En makt som kan förstöra men inte längre skapa ordning
Kriget mellan USA och Iran i ljuset av kapitalets historiska kris
Kriget i Mellanöstern har varken tagit slut eller förblivit begränsat till den front som USA och Israel föreställde sig när attackerna mot Iran inleddes. Iran befinner sig under en hård ekonomisk blockad och fortsatt militärt angrepp; oljeexporten och tillgången till utländsk valuta har skadats kraftigt, samtidigt som den ekonomiska krisens tryck på samhället ökar. Samtidigt fortsätter konfrontationen i Hormuzsundet, striderna mellan Israel och Hizbollah har inte upphört trots Israels framryckningar, väpnade grupper nära Iran är fortfarande aktiva i Irak, och houthiernas framryckning i Jemen har gjort Bab al-Mandab och de saudiska oljetransportvägarna till en ny front i konflikten.
Situationen rymmer en grundläggande motsättning. Den islamiska republiken utsätts för ett växande ekonomiskt och militärt tryck, men USA och Israel har inte lyckats omvandla detta tryck till ett avgörande politiskt resultat. Ett krig som skulle avgöra maktbalansen i regionen till deras fördel har i stället spridits över flera fronter, samtidigt som varje försök att stänga en väg öppnar en annan arena för krisen.
Mohammed bin Salmans samtal med Trump denna vecka illustrerar situationen väl. Inför houthiernas framryckning mot Bab al-Mandab och attacken mot den öst–västliga oljeledningen krävde Saudiarabien en direkt amerikansk militär intervention. Trumps svar var negativt: underrättelse- och målstöd, ja; direkt amerikansk militär intervention, åtminstone för tillfället, nej.
Iran har inte blivit starkare än USA, och USA överväldigande militära överlägsenhet har inte försvunnit. Frågan ligger någon annanstans:
Klyftan mellan USA destruktiva makt och dess förmåga att omvandla denna makt till en stabil politisk ordning blir allt tydligare. Militär överlägsenhet, politisk oförmåga att framtvinga ett resultat
USA har förstört stora delar av Irans militära och ekonomiska infrastruktur och kraftigt begränsat dess oljeexport, men har inte lyckats störta den islamiska republiken. En enorm flottstyrka har placerats i regionen, men säkerheten i Hormuzsundet har inte återställts. En av USA viktigaste allierade kräver akut hjälp mot houthierna, samtidigt som Washington tvekar inför att öppna ännu en front.
Detta innebär inte slutet för USA militära makt. Det pekar på en djupare motsättning: tvångsmakten är fortfarande enorm, men förmågan att omvandla tvång till ett stabilt politiskt resultat har eroderat.
Ett lands infrastruktur kan bombas, men den önskade politiska ordningen kan inte nödvändigtvis skapas ur ruinerna. En sjöfartsled kan ställas under militär kontroll, men det hindrar inte krisen från att bryta fram längs en annan väg. Allierade kan beväpnas under årtionden, men i ett krisläge finns ingen garanti för att alla kan skyddas samtidigt.
Den gamla bilden av amerikansk allmakt spricker just här. Inte därför att USA har slut på bomber, krigsfartyg eller kapital, utan därför att avståndet växer mellan förmågan att förstöra och förmågan att organisera ordning.
Krig, val och den politiska maktformens förfall
Den amerikanska valkalendern har nu blivit en av krigets avgörande variabler. Trumps rådgivare försöker undvika en större upptrappning före mellanårsvalet; stigande bensinpriser och kostnaderna för kriget är direkt kopplade till republikanernas valutsikter. Samtidigt ligger möjligheten till en förnyad upptrappning efter valet kvar på bordet.
Även i Israel har det kommande valet allt mer knutit samman kriget med Netanyahus politiska överlevnad. Bilden av den ”starke ledaren”, den ständiga hänvisningen till ett yttre hot och upprätthållandet av ett permanent krigstillstånd har blivit en del av kampen för att behålla makten.
Politisk korruption bör här inte förstås enbart som mutor eller ekonomiska oegentligheter. Den djupare frågan gäller erosionen av den politiska apparatens förmåga att koncentrera den härskande klassens mer övergripande intressen, samtidigt som strategiska beslut i allt högre grad knyts till enskilda personers, fraktioners och kortsiktiga valkalkylers överlevnad.
Under sådana förhållanden blir gränsen mellan det så kallade ”nationella intresset”, kapitalets intressen och de styrandes valpolitiska överlevnad allt mer upplöst. Beslut om att trappa upp eller begränsa ett krig, oljepriserna och miljontals människors liv kan bli beroende av kalkyler om hur ett val några veckor senare kommer att sluta.
Trumps och Netanyahus motbjudande mobbarspråk är därför inte bara en fråga om personlig karaktär. Hot, förnedring, ultimatum och den ständiga uppvisningen av makt motsvarar en politisk form där de gamla förmedlingsmekanismerna håller på att försvagas. Ju mer förmågan att producera samtycke och organisera ordning minskar, desto större utrymme får uppvisningen och utövandet av tvångsmakt.
Den islamiska republiken utnyttjar sprickorna i USA kris
Kapitalets islamiska regim i Iran befinner sig själv i en motsägelsefull situation. Inrikes möter den ett ackumulerat socialt missnöje och arbetarprotester; utrikes utsätts den för USA ekonomiska blockad och militära angrepp. Den iranska ekonomin står under ett enormt tryck, och om detta fortsätter kan grunderna för dess ekonomiska och sociala reproduktion störas allt djupare.
Men den islamiska republiken behöver inte nödvändigtvis besegra den amerikanska flottan militärt för att konfrontera Washington. Det räcker att höja kostnaderna för krigets fortsättning till en nivå där de politiska och ekonomiska motsättningarna inom USA och mellan dess allierade skärps.
Ur detta perspektiv får Hormuzsundet, oljepriset, angreppen mot saudisk oljeinfrastruktur och hotet mot Bab al-Mandab en betydelse som går långt utöver deras omedelbara militära vikt. Högre energipriser inför det amerikanska valet kan omvandlas till inrikespolitisk press mot Trumpadministrationen. Washingtons vägran att direkt gå in i ett krig mot houthierna visar också att sådana påtryckningar inte är verkningslösa.
Situationen visar hur de reaktionära stater som är indragna i detta krig försöker maximalt utnyttja de politiska, ekonomiska och militära kriser som motståndaren är fångad i. Men både USA och Israel, som inledde detta krig, och den islamiska regimen i Iran kan endast upprätthålla sin politik genom att överföra krigets kostnader på arbetarklassen.
Kriget är inte en följd av krisen, utan en av dess rörelseformer
Här måste vår analys bryta med den dagliga krigsrapporteringen. Krig är inte en yttre händelse som plötsligt drabbar en i övrigt normalt fungerande kapitalistisk ekonomi. I den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion blir kriget självt en av de former genom vilka krisen rör sig och förskjuts.
När marknadens och politikens normala mekanismer inte längre kan hålla tillbaka och förskjuta reproduktionens motsättningar utan allt större ingripanden, träder staten, krediten, skulden, sanktionerna, militarismen och kriget direkt in i reproduktionens mekanismer.
I dag är Hormuzsundet kopplat till bensinpriset i USA; Bab al-Mandab till inflationen i Europa; den saudiska oljeledningen till den globala energimarknaden; militärbudgetarna till nedskärningar i den offentliga servicen; och allt detta i sista hand till arbetarklassens löner och levnadsstandard.
När kapitalet försöker kontrollera en politisk kris skapar det en annan kris i den ekonomiska reproduktionen och tar därefter till större statliga ingripanden, strategiska reserver, ökade militärutgifter och intensifierat tvång för att hantera följderna.
Detta är den spiral som begreppet den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion måste kunna förklara: staten och kriget är inte yttre konsekvenser av krisen utan aktiva beståndsdelar i hanteringen, förskjutningen och skärpningen av dess motsättningar.
Krigets kostnader och kraften att bekämpa det
Arbetarklassen är inte bara krigets offer. Samma klass som tvingas betala dess kostnader är också den kraft utan vars arbete krigsmaskineriet inte kan fungera.
I Iran möter arbetare fallande reallöner, inflation, brist och ett växande tryck på arbetsvillkoren. I Libanon protesterar offentliganställda mot försöken att lägga kostnaderna för den ekonomiska kollapsen och kriget på deras löner. I Israel har kriget inneburit militär mobilisering, högre levnadskostnader och en överföring av sociala resurser till krigsmaskinen. I Gulfstaterna bär en enorm migrantarbetskraft, till stor del utan direkt politisk makt, konsekvenserna av ekonomiska störningar, osäkerhet och skärpt statlig kontroll. I USA och Europa når kriget arbetarna genom energipriser, inflation, militärbudgetar och nedskärningar i den offentliga servicen.
Men under dessa förhållanden framträder också en annan form av motstånd. Ett officiellt fackligt uttalande mot kriget kan ha politisk betydelse, men det är inte samma sak som arbetarnas direkta ingripande mot krigsmaskineriet. När hamnarbetare vägrar att lasta eller transportera vapen går motståndet mot kriget bortom uttalanden och moralisk protest och griper direkt in i kapitalets cirkulation och krigets logistik.
Just denna skillnad markerar gränsen mellan en klassbaserad antikrigsrörelse och borgerlig pacifism. En antikrigsrörelse som verkligen kan konfrontera kriget kan inte begränsa sig till att uppmana regeringarna att handla mer ”rationellt”. Problemet är inte brist på förnuft hos de styrande. Kriget växer fram ur de samhälleliga relationer som dessa stater existerar för att försvara.
En antikrigsrörelse på arbetarklassens grund börjar ta form när kampen mot krigets kostnader knyts till arbetarnas självständiga makt i produktionen, transporterna och den sociala reproduktionen.
När en hamnarbetare vägrar att transportera vapen, när en oljearbetare vägrar acceptera att produktion i ett krigsområde används för att motivera lägre löner, och när offentliganställda vägrar betala militärbudgetarna genom sjunkande levnadsstandard, öppnas en verklig spricka i den falska ”nationella enhet” som staterna försöker påtvinga arbetarklassen i krigstid.
Sådana kamper utgör ännu inte en internationalistisk antikrigsrörelse. Arbetarklassens självständiga politiska organisering är fortfarande svag och verkligt internationalistiska krafter är fortfarande splittrade. Men det sociala materialet för en sådan rörelse existerar.
Uppgiften i dag är inte att utifrån ställa abstrakta krav på en antikrigsrörelse. Uppgiften är att knyta samman de spridda formerna av arbetarmotstånd och föra dem från motstånd mot krigets kostnader till konfrontation med själva krigsmaskineriet.
Det är här kampen mot kriget skiljs från pacifismen och blir en del av kampen mot kapitalismen.
När arbetarnas vrede förvandlas till en kraft för extremhögern
En analys av AfD framryckning och den politiska mekanismen för att avväpna arbetarklassen i Tyskland
Extremhögerns seger i Sachsen-Anhalt beskrivs som en ”jordbävning mot demokratin”. Den beskrivningen är själv en del av bedrägeriet. Den utgår från att det fanns en frisk demokrati som plötsligt angripits utifrån av en främmande kraft. Men AfD har inte kommit utifrån detta system. Partiet har vuxit genom val, stärkts i parlamentet och använder nu samma apparat som under åratal har lett bort arbetarnas vrede från fabriken och gatan och in i valurnan.
Med nära 44 procent av rösterna mer än fördubblade AfD sitt tidigare resultat och vann 38 av 41 valkretsar. Än mer slående är att 61 procent av arbetarna röstade på partiet. Detta kan inte förklaras bort med harmlösa uttryck som ”ekonomiskt missnöje” eller ”protest mot de etablerade partierna”. Den verkliga frågan är: vilken apparat tar arbetarnas vrede över stigande priser, otrygga jobb, intensifierat arbete, krig och nedmonterade samhällstjänster och omvandlar den till röster på kapitalets mest högerorienterade fraktion?
Problemet är inte bara att extremhögern lurar arbetarna. Det djupare problemet är att hela kapitalets politiska apparat redan före AfD framgångar hade avväpnat arbetarna på deras självständiga klassmakt.
Arbetaren i fabriken; den maktlösa medborgaren vid valurnan
På arbetsplatsen är arbetaren inte en isolerad individ. Arbetaren är en del av en kollektiv kraft som håller fabriken, sjukhuset, järnvägen, skolan och hela samhället igång. Arbetarnas makt kommer inte från valsedeln, utan från deras gemensamma förmåga att stoppa produktionen och kapitalets cirkulation. En strejk är inte bara ett uttryck för missnöje; den slår mot själva den punkt där kapitalets makt hämtar sin näring.
Den representativa demokratin bryter sönder just denna kollektiva existens. Den skiljer arbetaren från arbetskamraterna och gör honom eller henne, sida vid sida med kapitalisten och bankiren, till en formellt jämlik medborgare. Vid valurnan har alla ”en röst”; utanför valurnan äger den ene fabriken, medierna och banken, medan den andre tvingas sälja sin arbetskraft. Denna juridiska jämlikhet lägger en slöja över den verkliga klassojämlikheten.
Här försvinner inte protesten; den görs ofarlig. Kamp blir val, organisering blir delegering och kollektiv vilja blir väntan på nästa regering. Fraktioner växlar, men den kapitalistiska äganderätten, löneslaveriet och statsapparaten förblir intakta. Detta är inte en tillfällig brist i demokratin; det är en del av dess funktion.
När valurnan förvandlas till en marknad
Det som gör denna mekanism ännu mer naken är inte längre begränsat till den tyska erfarenheten. Inför det amerikanska mellanårsvalet har Trump lovat att varje vuxen medborgare ska få en ”utdelning” på 5 000 dollar om republikanerna behåller kontrollen över representanthuset och senaten. Vita huset har självt jämfört förslaget med ett företag som delar ut en del av vinsten till sina aktieägare.
Frågan är inte bara om ett sådant löfte juridiskt kan betraktas som ”röstköp”. Dess politiska betydelse ligger i att det blottlägger logiken bakom den borgerliga demokratin: väljaren blir kund, valet blir en marknad där partier konkurrerar, och den politiska relationen förvandlas till en transaktion där pengar öppet kan bli ett av verktygen.
Samma arbetare vars makt på arbetsplatsen kommer ur samarbetet med andra arbetare och möjligheten att stoppa produktionen förvandlas på valmarknaden till en isolerad individ vars röst partierna konkurrerar om genom löften om kontanter, skattesänkningar, bidrag, rädsla för invandrare eller löften om ”säkerhet”.
Transaktionens form skiljer sig mellan Trump och AfD, men mekanismen är densamma: den sociala vreden flyttas bort från den kollektiva kampens område och omvandlas till ett valpolitiskt krav som någon av kapitalets fraktioner kan lägga beslag på.
Därför är det inget svar att försvara samma valurna mot extremhögern utan att återuppbygga arbetarnas självständiga klassmakt. Samma apparat som i dag uppmanar arbetarna att rösta på de ”demokratiska partierna” för att stoppa AfD hade redan tidigare berövat dem deras kollektiva styrka och gjort dem till isolerade väljare på politikens marknad.
