Irans förslag avvisas – krisen och kriget fortsätter
I samband med FN:s generalförsamling lade Iran fram ett förslag: att öppna Hormuzsundet och återuppta kärnenergiförhandlingarna i utbyte mot att sjöblockaden hävs, trycket på oljeexporten minskar och en vapenvila införs. Trump avvisade förslaget. Men frågan handlar inte om att en ”fredschans” gått förlorad. Det som avvisades var ett förslag om att förändra villkoren för konflikten mellan två stater, inte om att avskaffa de förhållanden som producerar kriget. På ytan gäller förhandlingen Hormuz; i verkligheten gäller striden vilken makt som, och under vilka villkor, kan reglera kapitalets cirkulation och den regionala ordningen.
Ordningens kris
USA och Israel har en överväldigande militär överlägsenhet och har förstört delar av Irans militära kapacitet och infrastruktur. Men operativ framgång är inte detsamma som ett strategiskt resultat: Iran har varken kapitulerat, fått sin stat upplöst eller förlorat förmågan att åsamka kostnader i Persiska viken. (Reuters, 2026f; Reuters, 2026g)
Imperialistisk makt är inte bara förmågan att bomba. En sådan makt måste också kunna garantera energiflöden, fartygstrafik, de allierades förtroende och en viss förutsägbarhet i handeln. Kriget har rubbat just dessa villkor.
Före kriget passerade omkring 125 handelsfartyg Hormuz varje dag; under en av helgerna i september gjorde endast 17 det. Omlastning från fartyg till fartyg steg till omkring 2,5 miljoner fat per dag, samtidigt som transportkostnaden för vissa laster översteg 30 dollar per fat. Detta är inte bara en ”ekonomisk effekt av kriget”. Kriget har trängt in i själva processen för kapitalets reproduktion. (Reuters, 2026c; Reuters, 2026d)
För sin reproduktion behöver kapitalet inte bara fabriker och marknader. Det behöver också energi, transporter, kredit, säkra handelsvägar, staten, relativ stabilitet och en arbetskraft som varje dag på nytt sätter hela detta nätverk i rörelse. När kriget slår sönder dessa länkar är det inte längre en yttre händelse som påverkar ekonomin; det blir självt en av krisens rörelseformer.
Den centrala motsättningen ligger just här: kapitalet tar kriget i bruk för att bevara sin ordning, men kriget förstör en del av de villkor som krävs för reproduktionen av samma ordning.
Hormuzsundet – ett påtryckningsmedel
Iran kan inte besegra USA i en konventionell konfrontation, men genom sitt geografiska läge, robotar, drönare och hot mot energilederna kan det höja kostnaden för att fortsätta kriget. Denna förmåga har också tvingat USA att ompröva sin krigsindustri för att stärka förmågan att möta Irans billigare och effektiva drönar- och robotsystem. I denna mening har Irans militära makt varit effektiv när det gäller att störa kapitalets cirkulation och förhandla om en större andel av den. Detta blottlägger endast en sida av den allmänna krisen och oförmågan att reproducera ordningen. (Reuters, 2026e; Cancian & Park, 2026)
De reaktionära staterna Iran och USA är inte jämbördiga i fråga om militär makt, global ställning eller de medel de förfogar över. Men båda verkar inom kapitalets och statens relationer och överför kostnaderna för sin rivalitet på samhället.
Ur detta perspektiv innebär den iranska statens ”motstånd” inte bara att arbetarklassen saknar varje egen fördel av det; det reproducerar också villkoren för förtryck och exploatering. På samma sätt är ”säkerhet” och ”fri sjöfart” i USA:s språkbruk inget annat än politiska benämningar för att upprätthålla den ordning som kapitalet behöver.
Här blir också innebörden av Irans förslag och avvisandet av det tydligare. Om frågan bara hade gällt att oljetankers åter skulle kunna passera, kunde ett öppnande av Hormuz ha varit fördelaktigt för USA. Men ett accepterande av Irans förslag kunde ha inneburit ett erkännande av att Teheran lyckats göra störningen av en av det globala kapitalets viktigaste pulsådror till ett påtryckningsmedel för att driva igenom villkor i förhandlingarna.
Trump har sagt att han vill ha en överenskommelse, men att han inte anser denna överenskommelse acceptabel. Frågan gäller alltså inte förhandlingar som sådana; den gäller villkoren för krigets slut och den maktbalans som består därefter. (Reuters, 2026b)
Krig och förhandling är inte två motsatta politiska linjer. Bombning används för att förändra villkoren för förhandling; blockad för att öka trycket; Hormuz för att höja kostnaden för blockaden; och förhandling för att befästa en balans som ingen av parterna har lyckats påtvinga den andra enbart på slagfältet.
I denna mening är diplomatin konfliktens fortsättning med andra medel, på samma sätt som kriget används för att påtvinga villkor som senare måste befästas politiskt.
Avvisandet av Irans förslag visar, mer än bara misslyckandet för en förhandling, gränserna för båda sidors makt. USA har en vida större förstörelsekraft, men har fortfarande inte lyckats omvandla denna makt till en politisk ordning som kan reproduceras utan stigande kostnader. Iran har kunnat höja krigets kostnader, men förmågan att störa skapar ingen väg ut ur den ekonomiska, sociala och klassmässiga krisen för det iranska samhället.
Kapitalets kris
Detta är en av den historiska krisens rörelseformer i kapitalets totala reproduktion: för att bevara villkoren för sin egen reproduktion tar kapitalet till medel som själva undergräver dessa villkor.
Kriget gör energilederna osäkra; fördyrar transporterna; driver staterna att öka militärbudgetarna; omorganiserar produktionen efter krigets behov; och överför kostnaderna för denna omorganisering på samhället.
Under sådana förhållanden är frågan inte längre bara en stats ”seger eller nederlag”. Frågan är att själva de mekanismer som ska bevara ordningen bidrar till att skapa ännu större oordning. För arbetarklassen har denna motsättning en helt annan innebörd.
Klasslinjen börjar där kostnaderna för kriget och ”återuppbyggnaden efter kriget” överförs på arbetskraften: fallande reallöner, inflation, åtstramningar, intensifierat arbete, militarisering av produktionen och överföring av samhällelig rikedom till krigsbudgetar.
Antikrigsrörelsen, den antikapitalistiska rörelsen
Men arbetarklassen är inte bara den punkt dit krigets kostnader överförs. Vapenproduktion, utvinning och raffinering av energi, hamnar, transporter och krigets logistiska nätverk vilar alla på dess samhälleliga arbete. Klassens självständighet är därför inte bara en moralisk hållning mot kriget; den kan vila på en materiell makt utan vilken krigsmaskinen inte kan röra sig. På denna grund är arbetarrörelsens motstånd mot angrepp på levnadsstandarden i syfte att vältra över krigets och krisens kostnader också, i praktiken, ett motstånd mot kapitalets krig och krigspolitik. I denna mening måste varje steg mot att organisera en klassmässig och internationalistisk rörelse mot kriget ske genom att utveckla organiseringen av detta motstånd och arbetarklassens pågående kamp och knyta samman den på klassmässig och global nivå – inte genom marginaliserade sekters hoppande hit och dit, sekter som varken spelar någon roll i denna kamp eller ens förmår förstå arbetarkampens mekanismer och organisationsformer.
Irans förslag avvisades, men det problem som kriget skulle lösa är fortfarande olöst. Stater kan fortfarande mobilisera väldiga krafter för förstörelse, men blir alltmer oförmögna att omvandla denna makt till en stabil ordning. Kriget fortsätter därför att förstörelsekraften inte har kunnat lösa ordningens kris.
Och så länge denna kris reproduceras inom samma förhållanden som har skapat den kan varje vapenvila bara bli en paus på vägen mot en annan form av samma konflikt.
Arbetarklassens svar är inte att välja mellan de krigförande staterna, utan att bygga en självständig kraft som kan utmana både krigsmaskinen och de kapitalistiska relationer som reproducerar den.
Källor
Reuters (2026a), “Iran ready to reopen Strait of Hormuz if US eases military pressure and lifts blockade”, 22 September 2026.
Reuters (2026b), “Trump rejects Iranian proposal to open Hormuz and end fighting”, 26 September 2026.
Reuters (2026c), “Vessels trickle through Strait of Hormuz as Middle East conflict persists”, 21 September 2026.
Reuters (2026d), “Hormuz shuttles keep oil flowing, but at a high cost”, Reuters Open Interest, 21 September 2026.
Reuters (2026e), “US has used ‘virtually all’ of its long-range precision missiles during Iran war, sources say”, 4 August 2026.
Reuters (2026f), “US and allies push IAEA board to report Iran to UN Security Council, diplomats say”, 4 September 2026.
Reuters (2026g), “Trump says renewed US campaign against Iran won’t last long”, 2 September 2026.
Cancian, M. F. & Park, C. H. (2026), “How Quickly Can the DOD Rebuild and Recast the Munitions Industrial Base?”, Center for Strategic and International Studies (CSIS), August 2026.
De återstående artiklarna i detta nummer kommer snart att finnas tillgängliga.
