USA:s nationella säkerhetsstrategi för 2025 bör inte läsas som ett konventionellt tekniskt säkerhetsdokument, utan som ett historiskt dokument. För första gången sedan andra världskrigets slut registrerar den centrala staten i det globala kapitalistiska systemet öppet sina strukturella begränsningar i att upprätthålla den internationella ordningen.
Det som sker i dokumentet är inte bara en förändring av prioriteringar eller en omdefiniering av hotbilder. Det är ett historiskt skifte: från rollen som global “polis” till en mer selektiv krishantering i en mindre och mer kontrollerbar skala.
Den tydliga betoningen på västra halvklotet som USA:s naturliga inflytelsesfär markerar en medveten reträtt från rollen som global ledare och ett erkännande av de strukturella begränsningarna i att upprätthålla den världsordning som USA själv etablerade efter 1945.
Denna reträtt är inte enbart ett politiskt val. Den är resultatet av en djup erosion av kapitalets ekonomiska, industriella, finansiella och sociala reproduktionsförmåga inom USA självt.
Om dokumentet läses i relation till teorin om den historiska krisen i kapitalets totala reproduktion blir dess innebörd tydligare. Den nuvarande krisen i kapitalismen är inte en klassisk cyklisk kris utan en kris som omfattar alla nivåer av reproduktion: materiell produktion, lönsamhet, staten, ideologin, vetenskapen och den internationella ordningen.
USA kan inte längre bära de materiella, militära och ideologiska kostnaderna för en sammanhållen global ordning. Därför framstår en återgång till en mer begränsad geografisk skala inte som ett uttryck för styrka utan som ett sätt att hantera krisen under historiska nedgångsvillkor.
Tillbakadragandet till det västra halvklotet
Denna orientering mot västra halvklotet innebär samtidigt ett tydligt slut på den liberala globaliseringen som historiskt projekt. Den världsordning som efter 1991 byggde på NATO:s expansion, integreringen av periferin i världsmarknaden och föreställningen om en homogen liberal värld håller på att upplösas.
I dess ställe återkommer imperialismens klassiska logik: definierade inflytelsesfärer, hanterbara maktbalanser och erkännande av tvångsmässiga maktrelationer mellan stater.
En direkt konsekvens av denna förändring är sprickor inom det transatlantiska blocket. NATO består som militär struktur, men dess politiska och strategiska enhet försvagas.
Europa är mer beroende än någonsin av USA:s militära skydd, samtidigt som USA i allt högre grad kräver ekonomisk och politisk motprestation för denna säkerhetsgaranti.
Permanent krig utan världskrig
I detta historiska sammanhang förändras även krigets logik. Ett globalt kärnvapenkrig kan inte längre fungera som mekanism för kapitalets återbalansering eftersom det skulle innebära förstörelse av reproduktionsvillkoren på planetär nivå.
Därför vänder sig samtida kapitalism i stället mot regional, spridd och permanent destruktion.
Regionala och proxykrig – Irak, Libyen, Syrien, Jemen, Ukraina, Sudan och Gaza – är inte undantag utan den dominerande krigsformen i kapitalets historiska kris.
De fyller funktioner som liknar världskrigen under 1900-talet: destruktion av överskottskapital, omfördelning av arbetskraft, omstrukturering av ackumulationszoner och skapandet av nya politiska ordningar.
Kriget i Ukraina bör förstås i detta sammanhang. Det är inte början på ett nytt världskrig utan en utvidgning av proxykrigets logik till Europas kärnområde.
Samtidigt är rivaliteten mellan USA och Kina främst geoekonomisk. De centrala konfliktfälten är teknologi, energi, leveranskedjor, finansiell dominans och digital infrastruktur.
Direkt militär konfrontation mellan två kärnvapenmakter är varken rationell eller funktionell för kapitalets reproduktion. Militär konflikt kan därför främst uppträda i regionala eller indirekta former.
För proletariatet handlar den centrala frågan därför inte om att förutse ett hypotetiskt världskrig utan om att organisera sig i denna verklighet av permanent krig.
13 dec 2025
IWO