Den 7 november markerar årsdagen av Oktoberrevolutionen—den största historiska och intellektuella omvälvningen i det moderna samhällets historia. Under första världskriget, när det ryska imperiet befann sig i djup kris, kunde arbetarklassen spela en avgörande roll i klasskampen. När den borgerliga karaktären hos maktens olika fraktioner och den socialdemokratiske ministern Alexander Kerensky blev tydlig under februarirevolutionen 1917, kunde arbetarklassen genom sitt parti—bolsjevikpartiet—ta ledningen över den revolutionära rörelsen. Under ledning av Vladimir Lenin visade bolsjevikerna genom den andra revolutionen arbetarklassens och kommunismens kraft att omforma samhället.
Oktoberrevolutionen skapade de mest avancerade systemen för social trygghet, de mest utvecklade formerna för arbetarnas deltagande i politiskt och ekonomiskt beslutsfattande, samt en av de mest progressiva rörelserna för kvinnors och ungdomars frigörelse. Den ledde till bildandet av Kommunistiska internationalen—ett uttryck för revolutionens internationalistiska klasskaraktär.
Till skillnad från borgerlig historieskrivning var revolutionen inte nationell utan början på en global revolutionär våg. Den spred sig särskilt till Tyskland, där arbetarråd ställdes mot statens våldsapparat. Socialdemokratin spelade en avgörande roll i att krossa denna rörelse, och revolutionen besegrades.
Den kapitalistiska världen svarade med militär intervention och ekonomisk blockad. Under dessa förhållanden isolerades revolutionen. Bolsjevikpartiet tvingades till reträtt, centralisering av makten och inskränkningar av politiska friheter. NEP-politiken och senare centraliserad kontroll blev permanenta drag i och med revolutionens isolering och stalinismens framväxt.
Trots nederlaget fortsatte den kommunistiska rörelsens historiska kontinuitet. Den internationalistiska kommunistiska traditionen—särskilt försvarad av den italienska kommunistiska vänstern—förblev förankrad i Oktoberrevolutionens erfarenheter.
Oktoberrevolutionen visade att den proletära revolutionen kräver ett världsparti med en enhetlig strategi. Den framtida socialistiska revolutionen, baserad på dessa lärdomar, kommer att öppna vägen för ett samhälle fritt från lönearbete, fattigdom och krig.
Leve den internationella proletära revolutionen — leve kommunismen
Internationalistiska Arbetarorganisationen
16 oktober 2004
