Om oss


ٌّIWO

Internationalistworkers är varken ett fackförbund eller ett ideologiskt självutnämnt ledarskap. Vi är några stridbara arbetare med socialistiska idéer. Vi är en produkt av arbetets ständiga motstånd mot kapitalets tvång. Internationalistworkers är en produkt av en långvarig arbetarkamp med rötter i olika länder under olika tider. Vår politiska existens är samtidig en bekräftelse på den självständiga arbetarkampens kapacitet för att utvecklas till en politisk kamp.

Vi har lärt oss att se och förstå olika former av den självständiga arbetarkampen. Båda den osynliga informella kampen i form av dolda konfliktprocesser och de avancerade arbetarråden som utmanat det politiska etablissemanget. Vi har gång på gång bevittnat om arbetsplatsens dolda konfliktprocesser som utvecklats till organiseringen av autonoma arbetskollektiv. Som stridbara arbetare strävar vi efter att flytta fram varje arbetskamps positioner, men också att bidra till utvecklingen av autonoma arbetskollektiv i form av en organiserad politisk arbetarrörelse.

Varje kollektiv kamp utvecklas genom en gemenskap på arbetsplatsen. Den utvecklas genom en gruppdynamik som i sin tur utformas i ett visst arbetsförhållande. Arbetsförhållanden, där kampen för konkreta krav leder till förändringen av arbetets villkor. En kamp som i längden utformar de autonoma arbetskollektiven. Dessa autonoma arbetskollektiv organiserar sig i varierande former. Från enkla sammanslutningar och vänskapsnätverk fram till informella eller formella arbetsplatsföreningar. Den senare uppkommer ofta genom att arbetskollektivet har kunnat jobba fram en konkret handlingsplan för arbetskampens kortsiktiga och långsiktiga mål.

Arbetsplatskampen ger oss möjlighet att sätta ord på den tysta kunskap som uppkommer i denna kamp. Det är denna kunskap som gör det möjligt för oss att anlägga ett perspektiv på vår praktik och organisera oss som autonoma arbetskollektiv i den politiska arbetarrörelsen.

Internationalistworkers strävar efter strategier som leder till enande av olika stridbara arbetskollektiv. Vi anser att de stridbara arbetare som driver på det ständiga samtalet och motståndet på arbetsplatser måste hitta varandra och förenas kring handlingsplaner och perspektiv baserade på deras yrkeserfarenheter, idéer och mål. Dessa handlingsplaner kan utgöra grunden för organiseringen av olika autonoma arbetskollektiv. Något som egentligen kan ske i slutet av långvariga arbetarkamper och inte i början.

Samtalet och det informella korridorsnacket för att förenas är ju redan en självklarhet för erfarna arbetande människor. Men organiseringen av de pågående fragmentariska arbetsplatskamperna i form av formella och informella arbetsplatsföreningar förutsätter en gemensam plan som hela arbetskollektivet arbetar fram.Det är denna gemensamma plan som vi kallar för arbetsplatsstrategi eller arbetskollektivets handlingsplan. En handlingsplan som anlägger ett politiskt perspektiv på den organiserade arbetskampen och leder till en permanent organisering av det autonoma arbetskollektivet. En handlingsplan som sätter ord på arbetskollektivets tysta yrkeskunskap, men också syftar till att politisera den pågående arbetarkampen.

De dagliga och tillfälliga intressekonflikterna tenderar alltid att utvecklas till mer avancerade former av kamper. Dessa avancerade kamper utvecklar i sin tur det kollektiva medvetandet.

Arbetarkampen har naturligtvis sina rötter i klassamhällets inre motsättningar. Den uttrycker sig i första hand i form av friktioner och konfrontationer mot de som organiserar arbetet. Det är just dessa dolda eller öppna konflikter som leder till vågor av klasskamp. Därför tenderar varje arbetarkamp på arbetsplatsen att omvandlas till en politisk kamp. En konfrontation mot de krafter som upprätthåller och stabiliserar den grymma samhällsstrukturen.

