Mot bakgrund av den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion bör trumpismen framför allt förstås som ett målmedvetet projekt från en specifik fraktion av den amerikanska borgarklassen. Trumpadministrationens politik var inte enbart ett uttryck för Donald Trumps personlighet eller ett ytligt populistiskt fenomen, utan en strukturell reaktion på den liberala världsordningens upplösning. Denna politisk-ekonomiska tendens uttrycker miljardärernas och industrilobbyernas strävan efter att återuppbygga dollarns hegemoni och bevara USA:s ledande position i den framväxande globala ordningen.
I motsats till den monotona upprepningen hos så kallade analytiker i statliga medier, akademisk marxism och vissa vänsterpartier är trumpismen varken en form av merkantilism eller ett mållöst populistiskt projekt. Tvärtom innebär Trumps ekonomiska politik en medveten omformning av reglerna för internationell handel: höjda tullar, försvagning av multilaterala institutioner och en omfördelning av industriella och säkerhetsrelaterade kostnader till både allierade och rivaler.
I denna mening bygger trumpismen på ett strukturerat program för att hantera kapitalets djupa ackumulationskris genom “kontrollerad instabilitet” och en partiell återuppbyggnad av den materiella grunden för den globala ordningen. Vägen från handelskrig till proxykrig (Ryssland och Iran) visar hur den amerikanska härskande klassen försöker omorganisera en krisdrabbad kapitalistisk världsordning.
Wienordningens kollaps och krisen efter första världskriget
Första världskriget (1914–1918) ledde till kollapsen av fyra stora imperier och bröt upp de tidigare banden mellan marknader och kolonier. I denna kris för den gamla Wienordningen och det brittiska imperiets dominans blev oktoberrevolutionen 1917 inte bara ett ideologiskt hot utan ett tecken på en djup kris i kapitalets reproduktion.
De härskande klasserna försökte återställa stabilitet genom protektionistiska åtgärder, återgång till guldstandarden och repression mot revolutionära rörelser. Men de ackumulerade statsskulderna och marknadens instabilitet ledde slutligen till den stora depressionen.
Den stora depressionen, andra världskriget
Krisen 1929–1933 med bankkollapser och industrinedgång drev kapitalismens motsättningar till sin spets. Andra världskriget var i stor utsträckning en följd av denna ekonomiska och imperialistiska kris.
Efter kriget etablerades Bretton Woods-systemet (1944), vilket skapade den dollarcentrerade globala monetära ordningen. Institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken etablerades, och frihandel framställdes som ett verktyg för kapitalistisk stabilitet.
Den neoliberala oordningen och krisen 2008
Bretton Woods-systemet bestod fram till 1970-talet, då USA:s handelsunderskott och fallande lönsamhet ledde till att dollarns guldkoppling avskaffades 1971. Detta markerade början på den neoliberala eran.
Reagan- och Thatcher-regeringarna försökte hantera stagnationskrisen genom finansialisering, avreglering och attacker mot arbetarklassens levnadsstandard. Men finanskrisen 2008 visade att även denna modell hade nått sina gränser.
Trumpismen och den historiska krisen i kapitalets reproduktion
Trumpismen bör därför förstås som ett uttryck för en förändring i den globala kapitalistiska ordningen under trycket från en historisk reproduktionskris. Denna kris innebär inte bara problem i profitnivåer eller ackumulationscykler, utan en kris i hela kapitalismens reproduktionsstruktur: produktion, arbetskraftens reproduktion, ideologisk hegemoni och institutionella former för social organisering.
Finanskrisen 2008 markerade ett avgörande skifte där kapitalets strukturella kris började övergå i en mer omfattande historisk kris.
Efter krisen och de massiva finanspolitiska räddningspaketen ökade ojämlikheten kraftigt i USA. I detta sammanhang började den amerikanska härskande klassen söka strukturella lösningar för att motverka industriell nedgång och handelsunderskott.
Trumps politik – tullar mot Kina och EU, utträde ur handelsavtal och press på militära allierade – bör därför inte förstås som ren nationalism utan som ett försök att skapa kontrollerad instabilitet för att omförhandla den globala maktbalansen till USA:s fördel.
Perspektiv
Trump har ofta hävdat att USA inte längre ska “betala för världens stabilitet”. Hans krav på att allierade ska bära större säkerhetskostnader och att industriproduktion ska återföras till USA är inte enbart nationalistiska paroller.
De är snarare uttryck för ett försök att återupprätta dollarns globala dominans under villkoren för kapitalismens historiska reproduktionskris.
Trumpismen vilar därför både på den neoliberala ordningens sönderfall och på den ökande ekonomiska och militära rivaliteten mellan stormakter som Kina och Ryssland.
Den avgörande frågan är om denna strategi av “kontrollerad omstrukturering” kan återställa USA:s hegemoni eller om den i stället kommer att fördjupa krisen i den globala ordningen.
2 May 2025
ّIWO