Det pågående kriget har gått in i en ny fas. Scenariot om ett blixtkrig som USA och Israel hade räknat med har inte lett till det resultat de förväntade sig. Deras kalkyl var tydlig: genom att mörda den politiska ledningen och de militära befälhavarna i den Islamiska republiken och genom att slå ut dess missilbaser skulle regimens krigsmaskin lamslås redan under de första timmarna och vägen öppnas för en snabb förändring av maktbalansen. Men denna plan misslyckades. Varken regimens maktstruktur kollapsade snabbt genom politiska attentat eller dess missilkapacitet slogs ut på en gång. De ömsesidiga attackerna och den geografiska omfattningen av mål som nu står under eld i regionen visar att projektet om ett ”kort och precist krig” har hamnat i ett dödläge.
Detta dödläge avslöjar en enkel sanning: ett regimskifte i ett land som Iran är omöjligt utan markstyrkor. Men efter erfarenheterna från Irak och Afghanistan är USA inte i stånd att gå in i ett nytt omfattande markkrig. Här träder imperialismens välkända strategi åter fram: att skapa proxytrupper och föra kriget in i det iranska samhället.
I detta sammanhang förs delar av exiloppositionen eller etniska väpnade grupper in i spelet som potentiella verktyg. USA:s, Israels och regionala makters framgång i att presentera den monarkistiska rörelsen som ett politiskt alternativ har visserligen spelat en roll i maktspelet, men ”Pahlavi-alternativet”, trots sin betydelse i denna politiska konstruktion, är i dagens konkreta situation inte användbart. Därför försöker USA och Israel istället skapa en proxyinfanteristyrka genom att mobilisera etniska och stam-baserade partier samt andra organisationer som besitter den organisatoriska och reaktionära kapacitet som krävs för att fungera som imperialismens fotsoldater och för att föra den regionala krisen in i Iran.
Detta är samma mönster som vi tidigare sett i Irak, Libyen och Syrien: när ett direkt krig inte leder till en snabb seger förvandlas mållandet till ett slagfält för konkurrerande proxygrupper, miliser och projekt för destabilisering och splittring. Om etniska nationalistiska partier eller andra organiserade oppositionskrafter accepterar rollen som redskap för utländska makter kommer utvecklingen att driva landet mot inbördeskrig. För de imperialistiska makterna är syftet tydligt: att dra sig ur träsket av ett direkt krig och istället flytta detta träsk in i landet självt.
Men denna utveckling är inte bara en militär taktik; den är en del av en djupare kris som präglar den globala kapitalistiska ordningen. Energikrisen, den geopolitiska rivaliteten och den historiska krisen i kapitalets reproduktion driver stormakterna mot regionala krig och konflikter. Under sådana förhållanden förvandlas länder som Iran till testfält för dessa rivaliteter och deras folk får betala priset.
Arbetarklassen och de arbetande i Iran får inte falla i denna fälla. Varken den islamiska regimen, som styr genom förtryck och religiös despotism, representerar folket, eller de imperialistiska projekten som försöker konstruera landets framtid utifrån. Att förvandla Iran till ett slagfält för ett proxykrig skulle innebära förstörelse av social infrastruktur, fördjupad fattigdom och ett kastande av samhället in i inbördeskrig.
Därför är uppgiften för progressiva krafter och arbetarrörelsen tydlig: att avslöja projektet för ett proxykrig och organisera motstånd mot det. Arbetare och folk i regionen har inget att vinna på detta krig. De ställs inför ett val mellan två former av reaktion: inhemsk reaktion och imperialistisk reaktion.
Det verkliga svaret kan endast vara uppbyggnaden av en anti-krigsrörelse på internationalistisk grund — en rörelse som inte ställer sig i tjänst hos vare sig auktoritära stater eller imperialistiska makter. Endast genom arbetarklassens självständiga organisering och genom gränsöverskridande solidaritet mellan arbetare och förtryckta i regionen kan projekten för krig, splittring och destabilisering stoppas.
Imperialistiskt krig och proxykrig är två sidor av samma mynt. Att bekämpa dem är endast möjligt genom en kraft som överskrider nationella gränser och statliga maktspel: arbetarinternationalism och organiserat motstånd mot krig.
Mot uppbyggnaden av anti-krigs- och antikapitalistiska centra
Mot nyfascism och krigshetsande nationalism – mot det reaktionära kriget
Leve arbetarklassens internationalistiska solidaritet
5 mars 2026
Internationalist Workers’ Organization