Kampen mellan arbete och kapital har givetvis sina rötter i den ekonomiska situationen. Men att betrakta arbetarkampen som enbart en ekonomisk intressekamp är en ideologisk myt. Uppdelningen av klasskampen i två separata sfärer, den politiska och den ekonomiska, är egentligen den härskande klassens ideologiska legitimering av redan existerande separata handlingssfärer och det politiska etablissemangets två huvudaktörer, nämligen politiska partier och fackföreningarna. Denna uppdelning av pågående arbetarkamper i två separata sfärer är, enligt vår uppfattning, en ideologisk illusion.

De ideologiska tolkningarna av olika Marx-ismer har säkerligen haft en avgörande roll i etableringen av denna ideologiska illusion. Socialdemokratin, stalinister, trotskister, maoister och de så kallade akademiska Marx-ismer har återproducerat denna ideologiska illusion. Denna politiska diskurs har givetvis kunnat förstärka det parlamentariska systemet, där olika politiska partiers yrkespolitiker ägnar sig åt politiken och de andra åt administrationen av samhället.

I det parlamentariska systemet existerar politiska partier som konsumenter av utbildningsväsendets  teoretiska massprodukter. På kapitalismens politiska marknad fungerar samtidigt dessa partier som producenter av olika ideologiska varumärken. Arbetarna och massorna blir därmed konsumenter av de ideologiska varumärken för att var fjärde år kunna välja sina förtryckare och byråkratiska utsugare. Det hela är en cirkus, kallad för demokratin.

Internationalistworkers står för den politik som utgår från arbetet och vardagslivet, inte den politik som utformas av avlönade teoretiker och självutnämnda ideologiska ledarskapskulter. Arbetarkampen är i första hand en direkt kamp mot arbetsköparna och kapitalister. I dagens samhälle är staten själv den största arbetsgivaren. De icke statliga företagsledarna har idag förvandlats till konsumenter av olika ledarskapsstilar och metoder som produceras av statens utbildningsväsende. Därför är arbetarkampen  i dagens samhälle mer eller mindre en potentiell politisk kamp.

Internationalistworkers strävar efter enandet av olika autonoma arbetskollektiv och för organiseringen av den politiska arbetarrörelsen. Strävan efter politiseringen av pågående arbetsplatskamper är samtidigt ett viktigt steg för att flytta den  politiska arenan från parlamentet och yrkespolitikernas korrupta partier till arbetsplatsen och vardagslivet.

Arbetarklassen är på intet sätt ett offer eller en undertryck klass som skall räddas av intellektuella upproriska medelklassgrupper. Den är däremot den största och starkaste sociala kraften som utgör basen för det organiserade motståndet mot kapitalismen som helhet. Samhällets strukturella utveckling sker inte enbart av de globala makthavares absoluta dominans. Arbetarklassens dagliga kamp mot kapitalet i sina varierande former är en av de viktiga maktfaktorer som påverkar riktningen och formen av samhällsutvecklingen.

Bland de intellektuella som bröt med medelklassens ytligt upproriska agenda och ägnade sitt liv åt klasskampen var Karl Marx. Han var övertygad om att arbetarklassens enorma sociala kraft gör att varje uttryck av arbetarkamp tenderar att bli en politisk kamp.

”Varje försök av proletariatet att som klass vända sig emot de härskande klasserna och försöka tvinga dessa att styra i en annan riktning karakteriseras som en politisk manifestation. Om exempelvis arbetarna vid en viss fabrik eller inom en viss bransch genom strejker försöker genomdriva en förkortning av arbetsdagen – då är detta en rent ekonomisk handling. Varje försök att skapa en ny lag i den riktningen är däremot en politisk handling. Ur arbetarnas olika åtgärder i den ekonomiska kampen växer på detta sätt en politisk rörelse fram – en klassrörelse, som söker genomdriva sina intressen i en allmän form av socialt omskapande kraft.”

Brev från Marx till F. Bolte (utdrag) 1871

 

2016-02-24

Internationalist Workers

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *