Aktivisterna bakom Internationalistiska Kuriren, efter fyra års verksamhet kring denna publikation, tillkännager bildandet av Internationalistiska Arbetarorganisationen. Organisationen ser sig som en del av en bestämd historisk tradition inom arbetarrörelsen—en tradition som tog sin början i de hemliga arbetarsällskapen och Kommunistiska förbundet under ledning av Karl Marx och Friedrich Engels, och som därefter fortsatte genom Internationella Arbetarassociationen, vänsterflygeln inom Andra internationalen och vänsterflygeln inom Tredje internationalen. Det är en tradition som har upprätthållit en stolt fana, fri från de falska och borgerliga formerna av kommunism—den kommunistiska vänsterns tradition, de internationalistiska kommunisternas tradition.
Den väg som aktivisterna bakom Internationalistiska Kuriren (Peyke Anternasionalisti) har gått är dock inte begränsad till tidskriftens fyraåriga existens. De som idag ingår i denna rörelse har sin bakgrund i en arbetargrupp, därefter i Peykar-organisationen för arbetarklassens befrielse, i självständiga arbetarcirklar i Iran och slutligen i Föreningen för flykting- och migrantarbetare utomlands. Arbetet med att organisera arbetarcirklar i Iran, de ihärdiga försöken att nå fram till kommunistiska ståndpunkter, organiseringen av politiska flyktingars protester i Turkiet 1991 samt försöken att organisera arbetarcirklar på en internationell nivå har utgjort centrala delar av vår verksamhet under de senaste två decennierna.
Krisen och sammanbrottet inom Peykar-organisationen utgjorde utgångspunkten för våra studier av dess orsaker och för en summering av diskussionerna inom de så kallade “Linje 3”-strömningarna. Detta arbete fortsatte under ett decennium inom arbetarcirklar, trots repression och de hårda villkoren i arbetslivet. Grunderna för våra nuvarande ståndpunkter—såsom statskapitalism, avvisandet av de så kallade socialistiska blockens kommunistiska karaktär liksom de iranska vänsterorganisationernas natur, samt nödvändigheten av arbetarklassens politiska organisering—har sina rötter i denna period. Denna process fortsatte även utomlands. Verksamheten inom Föreningen för flykting- och migrantarbetare var vårt sista försök att organisera arbetarklassen politiskt inom ramen för tidigare traditioner. Våra slutsatser presenterades i artikeln “Balansräkning och framtid”, publicerad i Arbetaren i exil. Denna text gav en bild av slutet på en väg som nått en återvändsgränd—en bild av oförmågan hos ett skikt av arbetaraktivister att bryta med vänstertraditioner och av deras position vid “vägskälet mellan socialdemokrati och socialism” inför vänsterns tillbakagång. Den efterföljande utvecklingen bekräftade denna bedömning.
Samtidigt hade en tjugoårig process av stegvis utveckling lett fram till den kommunistiska vänsterns tradition. Lanseringen av Internationalistiska Kuriren utgjorde ett kvalitativt steg bortom “Balansräkning och framtid”. Det var ett steg taget av en grupp arbetaraktivister i syfte att återuppliva den internationalistiska traditionen inom arbetarrörelsen.
Våra försök att närma oss grupper verksamma inom denna tradition mötte emellertid hinder—hinder som också blottlade svagheter på vår sida. Den historiska förlusten för den internationella kommunistiska rörelsen har påtvingat de internationalistiska krafterna en period av isolering—en isolering som, genom sin uthållighet, till och med har fått en viss rationalisering inom dessa kretsar. Under sådana förhållanden fann vi det nödvändigt att, samtidigt som vi publicerade Internationalistiska Kuriren på grundval av de ståndpunkter vi nått, fortsätta diskussionerna med internationalistiska grupper och självständiga militanta arbetarkollektiv. Den första lärdomen från tidigare erfarenheter var att undvika det ansvarslösa och nationalistiska organisationsbygge som präglat den iranska vänstern.
Utgivningen av Internationalistiska Kuriren måste därför förstås som en del av en bredare utvecklingsprocess. Å ena sidan utgjorde den ett uttryck för den kvalitativa utvecklingen av självständiga arbetarcirklar—cirklar som formats av erfarenheterna av den iranska vänsterns nederlag och misslyckandet med lokalistiska arbetarinriktningar. Cirklar som, trots strävan efter klassbaserade teoretiska positioner, fortfarande var begränsade av organisatoriska och erfarenhetsmässiga ramar i förhållande till vänstern. Å andra sidan växte den fram ur en process av initialt misslyckade diskussioner med vissa internationalistiska grupper. Dess framväxt måste därför förstås som skärningspunkten mellan en bestämd tendens inom de självständiga arbetarcirklarna och de internationalistiska gruppernas oförmåga att svara mot sina historiska uppgifter.
Studiet av historien och ståndpunkterna hos grupper inom den internationalistiska rörelsen, liksom diskussionerna med några av dem, har varit en sida av Internationalistiska Kurirens verksamhet. En annan sida har varit försöket att introducera denna tradition genom översättningar av vissa texter samt genom kollektivt arbete och löpande diskussioner mellan aktivister och medarbetare. Utifrån dessa erfarenheter har vi satt på dagordningen att bilda en kommunistisk organisation, att ge ut det politiska nyhetsorganet Klasskamp, samt att fortsätta utgivningen av Internationalistiska Kuriren som en teoretisk tidskrift. Målen för denna fas kan sammanfattas som: organisering av arbetarkommunistiska cirklar, teoretisk klargöring av organisationens ståndpunkter, kritik av den iranska vänsterns ideologiska grundvalar samt polemik med internationalistiska grupper i riktning mot bildandet av arbetarklassens världsparti.
Bildandet av Internationalistiska Arbetarorganisationen markerar framträdandet av en politisk tendens som har tagit ett steg framåt i sin organisatoriska utveckling. Vi hoppas att denna utveckling inte förblir begränsad till vår verksamhet, utan att även andra grupper som identifierar sig med den kommunistiska vänsterns tradition—även om de skiljer sig från oss—tar steg i denna riktning.
Således, med den fortsatta utgivningen av Internationalistiska Kuriren, proklameras bildandet av Internationalistiska Arbetarorganisationen den 1 maj 2001.
Grundläggande ståndpunkter för Internationalistiska Arbetarorganisationen
- Det kapitalistiska systemet, vars uppgångsfas sträckte sig fram till slutet av 1800-talet, gick med första världskriget in i en period av nedgång, vilket innebar förändringar i dess funktionssätt, krisformer och överbyggnadens struktur.
- Integrationen av ekonomiska och statliga strukturer som uttryck för denna nedgångsperiod och som ett försök att hantera krisen tog fart efter första världskriget. Den nådde sin kulmen genom fascismen i Italien, New Deal i USA, folkfrontens ekonomiska program i Frankrike, välfärdsstaten i Storbritannien samt nazismens maktövertagande i Tyskland och stalinismen i Ryssland. Efter andra världskriget förstärktes denna tendens till statskapitalism både i centrum och i periferin.
- Första och andra världskriget utgjorde de medel genom vilka kapitalismen övervann sina tidigare kriser under sin nedgångsfas. Krisens fortsättning sedan 1970-talet har lett till skärpta imperialistiska motsättningar, regionala krig, nedgången för statskapitalistiska modeller, minskad statlig roll i ekonomin samt intensifierade angrepp på arbetarklassens levnadsstandard. Mänsklighetens framtid är beroende av arbetarklassens rörelse som den enda samhällsomvandlande kraften och av dess organisatoriska beredskap i global skala.
- Fackföreningarna, som under kapitalismens uppgångsfas utgjorde organ för klasskamp, har idag blivit instrument för att kontrollera och avleda arbetarklassens kamp. Möjligheten att återta eller reformera dem har försvunnit. Istället utgör delegationskommittéer, fabrikskommittéer och i förlängningen arbetarråd de mest ändamålsenliga formerna för arbetarklassens organisering. Deras representanter är valda, kan återkallas och deras uppgifter bestäms av arbetarförsamlingar.
- Deltagande i parlamentariska val och valcirkus i kapitalismens nedgångsfas—under förevändningar som att “använda den borgerliga tribunen” eller att “förstöra parlamentet inifrån”—leder i praktiken till att stärka parlamentariska illusioner och försvaga arbetarklassens orientering.
- Alla nationella rörelser utgör arenor för konflikter mellan olika imperialistiska fraktioner; stöd till eller deltagande i sådana rörelser innebär deltagande i reaktionära krig.
- Sociala förtryck såsom köns- och rasförtryck är integrerade i kapitalismen och reproduceras ständigt av den. Bildandet av särskilda organisationer som inte riktar sig mot systemets grundvalar bidrar inte till att lösa dessa problem, utan försvagar klasskampen genom att splittra arbetarklassen.
- Oktoberrevolutionen i Ryssland besegrades genom den tyska revolutionens nederlag, sovjetmaktens isolering samt bolsjevikpartiets degeneration genom stalinismens dominans och förtrycket av vänster- och arbetaroppositioner. Sovjetunionens sammanbrott utgjorde inte kommunismens nederlag, utan nederlaget för en specifik form av kapitalism.
- Alla så kallade socialistiska stater (Kina, Nordkorea, Kuba m.fl.) är uttryck för kapitalismens kris och utgör den härskande klassens vänsterflygel.
- Alla konservativa, liberala och socialdemokratiska partier representerar olika fraktioner av kapitalet, medan stalinistiska, maoistiska och trotskistiska partier utgör den borgerliga klassens vänsterflygel.
- Arbetarklassens parti ersätter inte klassen i klasskampen. Dess uppgift är inte att ta den politiska makten i klassens ställe, utan att ingripa aktivt i klasskampen, bidra till arbetarklassens självorganisering och försvara det kommunistiska programmet.
26 april 2001
