ständiga hänvisningen till ett yttre hot och upprätthållandet av ett permanent krigstillstånd har blivit en del av kampen för att behålla makten.
Politisk korruption bör här inte förstås enbart som mutor eller ekonomiska oegentligheter. Den djupare frågan gäller erosionen av den politiska apparatens förmåga att koncentrera den härskande klassens mer övergripande intressen, samtidigt som strategiska beslut i allt högre grad knyts till enskilda personers, fraktioners och kortsiktiga valkalkylers överlevnad.
Under sådana förhållanden blir gränsen mellan det så kallade ”nationella intresset”, kapitalets intressen och de styrandes valpolitiska överlevnad allt mer upplöst. Beslut om att trappa upp eller begränsa ett krig, oljepriserna och miljontals människors liv kan bli beroende av kalkyler om hur ett val några veckor senare kommer att sluta.
Trumps och Netanyahus motbjudande mobbarspråk är därför inte bara en fråga om personlig karaktär. Hot, förnedring, ultimatum och den ständiga uppvisningen av makt motsvarar en politisk form där de gamla förmedlingsmekanismerna håller på att försvagas. Ju mer förmågan att producera samtycke och organisera ordning minskar, desto större utrymme får uppvisningen och utövandet av tvångsmakt.
Den islamiska republiken utnyttjar sprickorna i USA kris
Kapitalets islamiska regim i Iran befinner sig själv i en motsägelsefull situation. Inrikes möter den ett ackumulerat socialt missnöje och arbetarprotester; utrikes utsätts den för USA ekonomiska blockad och militära angrepp. Den iranska ekonomin står under ett enormt tryck, och om detta fortsätter kan grunderna för dess ekonomiska och sociala reproduktion störas allt djupare.
Men den islamiska republiken behöver inte nödvändigtvis besegra den amerikanska flottan militärt för att konfrontera Washington. Det räcker att höja kostnaderna för krigets fortsättning till en nivå där de politiska och ekonomiska motsättningarna inom USA och mellan dess allierade skärps.
Ur detta perspektiv får Hormuzsundet, oljepriset, angreppen mot saudisk oljeinfrastruktur och hotet mot Bab al-Mandab en betydelse som går långt utöver deras omedelbara militära vikt. Högre energipriser inför det amerikanska valet kan omvandlas till inrikespolitisk press mot Trumpadministrationen. Washingtons vägran att direkt gå in i ett krig mot houthierna visar också att sådana påtryckningar inte är verkningslösa.
Situationen visar hur de reaktionära stater som är indragna i detta krig försöker maximalt utnyttja de politiska, ekonomiska och militära kriser som motståndaren är fångad i. Men både USA och Israel, som inledde detta krig, och den islamiska regimen i Iran kan endast upprätthålla sin politik genom att överföra krigets kostnader på arbetarklassen.
Kriget är inte en följd av krisen, utan en av dess rörelseformer
Här måste vår analys bryta med den dagliga krigsrapporteringen. Krig är inte en yttre händelse som plötsligt drabbar en i övrigt normalt fungerande kapitalistisk ekonomi. I den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion blir kriget självt en av de former genom vilka krisen rör sig och förskjuts.
När marknadens och politikens normala mekanismer inte längre kan hålla tillbaka och förskjuta reproduktionens motsättningar utan allt större ingripanden, träder staten, krediten, skulden, sanktionerna, militarismen och kriget direkt in i reproduktionens mekanismer.
I dag är Hormuzsundet kopplat till bensinpriset i USA; Bab al-Mandab till inflationen i Europa; den saudiska oljeledningen till den globala energimarknaden; militärbudgetarna till nedskärningar i den offentliga servicen; och allt detta i sista hand till arbetarklassens löner och levnadsstandard.
När kapitalet försöker kontrollera en politisk kris skapar det en annan kris i den ekonomiska reproduktionen och tar därefter till större statliga ingripanden, strategiska reserver, ökade militärutgifter och intensifierat tvång för att hantera följderna.
Detta är den spiral som begreppet den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion måste kunna förklara: staten och kriget är inte yttre konsekvenser av krisen utan aktiva beståndsdelar i hanteringen, förskjutningen och skärpningen av dess motsättningar.
Krigets kostnader och kraften att bekämpa det
Arbetarklassen är inte bara krigets offer. Samma klass som tvingas betala dess kostnader är också den kraft utan vars arbete krigsmaskineriet inte kan fungera.
I Iran möter arbetare fallande reallöner, inflation, brist och ett växande tryck på arbetsvillkoren. I Libanon protesterar offentliganställda mot försöken att lägga kostnaderna för den ekonomiska kollapsen och kriget på deras löner. I Israel har kriget inneburit militär mobilisering, högre levnadskostnader och en överföring av sociala resurser till krigsmaskinen. I Gulfstaterna bär en enorm migrantarbetskraft, till stor del utan direkt politisk makt, konsekvenserna av ekonomiska störningar, osäkerhet och skärpt statlig kontroll. I USA och Europa når kriget arbetarna genom energipriser, inflation, militärbudgetar och nedskärningar i den offentliga servicen.
Men under dessa förhållanden framträder också en annan form av motstånd. Ett officiellt fackligt uttalande mot kriget kan ha politisk betydelse, men det är inte samma sak som arbetarnas direkta ingripande mot krigsmaskineriet. När hamnarbetare vägrar att lasta eller transportera vapen går motståndet mot kriget bortom uttalanden och moralisk protest och griper direkt in i kapitalets cirkulation och krigets logistik.
Just denna skillnad markerar gränsen mellan en klassbaserad antikrigsrörelse och borgerlig pacifism. En antikrigsrörelse som verkligen kan konfrontera kriget kan inte begränsa sig till att uppmana regeringarna att handla mer ”rationellt”. Problemet är inte brist på förnuft hos de styrande. Kriget växer fram ur de samhälleliga relationer som dessa stater existerar för att försvara.
En antikrigsrörelse på arbetarklassens grund börjar ta form när kampen mot krigets kostnader knyts till arbetarnas självständiga makt i produktionen, transporterna och den sociala reproduktionen.
När en hamnarbetare vägrar att transportera vapen, när en oljearbetare vägrar acceptera att produktion i ett krigsområde används för att motivera lägre löner, och när offentliganställda vägrar betala militärbudgetarna genom sjunkande levnadsstandard, öppnas en verklig spricka i den falska ”nationella enhet” som staterna försöker påtvinga arbetarklassen i krigstid.
Sådana kamper utgör ännu inte en internationalistisk antikrigsrörelse. Arbetarklassens självständiga politiska organisering är fortfarande svag och verkligt internationalistiska krafter är fortfarande splittrade. Men det sociala materialet för en sådan rörelse existerar.
Uppgiften i dag är inte att utifrån ställa abstrakta krav på en antikrigsrörelse. Uppgiften är att knyta samman de spridda formerna av arbetarmotstånd och föra dem från motstånd mot krigets kostnader till konfrontation med själva krigsmaskineriet.
Det är här kampen mot kriget skiljs från pacifismen och blir en del av kampen mot kapitalismen.
När arbetarnas vrede förvandlas till en kraft för extremhögern
En analys av AfD framryckning och den politiska mekanismen för att avväpna arbetarklassen i Tyskland
Extremhögerns seger i Sachsen-Anhalt beskrivs som en ”jordbävning mot demokratin”. Den beskrivningen är själv en del av bedrägeriet. Den utgår från att det fanns en frisk demokrati som plötsligt angripits utifrån av en främmande kraft. Men AfD har inte kommit utifrån detta system. Partiet har vuxit genom val, stärkts i parlamentet och använder nu samma apparat som under åratal har lett bort arbetarnas vrede från fabriken och gatan och in i valurnan.
Med nära 44 procent av rösterna mer än fördubblade AfD sitt tidigare resultat och vann 38 av 41 valkretsar. Än mer slående är att 61 procent av arbetarna röstade på partiet. Detta kan inte förklaras bort med harmlösa uttryck som ”ekonomiskt missnöje” eller ”protest mot de etablerade partierna”. Den verkliga frågan är: vilken apparat tar arbetarnas vrede över stigande priser, otrygga jobb, intensifierat arbete, krig och nedmonterade samhällstjänster och omvandlar den till röster på kapitalets mest högerorienterade fraktion?
Problemet är inte bara att extremhögern lurar arbetarna. Det djupare problemet är att hela kapitalets politiska apparat redan före AfD framgångar hade avväpnat arbetarna på deras självständiga klassmakt.
Arbetaren i fabriken; den maktlösa medborgaren vid valurnan
På arbetsplatsen är arbetaren inte en isolerad individ. Arbetaren är en del av en kollektiv kraft som håller fabriken, sjukhuset, järnvägen, skolan och hela samhället igång. Arbetarnas makt kommer inte från valsedeln, utan från deras gemensamma förmåga att stoppa produktionen och kapitalets cirkulation. En strejk är inte bara ett uttryck för missnöje; den slår mot själva den punkt där kapitalets makt hämtar sin näring.
Den representativa demokratin bryter sönder just denna kollektiva existens. Den skiljer arbetaren från arbetskamraterna och gör honom eller henne, sida vid sida med kapitalisten och bankiren, till en formellt jämlik medborgare. Vid valurnan har alla ”en röst”; utanför valurnan äger den ene fabriken, medierna och banken, medan den andre tvingas sälja sin arbetskraft. Denna juridiska jämlikhet lägger en slöja över den verkliga klassojämlikheten.
Här försvinner inte protesten; den görs ofarlig. Kamp blir val, organisering blir delegering och kollektiv vilja blir väntan på nästa regering. Fraktioner växlar, men den kapitalistiska äganderätten, löneslaveriet och statsapparaten förblir intakta. Detta är inte en tillfällig brist i demokratin; det är en del av dess funktion.
När valurnan förvandlas till en marknad
Det som gör denna mekanism ännu mer naken är inte längre begränsat till den tyska erfarenheten. Inför det amerikanska mellanårsvalet har Trump lovat att varje vuxen medborgare ska få en ”utdelning” på 5 000 dollar om republikanerna behåller kontrollen över representanthuset och senaten. Vita huset har självt jämfört förslaget med ett företag som delar ut en del av vinsten till sina aktieägare.
Frågan är inte bara om ett sådant löfte juridiskt kan betraktas som ”röstköp”. Dess politiska betydelse ligger i att det blottlägger logiken bakom den borgerliga demokratin: väljaren blir kund, valet blir en marknad där partier konkurrerar, och den politiska relationen förvandlas till en transaktion där pengar öppet kan bli ett av verktygen.
Samma arbetare vars makt på arbetsplatsen kommer ur samarbetet med andra arbetare och möjligheten att stoppa produktionen förvandlas på valmarknaden till en isolerad individ vars röst partierna konkurrerar om genom löften om kontanter, skattesänkningar, bidrag, rädsla för invandrare eller löften om ”säkerhet”.
Transaktionens form skiljer sig mellan Trump och AfD, men mekanismen är densamma: den sociala vreden flyttas bort från den kollektiva kampens område och omvandlas till ett valpolitiskt krav som någon av kapitalets fraktioner kan lägga beslag på.
Därför är det inget svar att försvara samma valurna mot extremhögern utan att återuppbygga arbetarnas självständiga klassmakt. Samma apparat som i dag uppmanar arbetarna att rösta på de ”demokratiska partierna” för att stoppa AfD hade redan tidigare berövat dem deras kollektiva styrka och gjort dem till isolerade väljare på politikens marknad.
Fackföreningar och partier: en och samma kedja av kontroll
Denna process börjar inte på valdagen. På arbetsplatsen tar de officiella fackföreningarna och företagsråden hand om protesten för att omvandla den till ofarliga förhandlingar. Företagens lönsamhet, Tysklands konkurrenskraft och att kapitalet stannar i landet blir kampens röda linjer. Arbetarna förväntas avstå från löner och trygghet för att kapitalet inte ska göra förluster. Det är den så kallade ”sociala partnerskapspolitiken” som omvandlar exploateringen till ett ”gemensamt ansvar” för arbetare och arbetsgivare.
