De senaste händelserna kring spänningarna mellan USA och Iran, tillsammans med löpande rapporter om truppförflyttningar, förändringar i den militära uppställningen och ökningen av amerikanska hangarfartygsgrupper i regionen, har hamnat högst upp på de officiella mediernas nyhetsagenda. Samtidigt utvecklas en annan process: folkets protestresningar håller på att omvandlas till ett instrument i stormakternas maktkamp. Därför uppstår den centrala frågan: kommer den nuvarande eskalationen mellan den Islamiska republiken och USA att leda till ett storskaligt krig, till ett tillfälligt avtal, eller till samma välkända cykel av press och förhandling som gång på gång har upprepats i modern historia?
Svaret på denna fråga kan inte sökas enbart på diplomatinivå eller i militära rörelser. Det som i dag utspelar sig i Mellanöstern är i själva verket ett uttryck för en djupare kris i den globala kapitalismens reproduktion och för de imperialistiska makternas konkurrens om energi, handelsvägar och geopolitisk balans.
Om man utgår från de dominerande analyserna i de härskande klassernas medier och expertkretsar avslöjar deras formulering – ofta oavsiktligt – en tydlig verklighet: vi står inför en “diplomati i skuggan av militärt hot”. Detta är en klassisk mekanism i kapitalismens världssystem. Den gör två saker samtidigt. Å ena sidan överför den krisens kostnader till arbetarklassen och de breda massorna i regionen. Å andra sidan förvandlar den förhandlingsbordet till ett maktens fält genom militär uppvisning och militär uppställning, för att uppnå maximala eftergifter utan att gå in i ett krig vars konsekvenser kan bli svåra att kontrollera.
Diskussioner i säkerhetspolitiska kretsar om scenarier som störningar i oljeleveranser, stängning av Hormuzsundet eller risk för eskalation visar att ett stort direkt krig inte är det önskvärda alternativet i den globala kapitalismens logik. Det är snarare ett resultat som kan uppstå när kontrollen över krisen bryter samman. Det som eftersträvas är i stället ett begränsat avtal eller ett begränsat militärt slag för att omfördela maktbalansen och återställa ordningen.
I detta sammanhang bör den nuvarande spänningen mellan Iran och USA förstås inte som resultatet av en moralisk vilja eller en rent ideologisk konflikt. Den härrör snarare från kapitalets strukturella behov att hantera krisen och omfördela makt i en region som är central för energi och transport – en process som utvecklas i skuggan av de pågående proxykrigen i regionen.
Ur ett internationalistiskt perspektiv måste analysen föras från staternas nivå till klassernas nivå. De härskande klasserna – både i Washington och i Teheran – talar olika språk men försvarar i grunden samma sak: bevarandet av en samhällsordning baserad på exploatering och överföringen av krisens kostnader nedåt i samhället.
Det internationella svaret på denna situation kan därför inte vara att sätta sitt hopp till någon av maktblocken. Det måste i stället vara att avslöja deras gemensamma logik och försvara arbetarklassens självständighet. Den enda kraft som kan bryta cykeln av krig, sanktioner och repression är arbetarklassens medvetna och oberoende organisering.
Mot anti-krigs- och anti-kapitalistiska centra
Mot våra “egna” regeringar i det reaktionära kriget
Frihet – jämlikhet – arbetarråd
22 februari 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen
