I dag är världens uppmärksamhet riktad mot Iran – inte inför en vanlig politisk kris, och inte enbart som en fortsättning på uppresningar som slagits ner i blod, utan mot Iran som ett fasansfullt slaktfält och en blodig krigsskådeplats. Omfattningen av denna massaker är så chockerande att den tvingar alla till reaktion; alla säger att något måste göras. Men för många av dessa makter, medier och politiska krafter betyder ”att göra något” att överlämna Irans öde till bombflyg, främmande stater och regimskiftesprojekt. Det är just här som fortsättningen på en fruktansvärd historisk tragedi tar form.
Den fasansfulla massaker som utförts av en av den globala kapitalismens mest hänsynslösa stater har ännu en gång visat att den islamiska bödelregimen inte känner några gränser för sitt barbari. Den senaste stora resningen, i sitt eget förlopp och i samma ögonblick som den bands till hopp om räddning uppifrån i stället för organisering nerifrån, förvandlades till ett uppror som regimen lyckades avleda genom att framställa det som en del av ett proxykrig och förvandla stadens gator till ett blodigt slagfält mot det uppresta folket.
Nu, i samma stund som många av offrens kroppar fortfarande hålls gömda i de islamiska slaktplatserna; i samma stund som chock och sorg flyter genom gränderna, är den amerikanska krigsmaskinen på väg mot Iran. Och återigen, under dessa smärtsamma omständigheter, är brottslingarna och mördarna av tusentals protesterande människor – tillsammans med aktörerna i scenariot ”hjälpen är på väg” – upptagna med politiskt köpslående vid förhandlingsbordet: köpslående om en smutsig uppgörelse för att bevara bödlarnas makt eller om att inleda ännu ett krig för att fortsätta slakten. I dag har blodet från tusentals människor blivit ett av korten i detta smutsiga makt- och förhandlingsspel. Resultatet av denna process kan bara bli ett av två: antingen en uppgörelse åtföljd av symboliska militära åtgärder, eller ett blodigt krig vars huvudsakliga offer återigen kommer att vara det rasande folket.
Maktens medier och den politiska marknadens spekulanter väntar otåligt på den ”förändring” som enligt deras löften ska följa av förhandlingarnas resultat. En förändring som sägs förvandla Iran till en scen där förödande bomber och sprängningar av regimens politiska och militära centra ska bana väg för grupper av rasande människor att storma de islamiska despoternas ruiner, hämnas på förbrytarna och kanske – genom hämnden – lindra de sår som etsat sig fast i hjärtan och sätta punkt för blodets och slaktens herravälde. Men denna bild, långt ifrån att bygga på lärdomar från den katastrofala förlusten av den bloddränkta resningen, är en produkt av makternas och de avlönade mediernas fantasier. Katastrofen fortsätter exakt härifrån.
Det som USA:s president och hans allierade ropade ut – ”hjälpen är på väg”, ”ta de politiska centra” – var inte ett budskap om solidaritet, utan ett budskap om att förvandla folkets blod till ett verktyg för geopolitisk press. En process som efter massakern steg för steg blir tydlig: uppgörelser där uppe, slakt där nere. Det som Trump och hans allierade till höger och vänster propagerar för är inte global solidaritet, utan deltagande i denna uppgörelse; att bli aktörer på den politiska scenen, vid förhandlingsbordet och på slagfältet, och att förvandlas till spelkort i de globala makternas händer.
Det är denna tragiska verklighet och detta historiska politiska dödläge som i dag har lett till en ny uppställning av politiska alternativ och till framväxten av deras outtalade allians: en front där nyfascister och nationalister från den ”iranska MAGA”-rörelsen står på ena sidan, och makt- och berömmelsetörstande bankrutta vänsterkrafter på den andra. En enad front – öppet eller dolt – kring logiken om utländsk intervention och drömmen om att friheten ska falla ner från himlen.
Denna bittra sanning måste sägas: utan ett självständigt arbetarpolitiskt pol kommer varje social explosion – även den mest heroiska – antingen att dränkas i blod eller konfiskeras. Och i dag står vi exakt vid den punkt där båda farorna är närvarande samtidigt: repression inifrån och krig utifrån.
Men det internationalistiska svaret börjar just här. Denna regim måste begravas i historiens grav. Men vi får inte tillåta att blodet från tusentals människor blir en röd matta under nya despoter. De globala makterna och deras allierade är inga befrielsekrafter; de är krafter för omfördelning av makt genom krig och uppgörelser. USA:s militära angrepp, liksom regionala manövrer för förhandling, är inte slutet på katastrofen utan början på en ny: inbördeskrig, proxykrig, social kollaps och en reproduktion av slakten i ännu större skala.
Befrielsen kommer inte från himlen: inte från USA:s örlogsfartyg, inte från Tel Avivs krigsrum, inte från monarkisternas kronor och troner. Befrielsen kommer nerifrån: från arbetarklassens enorma ekonomiska och sociala makt. Den enda kraft som kan lamslå förtryckets maskineri, stoppa ekonomins pulsådror och beröva regimen möjligheten att fortsätta massakern är just den klass på vars axlar samhällets produktion och reproduktion vilar. De som tror att förändring är möjlig genom att luta sig mot främmande makter är främmande inför denna enorma ekonomiska och sociala kraft.
Den historiska uppgiften i dag är att bygga just detta självständiga pol: politisk och organisatorisk uppbyggnad, generalstrejk, förening av den materiella och politiska kampen, och förvandlingen av spridd vrede till klassmakt. Varken att ansluta sig till kriget eller till uppgörelsen, utan att återuppbygga befrielsens horisont.
Vår verkliga front är fronten mellan Irans arbetare och världens arbetare. Irans framtid kommer inte att avgöras av regimskiftesprojekt, utan av proletariatets självständiga organisering. Endast genom denna väg kan massakern stoppas, kriget avvärjas och denna brutala regim begravas i historien – inte med bomber, utan genom social revolution.
Låt oss inte tillåta att blodet som spillts på gatornas stenläggning blir en röd matta för nya despoter. Låt oss inte tillåta att denna resning förvandlas till ett verktyg för stormakternas konflikter och proxykrig.
Genom att skapa anti-krigs- och antikapitalistiska kärnor i bostadsområden och på arbetsplatser, låt oss förvandla den kommande kapitalistiska makternas krig till ett krig mot kapitalismen.
1 februari 2026
Internationalistiska Arbetarorganisationen