Trepartsavtal mellan staten, arbetsgivarna och fackföreningarna är det respektabla namnet på samma avväpning. I stället för att utvidga protesten begränsar fackföreningen dess tidpunkt, form och omfattning och påtvingar sedan arbetarna kompromissen i realismens namn. När dessa kompromisser inte stoppar fattigdom och otrygghet finns missnöjet kvar, men det har förlorat sina självständiga uttrycksmedel.
Kapitalets höger- och vänsterpartier fortsätter samma arbete på det politiska planet. Deras skillnader handlar om hur kapitalet ska förvaltas, inte om hur arbetarna ska befria sig från kapitalet.
Inget av dem uppmanar arbetarna till självständig kamp och organisering. Alla upprepar samma budskap: överlåt det åt facket, förhandla, vänta, rösta. De förvandlar den kämpande arbetaren till en lydig väljare och kräver sedan att denna väljare ska bära ansvaret för ett valresultat vars förutsättningar de själva varit med om att skapa.
AfD står inte i början av denna kedja; partiet står i dess slut. Arbetaren som har skilts från sin klass, hållits tillbaka av facket och drivits omkring mellan partier blir färdigt material för extremhögerns politik.
Extremhögern stjäl vreden och vänder den mot arbetarna själva
Trycket på arbetarnas liv är verkligt. Fallande reallöner, rädsla för arbetslöshet, fabriksnedläggningar, höga energipriser och överföringen av krigets kostnader är inga fantasier. AfD styrka ligger i att partiet lägger handen på ett verkligt sår samtidigt som det döljer orsaken till såret. Kapitalet lämnar de anklagades bänk och ersätts av migranten, flyktingen, muslimen, Bryssel och ”Berlineliten”.
Rasismen i denna politik är inte bara fördomar eller förolämpningar. Den organiserar konkurrensen mellan dem som säljer sin arbetskraft. Kapitalet skapar hierarkier mellan arbetare genom medborgarskap, språk, kön, anställningsform och uppehållsstatus. Extremhögern omvandlar dessa skillnader till fientlighet mellan ”de egna” och ”de främmande”.
I stället för att stå sida vid sida med migrantarbetaren mot kapitalet uppmuntras den tyska arbetaren att kräva att staten gör arbetskamraten mer rättslös, fattigare eller helt enkelt utvisar honom eller henne. En kraft som hade kunnat hota kapitalet vänds mot en del av sig själv.
Samma omkastning sker i frågan om kriget. Delar av arbetarklassen motsätter sig sanktionerna mot Ryssland, de höga energipriserna, det fortsatta kriget i Ukraina och de ökade militärutgifterna. I stället för att omvandla denna tendens till en självständig kamp mot alla stater och krigsläger upprepar fackföreningarna och partierna Natos och den tyska regeringens predikningar.
AfD lägger beslag på detta missnöje och omvandlar motstånd mot en imperialistisk inriktning till stöd för en annan. AfD är inte antikrig; partiet kräver en starkare tysk armé och värnplikt. Konflikten gäller inte arbetarnas intressen, utan vilken väg som bäst ska säkra det tyska kapitalets intressen.
Den andra fällan: antifascism till kapitalets försvar
Efter att de officiella partierna och fackföreningarna blockerat varje väg mot en självständig arbetarklasspolitik uppträder de nu i rollen som räddare: Lägg era motsättningar åt sidan och ställ er bakom oss till demokratins försvar”.” Samma krafter som har lagt krisens och krigets kostnader på arbetarna använder nu AfD framväxt som garant för att själva kunna fortsätta styra.
Arbetarna fångas därmed mellan två alternativ. AfD säger: rikta er vrede mot migranterna och ställ den i nationens tjänst. De demokratiska partierna säger: ställ er rädsla för AfD i statens och parlamentets tjänst.
Det första löser upp arbetaren i nationen; det andra i ”det demokratiska samhället”. Båda kräver att arbetaren överger sin självständiga klassexistens.
Borgerlig demokrati och fascism är inte identiska, men de är inte heller två motsatta former av klassherravälde. Båda är former för kapitalets herravälde.
Så länge parlamentet, fackföreningarna och partiernas växlingar kan hålla arbetarna under kontroll regerar kapitalet med frihetens och representationens språk. När dessa verktyg inte längre räcker kan samma klass gå över till maktkoncentration, öppen repression och nationalistisk mobilisering.
En AfD-seger innebär ännu inte upprättandet av en nazistisk regim. Men normaliseringen av etnisk syndabocksjakt, den starka staten och nationalistisk disciplin förbereder politiskt en sådan väg.
Bordiga visade hur den borgerliga demokratin försvarar den kapitalistiska ordningen genom indirekta medel, medan öppet tvång träder in när den rättsliga kontrollen över proletariatet inte längre räcker.
Arbetarna kan därför inte bekämpa en form av kapitalistiskt styre genom att binda sig till en annan. En antifascism som lägger klasskampen åt sidan är inget hinder mot fascismen; den bereder vägen för dess starkare återkomst.
Vad visar arbetarnas röster på AfD?
Dessa röster visar inte att arbetarna av naturen har blivit fascister. De visar hur långt arbetarklassen har berövats sin egen självständiga organisering.
En arbetare blir del av en klass när han eller hon agerar mot kapitalet på grundval av sin gemensamma ställning i produktionen. Samma individ som ensam i valbåset ser sig själv som en hotad tysk kan i en strejk upptäcka sin gemensamma makt tillsammans med en migrerande arbetskamrat.
Siffran 61 procent är därför, innan den är en dom över arbetarnas karaktär, ett åtal mot hela den apparat som har drivit dem bort från den kollektiva kampen.
Vreden finns. Viljan till förändring finns. Det som saknas är en organiserad kraft som kan rikta denna vrede mot kapitalet. Det är exakt i denna frånvaro som extremhögern växer.
Vägen ut börjar inte vid valurnan
Extremhögern kan inte bekämpas genom att arbetarna återförs till de ”demokratiska partiernas” läger. Det är samma onda cirkel som har frambringat AfD.
Att avvisa parlamentarismen är inte en uppmaning till passivitet eller att stanna hemma. Tvärtom innebär det att återföra politiken till den plats där arbetarna faktiskt har makt: arbetsplatsen, strejken, massmötet, strejkkommittén och direkta nätverk mellan produktions- och servicecentra.
Rådsorganisering växer fram ur denna kollektiva makt. Där är representanten inte en professionell ägare av andras vilja, utan en vald och återkallelig delegat för ett kämpande kollektiv.
Kamp mot löne- och rättighetshierarkier, enhet mellan tyska och migrerande arbetare, gemensamt motstånd mot uppsägningar och fabriksnedläggningar samt motstånd mot alla krigsläger angriper nationalismens och rasismens materiella grundvalar.
Antingen organiserar arbetarna sin vrede självständigt mot kapitalet, eller så kommer samma vrede återigen att beslagtas av någon. .av kapitalets fraktioner och riktas mot arbetarna själva. Det finns ingen tredje väg i valurnan
Från Rojava till Damaskus – slutet på en epok inom den kurdiska nationalismen.
Från Rojava till Damaskus – slutet på en epok inom den kurdiska nationalismen
Upplösningen av Syriens demokratiska styrkor – SDF – som en självständig militär styrka och inledningen av integreringen av de militära och administrativa strukturerna i norra och östra Syrien i Ahmed al-Sharaas stat innebär betydligt mer än en organisatorisk förändring i styrkeförhållandena i Syrien. Denna utveckling markerar slutet på en historisk period inom den kurdiska nationalistiska rörelsen – en period som började med Rojavas självförvaltning och parollen om ”demokratisk konfederalism”, fortsatte med en militär allians med USA under kriget mot IS och slutligen, efter förändringen av den regionala maktbalansen, ledde fram till förhandlingar om kurdernas ställning inom den syriska centralstaten.
Den 25 augusti 2026 tillkännagav SDF officiellt slutet på sitt självständiga militära uppdrag. Dessförinnan hade centralregeringens offensiv i januari fråntagit SDF kontrollen över stora delar av de områden som styrkan hade kontrollerat under flera år – däribland viktiga oljefält, jordbruksområden och delar av de anläggningar där IS-fångar hållits internerade. De viktigaste militära enheterna integreras nu i den syriska armén, och Sipan Hamo, en av YPG befälhavare, har utsetts till biträdande försvarsminister med ansvar för de östra regionerna.
Men om denna utveckling endast förklaras som ”kurdernas kapitulation” eller ”ledarnas förräderi” försvinner dess historiska innebörd. Det som nu sker i Damaskus är inte en plötslig händelse, utan en punkt i slutet av en lång utveckling: från projektet om en självständig kurdisk stat till demokratisk konfederalism; från regional självförvaltning till beroende av amerikansk militärmakt; och därifrån till integrering i den syriska centralstaten.
إFrån en ”självständig stat till” samexistens utan stat
PKK växte fram i slutet av 1970-talet i en miljö där radikal nationalism, gerillakamp och stalinistiska modeller för ”nationell befrielse” dominerade stora delar av vänstern i Mellanöstern. Dess ursprungliga mål var att upprätta ett självständigt Kurdistan med socialistiska anspråk. Men efter att Abdullah Öcalan greps 1999 övergavs denna linje gradvis och ersattes av teorin om ”demokratisk konfederalism”, under inflytande av Murray Bookchins idéer.
Öcalan kritiserade nationalstaten och förde fram lokala råd, självförvaltning, feminism och socialekologi som beståndsdelar i en annan samhällsordning. Internationalistiska arbetarorganisationens tidigare artikel om PKK pekade just på denna punkt: en kritik av nationalstaten som inte utsträcks till en kritik av klassförhållandena och den kapitalistiska egendomen leder inte nödvändigtvis bortom kapitalismen. Den kan i stället leda till sökandet efter en decentraliserad form för samexistens inom samma samhällsförhållanden.
Erfarenheten i Rojava skapade den historiska möjligheten att pröva denna teori. När Assadstatens auktoritet kollapsade i norra Syrien byggde PYD och YPG upp strukturer för lokal självförvaltning. Råd bildades, kvinnors deltagande ökade kraftigt och de väpnade kvinnoförbanden YPJ blev en av de mest kända symbolerna för kampen mot IS.
Dessa realiteter kan inte suddas ut genom ett enkelt omdöme om ”nationalism”. Tusentals kurdiska och icke-kurdiska kvinnor och män miste livet i kampen mot IS, och delar av samhället prövade faktiskt former av organisering som skilde sig från den reaktionära ordning som dominerar regionen.
Men den marxistiska frågan börjar just här: på vilken materiell grund vilade dessa institutioner och inom vilket styrkeförhållande existerade de?
Rojava och motsättningen i alliansen med USA
Rojavas expansion var inte enbart ett resultat av dess egen inre styrka. Från 2014 blev YPG ryggraden i SDF, som under kriget mot IS utvecklades till USA viktigaste allierade på marken i Syrien. Amerikanskt militärt stöd, flygunderstöd och logistiskt stöd gjorde det möjligt för SDF att utvidga sitt territorium så långt att styrkan under en period kontrollerade mer än en fjärdedel av Syriens territorium, inklusive oljerika områden och regioner med huvudsakligen arabisk befolkning.
Det var just här som projektets grundläggande motsättning blev synlig. En rörelse som hävdade att den hade skapat ett alternativ till nationalstaten och den imperialistiska ordningen blev för sin överlevnad allt mer beroende av en av de avgörande makterna inom just denna ordning.
Detta samarbete kan inte enbart förklaras med uttrycket ”tillfällig taktik”. En taktik kan bevara sin självständighet endast när det finns en självständig kraft bakom den. Men när territoriets säkerhet, beväpningen, flygunderstödet och själva styrkebalansen knyts till stödet från en stormakt, blir denna makt inte längre bara en taktisk allierad utan en av de faktorer som bestämmer rörelsens politiska horisont. Den aktuella utvecklingen har blottlagt just denna begränsning.
Efter Assadregimens fall och förändringen av USA politik gentemot Syrien utvidgade Washington snabbt sina förbindelser med Ahmed al-Sharaas regering. I januari 2026 förklarade USA representant i Syrien att det huvudsakliga uppdrag som tidigare hade gjort SDF nödvändigt för Washington till stor del var avslutat. Några månader senare avlägsnade Trumpadministrationen Syrien från listan över stater som stöder terrorism och undanröjde viktiga hinder för internationella investeringar i Syrien. En dag efter detta beslut tillkännagavs SDF formella upplösning. Samma makt som i går beväpnade SDF stöder i dag en ny koncentration av makten i en stat som är Turkiets viktigaste allierade i Syrien.
Detta är inte något märkligt ”amerikanskt förräderi”, utan den normala logiken i imperialistisk politik. Stormakter har inga permanenta allierade; de har föränderliga intressen och föränderliga konstellationer. En kraft som knyter sin politiska självständighet till deras stöd kommer förr eller senare själv att bli en del av deras uppgörelser.
Från marsöverenskommelsen till januarioffensiven
Den nuvarande integreringen började inte heller plötsligt i augusti 2026. Den 10 mars 2025 undertecknade Mazloum Abdi och Ahmed al-Sharaa en överenskommelse enligt vilken de civila och militära institutionerna under SDF kontroll, gränsövergångarna, flygplatsen samt olje- och gasresurserna i nordöstra Syrien skulle överföras till den syriska statens strukturer.
Den centrala frågan var redan från början formen för den militära integreringen. SDF ville gå in i försvarsministeriet som ett organiserat block, medan Damaskus krävde att den självständiga militära strukturen skulle upplösas och vapnen koncentreras i centralstatens händer.
Denna konflikt fortsatte under nästan ett år, tills al-Sharaas regering i januari 2026 med militärt våld tog kontroll över omfattande delar av nordöstra Syrien. SDF snabba reträtt förändrade förhandlingsbalansen i grunden. En överenskommelse som i mars 2025 fortfarande kunde framställas som en uppgörelse mellan två väpnade makter blev efter januari 2026 en förhandling om villkoren för integreringen av en styrka som hade förlorat större delen av sitt territorium och sina ekonomiska maktmedel. Det är här som föreställningen om ”Rojavas exceptionalism” ställdes inför statens verkliga prov.
Staten återvänder
”Demokratisk konfederalism” skulle visa att politik kunde organiseras utan nationalstaten. Men i dag ställs gränserna, flygplatsen, olje- och gasresurserna, de väpnade styrkorna och den administrativa apparaten i nordöstra Syrien åter under centralstatens auktoritet.
Ur ett klassperspektiv handlar det inte bara om att en flagga på statliga byggnader ersätts med en annan. Den nya staten försöker åter koncentrera det organiserade tvånget, de ekonomiska resurserna, beskattningen, gränserna och regionens arbetskraft i ett enda politiskt centrum.
Det är just här som begränsningen hos en självförvaltning skild från den sociala revolutionen blir synlig. Ett råd kan vara en form för självständig arbetarmakt, men ett råd blir inte ”revolutionärt” enbart genom sitt namn. Om egendomsförhållandena, lönearbetet, marknaden, den militära makten och statsstrukturen förblir intakta kan även lokala institutioner bli lägre nivåer i förvaltningen av samma samhällsförhållanden.
Skillnaden mellan ett råd som uttryck för arbetarmakt och en institution för lokal självförvaltning ligger inte i deras administrativa form, utan i deras förhållande till klassmakten, egendomen och staten. Rojava löste aldrig denna fråga. I och med centralstatens återkomst är motsättningen inte längre bara teoretisk, utan materiell.
Kvinnorna – ett tydligt prov på kompromissen
Ingen fråga visar denna motsättning tydligare än kvinnornas ställning. Under kriget mot IS var YPJ inte bara en militär enhet, utan en internationell symbol för erfarenheten i Rojava. Kvinnornas organiserade deltagande i de politiska och militära strukturerna var ett av de viktigaste skälen till att anhängare av ”demokratisk konfederalism” framställde den som ett historiskt alternativ i Mellanöstern.
Men nu står även denna landvinning på spel i förhandlingarna om integreringen med centralstaten. Frågan går långt utöver ödet för en enskild militär enhet. Den visar hur sociala landvinningar som saknar en självständig klassmässig och social kraft som kan försvara dem kan förvandlas till förhandlingsobjekt när den geopolitiska maktbalansen förändras.
Kvinnors rättigheter, det kurdiska språket, formerna för lokal förvaltning och till och med de väpnade styrkornas ställning ligger nu på förhandlingsbordet mellan den kurdiska ledningen och en regering som själv är resultatet av ännu en reaktionär omgruppering som det syriska kriget har frambringat.
Varken ”förräderi” eller ”historisk seger”
Två förenklade berättelser växer fram kring denna utveckling. Den första framställer integreringen som en ”förnuftets seger” och början på Syriens nationella enhet. Turkiet har också välkomnat upplösningen av SDF och beskrivit den som ett steg mot ”Syriens enhet”. För Ankara har avskaffandet av YPG självständiga militära struktur varit ett av huvudmålen för flera års militär intervention i Syrien.
Den andra berättelsen, från delar av den kurdiska nationalismen, kan komma att förklara varje reträtt enbart som resultatet av ”USA förräderi” eller ledningens kompromisser. Båda berättelserna döljer en del av verkligheten.
SDF integrering är inte enbart resultatet av beslut fattade av ett fåtal ledare. Den är resultatet av en historisk strategi som grundade befrielsen inte på den självständiga klassmakten hos arbetare och arbetande människor i regionen, utan på nationell autonomi, en särskild väpnad styrka och manövrerandet mellan stater och stormakter.