Fackföreningar och partier: en och samma kedja av kontroll
Denna process börjar inte på valdagen. På arbetsplatsen tar de officiella fackföreningarna och företagsråden hand om protesten för att omvandla den till ofarliga förhandlingar. Företagens lönsamhet, Tysklands konkurrenskraft och att kapitalet stannar i landet blir kampens röda linjer. Arbetarna förväntas avstå från löner och trygghet för att kapitalet inte ska göra förluster. Det är den så kallade ”sociala partnerskapspolitiken” som omvandlar exploateringen till ett ”gemensamt ansvar” för arbetare och arbetsgivare.
Trepartsavtal mellan staten, arbetsgivarna och fackföreningarna är det respektabla namnet på samma avväpning. I stället för att utvidga protesten begränsar fackföreningen dess tidpunkt, form och omfattning och påtvingar sedan arbetarna kompromissen i realismens namn. När dessa kompromisser inte stoppar fattigdom och otrygghet finns missnöjet kvar, men det har förlorat sina självständiga uttrycksmedel.
Kapitalets höger- och vänsterpartier fortsätter samma arbete på det politiska planet. Deras skillnader handlar om hur kapitalet ska förvaltas, inte om hur arbetarna ska befria sig från kapitalet.
Inget av dem uppmanar arbetarna till självständig kamp och organisering. Alla upprepar samma budskap: överlåt det åt facket, förhandla, vänta, rösta. De förvandlar den kämpande arbetaren till en lydig väljare och kräver sedan att denna väljare ska bära ansvaret för ett valresultat vars förutsättningar de själva varit med om att skapa.
AfD står inte i början av denna kedja; partiet står i dess slut. Arbetaren som har skilts från sin klass, hållits tillbaka av facket och drivits omkring mellan partier blir färdigt material för extremhögerns politik.
Extremhögern stjäl vreden och vänder den mot arbetarna själva
Trycket på arbetarnas liv är verkligt. Fallande reallöner, rädsla för arbetslöshet, fabriksnedläggningar, höga energipriser och överföringen av krigets kostnader är inga fantasier. AfD styrka ligger i att partiet lägger handen på ett verkligt sår samtidigt som det döljer orsaken till såret. Kapitalet lämnar de anklagades bänk och ersätts av migranten, flyktingen, muslimen, Bryssel och ”Berlineliten”.
Rasismen i denna politik är inte bara fördomar eller förolämpningar. Den organiserar konkurrensen mellan dem som säljer sin arbetskraft. Kapitalet skapar hierarkier mellan arbetare genom medborgarskap, språk, kön, anställningsform och uppehållsstatus. Extremhögern omvandlar dessa skillnader till fientlighet mellan ”de egna” och ”de främmande”.
I stället för att stå sida vid sida med migrantarbetaren mot kapitalet uppmuntras den tyska arbetaren att kräva att staten gör arbetskamraten mer rättslös, fattigare eller helt enkelt utvisar honom eller henne. En kraft som hade kunnat hota kapitalet vänds mot en del av sig själv.
Samma omkastning sker i frågan om kriget. Delar av arbetarklassen motsätter sig sanktionerna mot Ryssland, de höga energipriserna, det fortsatta kriget i Ukraina och de ökade militärutgifterna. I stället för att omvandla denna tendens till en självständig kamp mot alla stater och krigsläger upprepar fackföreningarna och partierna Natos och den tyska regeringens predikningar.
AfD lägger beslag på detta missnöje och omvandlar motstånd mot en imperialistisk inriktning till stöd för en annan. AfD är inte antikrig; partiet kräver en starkare tysk armé och värnplikt. Konflikten gäller inte arbetarnas intressen, utan vilken väg som bäst ska säkra det tyska kapitalets intressen.
Den andra fällan: antifascism till kapitalets försvar
Efter att de officiella partierna och fackföreningarna blockerat varje väg mot en självständig arbetarklasspolitik uppträder de nu i rollen som räddare: Lägg era motsättningar åt sidan och ställ er bakom oss till demokratins försvar”.” Samma krafter som har lagt krisens och krigets kostnader på arbetarna använder nu AfD framväxt som garant för att själva kunna fortsätta styra.
Arbetarna fångas därmed mellan två alternativ. AfD säger: rikta er vrede mot migranterna och ställ den i nationens tjänst. De demokratiska partierna säger: ställ er rädsla för AfD i statens och parlamentets tjänst.
Det första löser upp arbetaren i nationen; det andra i ”det demokratiska samhället”. Båda kräver att arbetaren överger sin självständiga klassexistens.
Borgerlig demokrati och fascism är inte identiska, men de är inte heller två motsatta former av klassherravälde. Båda är former för kapitalets herravälde.
Så länge parlamentet, fackföreningarna och partiernas växlingar kan hålla arbetarna under kontroll regerar kapitalet med frihetens och representationens språk. När dessa verktyg inte längre räcker kan samma klass gå över till maktkoncentration, öppen repression och nationalistisk mobilisering.
En AfD-seger innebär ännu inte upprättandet av en nazistisk regim. Men normaliseringen av etnisk syndabocksjakt, den starka staten och nationalistisk disciplin förbereder politiskt en sådan väg.
Bordiga visade hur den borgerliga demokratin försvarar den kapitalistiska ordningen genom indirekta medel, medan öppet tvång träder in när den rättsliga kontrollen över proletariatet inte längre räcker.
Arbetarna kan därför inte bekämpa en form av kapitalistiskt styre genom att binda sig till en annan. En antifascism som lägger klasskampen åt sidan är inget hinder mot fascismen; den bereder vägen för dess starkare återkomst.
Vad visar arbetarnas röster på AfD?
Dessa röster visar inte att arbetarna av naturen har blivit fascister. De visar hur långt arbetarklassen har berövats sin egen självständiga organisering.
En arbetare blir del av en klass när han eller hon agerar mot kapitalet på grundval av sin gemensamma ställning i produktionen. Samma individ som ensam i valbåset ser sig själv som en hotad tysk kan i en strejk upptäcka sin gemensamma makt tillsammans med en migrerande arbetskamrat.
Siffran 61 procent är därför, innan den är en dom över arbetarnas karaktär, ett åtal mot hela den apparat som har drivit dem bort från den kollektiva kampen.
Vreden finns. Viljan till förändring finns. Det som saknas är en organiserad kraft som kan rikta denna vrede mot kapitalet. Det är exakt i denna frånvaro som extremhögern växer.
Vägen ut börjar inte vid valurnan
Extremhögern kan inte bekämpas genom att arbetarna återförs till de ”demokratiska partiernas” läger. Det är samma onda cirkel som har frambringat AfD.
Att avvisa parlamentarismen är inte en uppmaning till passivitet eller att stanna hemma. Tvärtom innebär det att återföra politiken till den plats där arbetarna faktiskt har makt: arbetsplatsen, strejken, massmötet, strejkkommittén och direkta nätverk mellan produktions- och servicecentra.
Rådsorganisering växer fram ur denna kollektiva makt. Där är representanten inte en professionell ägare av andras vilja, utan en vald och återkallelig delegat för ett kämpande kollektiv.
Kamp mot löne- och rättighetshierarkier, enhet mellan tyska och migrerande arbetare, gemensamt motstånd mot uppsägningar och fabriksnedläggningar samt motstånd mot alla krigsläger angriper nationalismens och rasismens materiella grundvalar.
Antingen organiserar arbetarna sin vrede självständigt mot kapitalet, eller så kommer samma vrede återigen att beslagtas av någon. .av kapitalets fraktioner och riktas mot arbetarna själva. Det finns ingen tredje väg i valurnan
De övriga artiklarna i detta nummer kommer snart att finnas tillgängliga
.
