Efter att den tredje rundan av indirekta förhandlingar mellan Iran och USA i Genève avslutats utan ett slutligt avtal, och med fortsatta samtal hänskjutna till teknisk nivå i Wien, står återigen en grundläggande fråga framför den protesterande rörelsen i Iran, folken i regionen och arbetarklassen världen över: leder det som sker i förhandlingsrummen – och samtidigt på Mellanösterns militära fält – till ett storskaligt krig eller till en tillfällig överenskommelse? Och i båda fallen: vilka krafter tjänar på detta och vilka klasser och folk får betala priset?
Det som nu sker kan inte förstås enbart genom diplomatiska gester eller genom att räkna hangarfartyg och stridsflygplan. Situationen är en koncentrerad form av kapitalismens historiska stormaktspolitik: förhandlingar i skuggan av hot om våld. Samtidigheten mellan förhandlingar och militär upptrappning är varken en motsägelse eller ett undantag; den är uttrycket för en och samma mekanism. Förhandlingsbordet är en fortsättning av maktens fält, och maktens fält är ett instrument för att påtvinga resultatet av förhandlingarna.
I denna logik innebär ett avtal – om det uppstår – inte en varaktig fred utan snarare en kontrollerad vapenvila. Och ett krig – om det bryter ut – skulle inte vara en plötslig olycka utan en fortsättning av samma krishantering med militära medel.
I centrum för de makter som är inblandade i denna reaktionära konflikt kan man urskilja två olika men parallella strategier. Israel strävar efter att förändra den regionala maktbalansen och ytterligare försvaga Iran för att eliminera en rivaliserande maktpol i Mellanöstern och befästa sin militära och politiska överlägsenhet. Samtidigt försöker den amerikanska staten – i en situation präglad av kapitalismens globala kris och ökande multipolär rivalitet – snarare än att framkalla ett okontrollerat sammanbrott i Iran, nå en uppgörelse uppifrån och disciplinera den islamiska republiken.
Det innebär att dra Iran närmare den västerländska kapitalistiska marknadens sfär, minska dess regionala konfrontationspolitik och omvandla staten till en mer “hanterbar” aktör inom ramen för västmakternas strategiska intressen.
Dessa strategier ser olika ut, men de möts i ett gemensamt mål: att försvaga den iranska staten och begränsa dess regionala kapacitet – antingen genom en tillfällig överenskommelse eller genom begränsade militära slag och proxyoperationer.
Ur ett internationalistiskt och klassmässigt perspektiv framträder en tydlig gräns. De härskande klasserna i Teheran, Washington och Tel Aviv förenas i ett gemensamt mål: att bevara en samhällsordning byggd på exploatering och att överföra krisens kostnader nedåt i samhället.
Krig eller tillfälliga överenskommelser kan båda tjäna detta mål i olika former: genom ökade ekonomiska påfrestningar, genom intensifierad säkerhetskontroll och genom att försvaga arbetarklassens motstånd och blockera självständig organisering.
Ur detta perspektiv är det tydligt att ett storskaligt krig på kort sikt inte är det mest sannolika scenariot, eftersom dess kostnader för den globala kapitalistiska ordningen skulle vara enorma och svåra att kontrollera. Däremot är risken för begränsade militära slag, proxyoperationer och oavsiktlig eskalation verklig. Just därför blir krigets skugga tyngre samtidigt som förhandlingarna fortsätter.
Den internationella arbetarrörelsens uppgift är därför inte att passivt betrakta staters maktspel eller att sätta sitt hopp till något maktblock, utan att avslöja kapitalets gemensamma logik och organisera motstånd underifrån.
Idag, mer än någonsin, måste anti-krigs- och anti-kapitalistiska centra byggas i förbindelse med strejker och oberoende organisationer. Ur den dagliga kampen mot fattigdom, repression och rättslöshet måste motståndet mot kriget resas. Genom internationalistisk solidaritet måste det klargöras att arbetare i Iran, USA, Israel och i hela regionen inte har något intresse av krig – de är dess enda offer.
En verklig fred föds inte vid staters förhandlingsbord, utan ur den organiserade styrkan hos arbetare och förtryckta; från samma kraft som både kan stoppa staters krigsmaskiner och bryta exploateringens kedjor.
Mot anti-krigs- och anti-kapitalistiska centra
Varken monarki eller religiöst ledarskap – makten till arbetarråden
Varken fascism eller nationalism – leve internationalismen
27 februari 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen