En tradition av kamp underifrån: IWO:s historiska väg till internationell organiserin

Internationalist Workers’ Organization (IWO) är en arbetarbaserad internationell politisk rörelse som vuxit fram ur en lång erfarenhet av organisering på arbetsplatser, och ur en medveten kritik av både den byråkratiska vänstern och de institutioner som kanaliserar arbetarklassens kamp in i kontrollerade former. Vår historia börjar i Iran, men för läsare i Sverige är det avgörande att förstå vad vi utvecklade i exil och framför allt i den svenska klasskampens konkreta terräng: kampen på arbetsplatserna, konflikten med facklig kontroll, och försöken att bygga självständiga arbetarkärnor som kan organisera strid bortom förhandlingsritual

Efter repressionen under 1980-talet fortsatte vi under lång tid som självständiga arbetargrupper i Iran. När vi tvingades lämna landet och hamnade i Turkiet 1991 uppstod en ny fas av organisering: vi tog initiativ till en omfattande och radikal protest- och självorganiseringsrörelse bland iranska flyktingar. Denna rörelse organiserades underifrån, oberoende av partimedlemskap och byråkratiska apparater, genom ett samordnande organ som utvecklade en praktisk erfarenhet av kollektiva aktioner, förhandlingar och massmobilisering. För oss var detta inte ett “sidospår” utan en fortsättning på samma princip: organisering genom de direkt berördas egna organ och genom gemensam kamp, inte genom lobbyism eller representativa eliter.

När flyktingar senare fördes vidare till tredje land, koncentrerades vårt arbete på att utveckla en självständig arbetarklasslinje i Europa. Detta innebar inte endast “stöd” i abstrakt mening, utan en medveten kamp om strategi: vad betyder oberoende klassorganisering i en europeisk kontext där fackföreningarna dominerar, där strejker ofta reduceras till kontrollerade förhandlingsmedel, och där lagar och institutioner begränsar stridens former? Vår erfarenhet ledde oss till slutsatsen att arbetarkamp i Europa – och särskilt i Sverige – i hög grad hålls inom ramen för fackliga och juridiska mekanismer som förvandlar arbetarnas energi till hanterbara konflikter. Även där mer radikala eller “oberoende” fackliga former existerar, riskerar kampen att förbli underordnad förhandlingens logik.

Mot denna bakgrund började vi i Sverige arbeta för att bygga kadrer och lokala arbetarkärnor i och kring arbetsplatserna, med ett tydligt mål: att organisera kamp som inte är beroende av de etablerade fackliga apparaternas kontroll. I texten ni nu läser beskriver vi hur sådana kärnor kunde utveckla metoder som förenar uthållig kamp med offentlig mobilisering, hur konflikter kunde föras ut i stadsrummet och bli en samhällsfråga, och hur en bred solidaritetsrörelse kunde byggas kring arbetarnas egna krav. Dessa erfarenheter formade en central princip i vår praktik: att klasskampen måste kunna bryta sig ur den institutionella “fred” som upprätthålls genom förhandlingssystem, arbetsrättsliga begränsningar och sociala normer om “ordning”.

Samtidigt utvecklades vårt teoretiska arbete som ett medel för praktisk organisering, inte som akademisk identitet. Vi har kritiserat den ideologiska självförslutning som präglar många exilgrupper och även delar av den europeiska vänsterkommunismen; vi har också hållit fast vid de historiska lärdomar som förknippas med den kommunistiska vänsterns kritik av parlamentarism, nationalism och facklig integration, men utan att förvandla dessa lärdomar till dogm. Tvärtom är en av våra viktigaste poänger att strategin måste omprövas utifrån kapitalismens strukturella förändringar, krisens karaktär och de faktiska villkoren för arbetsplatskamp i vår tid.

IWO framträdde offentligt den 1 maj 2001 som ett uttryck för denna kontinuitet: från arbetsplatsorganisering och självständiga nätverk, via flyktingarnas självorganisering, till utvecklingen av en praktik i Sverige som försöker förena strategi, kampmetod och klassoberoende. För oss är organisering varken en fråga om byråkratiska titlar eller hierarkiska apparater; det är en fråga om att bygga en levande klasskraft genom långsiktigt arbete, politisk klarhet och praktisk förmåga att utvidga kampen bortom de ramar som kapitalet och dess institutioner sätter.