Men denna slutsats innebär inte heller att kurdernas krav saknar legitimitet. Nationellt förtryck, förbud mot språket, berövande av medborgarskap, diskriminering, tvångsförflyttningar och militär repression är historiska realiteter. Inte heller kan den nya syriska staten utplåna denna historia genom att enbart tala om ”nationell enhet”.
Det är just detta som är frågan: hur kan kampen mot nationellt förtryck befria sig ur nationalismens fångenskap?
Arbetarklassen utanför staternas uppgörelser
Ur ett internationalistiskt perspektiv står kurdiska arbetare inte inför enbart två val: att söka skydd hos USA och en kurdisk nationalistisk kraft, eller att underordna sig den syriska centralstaten.
Den kurdiska, arabiska, turkiska, assyriska eller armeniska arbetaren lever, innan han eller hon blir medlem av något etniskt block, inom samma samhällsförhållanden som tvingar arbetaren att sälja sin arbetskraft och dömer honom eller henne till fattigdom, krig och repression. Nationella och etniska motsättningar är verkliga, men kapitalet och staterna reproducerar ständigt dessa motsättningar för att organisera konkurrensen inom arbetarklassen.
I Turkiet ledde årtionden av krig mellan staten och PKK varken till de kurdiska arbetarnas befrielse eller till de turkiska arbetarnas frigörelse. Den turkiska staten använde nationalismen för att förtrycka kurderna och mobilisera de turkiska arbetarna; den kurdiska nationalismen begravde i sin tur gång på gång klassmotsättningen under motsättningen mellan nationerna. Inte heller i Syrien kan alternativet bestå i att en nationell flagga ersätts med en annan.
Om de lokala råden ska få en betydelse som går utöver lokal förvaltning måste de bli självständiga från partiapparaten och staten, slå rot på arbetsplatser och i bostadsområden, ha valda och återkalleliga representanter och knytas till ett nätverk av arbetarkamper i hela Syrien och regionen.
Försvaret av det kurdiska språket, kampen mot etnisk diskriminering, försvaret av kvinnors rättigheter och motståndet mot centralstatens repression kan endast överskrida nationalismens horisont om dessa kamper knyts samman med kampen mot exploateringen, den kapitalistiska egendomen och samtliga stater i regionen.
Vad återstår av Rojava?
Erfarenheten i Rojava ska varken mytologiseras eller utplånas. Tusentals människor kämpade och levde genom denna erfarenhet, prövade former av självorganisering och kvinnor vann en ställning som var utan motstycke i stora delar av regionen. Detta är verkliga erfarenheter som också kan bli föremål för studier och kritik inom arbetarrörelsen.
Men av en historisk erfarenhet återstår inte bara det som dess ledare har sagt om den. Det som sker när den ställs inför maktens prov är också en del av dess sanning. Och dagens prov är tydligt: en rörelse som skulle överskrida nationalstaten förhandlar nu om sin ställning inom en centralstat; en styrka vars autonomi hade säkrats med amerikanska vapen överger sin självständiga militära struktur efter att Washington ändrat sin politik; och landvinningar som framställdes som ”oåterkalleliga” är nu föremål för förhandlingar med regeringen i Damaskus. Detta är inte ett folks nederlag. Det är inte heller nederlaget för det kurdiska folkets kamp mot förtrycket. Detta är en strategis kris.
En strategi som utgick från att det skulle vara möjligt att skapa ett stabilt utrymme för befrielse mellan regionens stater och de imperialistiska makterna utan att bryta med kapitalets samhällsförhållanden.
Dagens erfarenhet ställer återigen en gammal slutsats inför arbetarrörelsen i regionen: varje landvinning som saknar en självständig social kraft organiserad för att försvara den kan i morgon hamna på staternas förhandlingsbord.
De kurdiska arbetarnas och arbetande människornas befrielse går varken genom Washington, Ankara eller Damaskus. På samma sätt går den arabiska, turkiska eller iranska arbetarens befrielse inte genom den ”egna” staten.
Det finns en annan väg: att bygga självständig klassmakt, knyta kampen mot nationellt och könsmässigt förtryck till kampen mot exploateringen och omvandla rådet från en form för lokal förvaltning till ett verkligt redskap för arbetarnas organisering och makt.
Om Rojava har en lärdom för framtiden ligger den inte i att mytologisera det förflutna, utan i att förstå just denna historiska begränsning.
Mot återuppbyggnaden av den proletära internationalismen – del tre
Revolutionen, råden och partiet – brottet i klasskampens vetenskap
I den föregående delen av denna serie argumenterade vi för att kommunismen var en rörelse innan den blev en vetenskap. Men denna tes måste föras ett steg längre: även när kommunismen utvecklade sin egen vetenskap om klasskampen skildes den inte från rörelsen. Den kommunistiska vetenskapen uppstod inte utanför arbetarrörelsen för att därefter leda den, utan växte fram på grundval av själva denna rörelses uppkomst och utveckling.
Marx började inte från noll. En del av kommunismens begrepp och problem hade redan före honom vuxit fram inom jämlikhetsrörelser, kommunistiska rörelser och arbetarrörelser. En annan del av hans teoretiska system utvecklades genom kritiken av filosofin, vetenskapen och framför allt det borgerliga samhällets politiska ekonomi. Men inte heller denna kritik uppstod i ett intellektuellt tomrum. Redan från början stod för Marx ett samhälle i centrum där klasskampen hade blivit en självständig historisk kraft.
Kommunistiska manifestet var inte resultatet av en isolerad intellektuells reflektioner över ett önskvärt framtida samhälle. Det skrevs ur utvecklingen av en verklig organisation, Kommunisternas förbund, och inom ramen för den europeiska arbetar- och kommuniströrelsen. Teorin var där ett försök att historiskt koncentrera erfarenheterna och orienteringen hos en rörelse som redan existerade.
Pariskommunen ger ett ännu tydligare exempel. Marx hade inte på förhand en färdig och sluten teori om arbetarmaktens politiska form som kommunen sedan enbart förverkligade. Kommunens egen erfarenhet utvecklade Marx och Engels förståelse av staten och den politiska makten. Rörelsen var här inte bara teorins objekt; den deltog i produktionen av teorin.
Inte heller Kapitalet kan förstås enbart som ett verk om ”ekonomi” i ordets konventionella betydelse. Dess centrala begrepp byggs upp kring förhållandet mellan kapital och lönearbete: nödvändigt arbete och merarbete, mervärde, exploateringsgrad, arbetsdagens längd, arbetets intensitet, ackumulation, kapitalkoncentration och reproduktionen av klasskillnader. I analyserna av arbetsdagen, maskineriet, fabriken och ackumulationen träder arbetarnas verkliga kamp ständigt in i själva teorins uppbyggnad.
Ur detta perspektiv är Kapitalet inte bara en kritik av den politiska ekonomin; det är ett av de mest grundläggande verken inom klasskampens vetenskap.
Samma förhållande kan ses i många av Marx politiska skrifter. Revolutionerna 1848, Pariskommunen, striderna inom Första internationalen och arbetarrörelsens utveckling utsatte ständigt teorin för nya prövningar, korrigerade tidigare begrepp och ställde nya frågor.
Den historiska processen bör därför inte framställas som om arbetarrörelsen först existerade och ”marxismens vetenskap” därefter lades till den utifrån. Tvärtom var arbetarrörelsens vetenskapliga utveckling – före Marx, hos Marx och efter honom – en del av själva rörelsens utveckling.
Kampens erfarenheter frambringade problem; teorin koncentrerade och generaliserade dessa erfarenheter; organisationen omvandlade dem till historiskt minne och politiskt program; och teorin prövades och korrigerades på nytt i själva kampen.
Kommunismen var en rörelse innan den blev vetenskap; och när den utvecklade klasskampens vetenskap förblev den fortfarande en rörelse. Brottet började när denna vetenskap skildes från den levande process som hade frambringat den.
När klasskampens vetenskap blev ”vetenskap”
Efter Marx och Första internationalens tillbakagång växte förutsättningarna för denna separation gradvis fram. Samtidigt som vetenskaperna gjorde stora framsteg under andra hälften av 1800-talet och positivismen vann terräng blev en bestämd föreställning om vetenskap dominerande: vetenskap som objektiv och specialiserad kunskap, oberoende av det subjekt vars verklighet utgör kunskapens föremål. Även samhällsvetenskaperna försökte i allt större utsträckning definiera sig efter denna modell.
Denna utveckling sammanföll med förändringar inom arbetarrörelsen själv. Den kommunistiska strömning som under Första internationalen hade varit direkt indragen i rörelsens teoretiska och praktiska strider försvagades. Samtidigt växte partiapparaterna, pressen, utbildningsapparaterna och de parlamentariska strukturerna, medan de intellektuella skiktens och mellanskiktens tyngd i teoriproduktionen ökade.
I denna situation förändrades också relationen mellan vetenskap och rörelse. Hos Kautsky och Plechanov blev marxismen i allt högre grad en vetenskap om ”lagarna för samhällets utveckling”. Historien fick en evolutionistisk riktning: kapitalismen utvecklas enligt sina inre lagar, dess motsättningar skärps, kriser uppstår och förutsättningarna för övergången till socialismen växer fram.
I sin mest långtgående form kunde detta synsätt omvandla kapitalets kris till ett tecken på dess annalkande oundvikliga sammanbrott – som om historien själv skulle utföra den uppgift som endast klasskampen kan fullborda. Men den viktigare följden av denna förändring låg i själva kunskapsbegreppet.
Om marxismen är en vetenskap som andra vetenskaper tillhör också produktionen av denna vetenskap dess specialister. Arbetarklassen är denna vetenskaps historiska objekt och den materiella kraft genom vilken den förverkligas, men den vetenskapliga kunskapen om samhällets lagar produceras någonstans utanför klassens direkta erfarenhet. Därmed uppstod möjligheten till en ny separation: arbetarrörelsen på den ena sidan och socialismens vetenskap på den andra.
Lenin accepterade under en period också denna formulering hos Kautsky och Plechanov: socialistiskt medvetande kunde inte enbart uppstå ur arbetarnas spontana kamp utan måste föras in i rörelsen utifrån.
Därmed handlade frågan inte enbart om en särskild teori om partiet. Den kunskapsteoretiska grunden för brottet hade skapats: klassens praktik och erfarenhet på den ena sidan av processen, produktionen av vetenskap på den andra, och partiet som den förmedlande kraft som skulle föra denna vetenskap in i rörelsen. Andra internationalen gjorde denna separation till en materiell och organisatorisk verklighet.
Fackföreningen tog hand om den ekonomiska kampen, partiet om politiken, parlamentarikern om parlamentet och den teoretiska apparaten om produktionen av ”vetenskap”. Den organisation som borde ha varit platsen där rörelsens erfarenheter koncentrerades blev i allt högre grad en apparat självständig från rörelsens verkliga utveckling. 1914 blev det ögonblick då detta brott inte längre kunde döljas.
Internationalismen existerade i resolutionerna och programmen; men när kriget bröt ut ställde sig huvuddelen av Andra internationalen bakom sina respektive nationalstater. Det som under flera decennier hade skilts åt på kunskapens, organisationens och praktikens nivå blev nu ett historiskt politiskt nederlag.
Oktober – processen öppnas på nytt
Den ryska revolutionen visade en annan möjlighet inför detta sammanbrott. Sovjeterna var inte resultatet av en teori som partiet hade utformat på förhand. De växte fram ur arbetarnas och soldaternas verkliga kamp. Rörelsen producerade en ny organisatorisk form, och själva denna erfarenhet satte de revolutionära krafternas teori och politik på prov.
Bolsjevikernas historiska betydelse låg inte enbart i att de hade ett ”korrekt program”. I ett avgörande ögonblick tvingades partiet självt lära av revolutionen, ompröva sina ståndpunkter och koncentrera klassens verkliga rörelse kring frågan om den politiska makten.
Under en kort period närmade sig det som under den föregående perioden hade skilts åt åter varandra: klassens praktik, den politiska organisationen och teoriproduktionen. Men denna process kunde inte stabiliseras inom ett enda land.
Oktoberrevolutionen betraktade sig själv som början på världsrevolutionen. Misslyckandet med att utvidga revolutionen till Europa, och framför allt nederlaget för den tyska revolutionen, isolerade Ryssland under förhållanden av inbördeskrig, blockad, ekonomisk kollaps och arbetarrörelsens tillbakagång.
När arbetarnas självständiga aktivitet minskade och sovjeterna försvagades ökade partiets och statsapparatens tyngd. Lenins syn på partiets roll bidrog under dessa förhållanden också till en förstärkt maktkoncentration, och accepterandet av systemet med enmansledning i produktionen var ett uttryck för denna utveckling.
Rosa Luxemburgs varningar mot byråkratisk centralisering får sin historiska betydelse just här. Problemet handlade inte bara om inskränkningen av ”demokratin”. Att begränsa massornas självständiga aktivitet innebar också att försvaga just den process ur vilken nya erfarenheter, politiska initiativ och revolutionär kunskap kunde uppstå.
Tyskland – brottet i revolutionens hjärta
I den tyska revolutionen framträdde krisen i relationen mellan rörelse, kunskap och organisation i en ännu mer naken form. Massstrejkerna, matrosupproret och arbetar- och soldatråden visade att klassen under kampens gång kunde skapa nya former för organisation och makt. Men just i det ögonblick då maktfrågan blev en praktisk fråga konfronterades den revolutionära rörelsen själv med en grundläggande motsättning.
Den ena polen, som utgick från erfarenheten av den spontana rörelsen och rådens makt, blev misstänksam mot en centraliserad politisk organisation. Erfarenheten av de socialdemokratiska apparaterna och deras roll i att hålla tillbaka rörelsen förstärkte denna misstänksamhet.
Den andra polen betonade det kommunistiska programmet som vetenskap och partiet som klassmedvetandets förkroppsligande och revolutionens ledande centrum. Dessa två poler bör inte förstås som två oberoende misstag eller enbart som två olika teorier om organisation. De var två uttryck för samma brott.
På den ena sidan stod rörelsen och klassens levande erfarenheter utan tillräcklig politisk och teoretisk koncentration; på den andra en organisation och en vetenskap som riskerade att definiera sig självständigt från den process genom vilken kunskap producerades inom själva rörelsen.
Mitt under den tyska revolutionen omvandlades det brott som under de föregående årtiondena hade utvecklats i synen på vetenskap, medvetande och organisation till en politisk polarisering inom själva den kommunistiska rörelsen. Därför var motsättningen mellan parti och råd, eller mellan parti och spontanitet, inte problemets utgångspunkt. Denna motsättning var själv en produkt av brottet i processen för produktionen av klasskampens vetenskap.
Nederlaget i Tyskland, reträtten i Ryssland
Den tyska revolutionens nederlag var inte bara nederlaget för en nationell revolution. Det försvagade också möjligheten att bryta den ryska revolutionens isolering.
I Ryssland skapade kriget, blockaden, den ekonomiska krisen och arbetarrörelsens tillbakagång förhållanden där partiet och staten i allt högre grad övertog uppgifter som tidigare borde ha utförts genom sovjeternas och klassens självständiga aktivitet.
I Tyskland drog delar av den kommunistiska rörelsen i motsatt riktning slutsatsen av partiapparaternas erfarenheter och revolutionens nederlag att partiet och den politiska centraliseringen i sig måste betraktas med växande misstro. Därmed reproducerade brottets två poler varandra.
På den ena sidan förstärktes föreställningen att det kommunistiska programmet och det kommunistiska medvetandet var koncentrerade i partiet och att partiet kunde handla i klassens namn.
På den andra växte föreställningen fram att den spontana rörelsen och råden utan en självständig politisk och teoretisk koncentration kunde finna vägen till revolutionen. Men ingen av dessa ståndpunkter löste det ursprungliga problemet.
Klasskampens vetenskap kan inte vara en kunskap som en partiapparat eller en grupp specialister innehar och förmedlar till klassen utifrån. Samtidigt kan kampens direkta och spontana erfarenheter inte i sig själva koncentrera det historiska minnet av tidigare kamper, erfarenheterna av nederlag och de allmänna villkoren för den globala kampen. Problemet var inte relationen mellan två separata ting; det var den process som måste göra dem till olika moment i en och samma produktion av kunskap.
Brottet var en historisk process
Ur detta perspektiv var krisen 1914–1923 inte en serie isolerade händelser. Positivismens framväxt och förändringen av vetenskapsbegreppet, den kommunistiska strömningens försvagning efter Första internationalen, den ökade tyngden hos intellektuella och specialister, marxismens omvandling till en vetenskap självständig från klassens praktik, Kautskys och Plechanovs evolutionism, teorin om att medvetandet måste föras in utifrån, partiernas och fackföreningarnas växande apparater, Andra internationalens sammanbrott, polariseringen under den tyska revolutionen och sovjeternas tillbakagång i Ryssland var länkar i en och samma process.
En process där det levande sambandet mellan klassens rörelse, kunskapsproduktionen, den politiska organisationen och utvecklingen av klasskampens vetenskap gradvis bröts sönder.
Oktober visade för ett ögonblick möjligheten att återknyta dessa element till varandra; den europeiska revolutionens nederlag skilde dem åter åt. På den ena sidan växte en organisation fram som bar inom sig risken att ersätta rörelsen med sig själv; på den andra en rörelse som, som reaktion mot denna substitution, kunde förneka behovet av politisk organisation och teoretisk koncentration. Denna kris följde den kommunistiska rörelsen genom hela 1900-talet. Frågan handlade inte om att välja mellan parti och råd, eller mellan organisation och spontanitet.
Frågan var att återuppbygga en process där klassens levande praktik, den politiska organisationen och produktionen av klasskampens vetenskap åter kunde bli olika moment i en och samma rörelse. Denna fråga löstes aldrig. Och det är just härifrån som diskussionen om återuppbyggnaden av den proletära internationalismen måste fortsätta.
