Idag, mitt under denna bräckliga vapenvila, har förhandlingar mellan USA:s och Irans utsända delegationer inletts i Islamabad. Men dessa förhandlingar innebär inte början på fred. I ett läge där ingen av parterna har kunnat påtvinga sina mål på ett avgörande sätt, finns ingen utsikt till en varaktig fred. Det som framträder är inte krigets slut, utan utdragna förhandlingar och en fortsättning av samma konfrontation i en annan form.
Detta krig började med lögner och har fortskridit genom förstörelse. Från löften om att ”rädda Irans folk” till hot om total förintelse – det som i verkligheten följde var varken frihet eller befrielse, utan död, ruin och ett direkt angrepp på arbetarklassens liv. Bakom systematiska attacker föll bomberna över arbetare, produktionscentra och samhällets livsnödvändiga infrastrukturer. Från första början har detta krig, från båda sidor, varit ett krig mot arbetarklassen och det sociala livet.
Den islamiska republiken har utnyttjat kriget maximalt politiskt för att tillfälligt återuppbygga sin makt. Förtrycket har intensifierats, avrättningarna ökat och samhället pressats djupare in i ett klimat av kvävande repression. Det som presenterades som ”press på regimen” har i praktiken stärkt dess repressiva apparat. Kriget gav inte upphov till dess försvagning, utan till en tillfällig stabilisering.
Det som idag kallas vapenvila är inte fred. Det är ett bräckligt avbrott, inte ett slut på kriget. Varken motsättningarna har lösts eller målen övergivits. Kriget har inte upphört – det har endast ändrat form.
Den makt som inledde kriget kunde inte avsluta det på sina egna villkor, och den regim som stod under djup kris tvingades inte till någon avgörande reträtt. Resultatet är varken seger eller fred, utan ett tillstånd av suspension – ett krig som fortsätter.
Krigets verkliga natur framträder tydligast i angreppen på de ekonomiska och sociala strukturerna. Från Asaluyeh till stål- och petrokemiska industrier – det som angrips är inte bara anläggningar, utan själva existensen för de exploaterade och det samhälleliga arbetet. Arbetare har dödats och skadats, arbeten har försvunnit och miljontals människors försörjning hotas. Detta är inte ett angrepp på ”ekonomin” – det är ett angrepp på arbetarklassen.
Samtidigt vilar en ideologisk lögn över detta krig: ”att rädda folket”. Men folket befrias varken genom bombningar eller under förtryck. De krafter som talar om frihet förstör människors liv, och den regim som talar om försvar förtrycker sin egen befolkning. Detta krig förs från båda sidor mot arbetarklassen: utifrån med bomber och missiler, inifrån med fängelse och galge.
Detta krig har inte tagit slut. Den nuvarande vapenvilan är varken en lösning eller en fred, utan ett tillfälle för militär omgruppering och fortsatt krigföring i andra former och på andra nivåer.
Inför denna destruktiva cykel finns en verklig kraft: arbetarklassen. Endast denna klass kan störa krigets gång. De ekonomiska flöden som idag bombas kan genom arbetarnas medvetna och organiserade ingripande lamslås och förvandlas till ett medel för att stoppa kriget.
Varken imperialismen eller reaktionära regimer öppnar någon väg till befrielse. Endast arbetarklassens självständiga och organiserade ingripande kan bryta denna cykel av krig, förtryck och förstörelse.
Internationalistiska Arbetarorganisationen (IWO)
10 april 2026