Den internationella kvinnodagen


Imorgon är det internationella kvinnodagen. Den instiftades på initiativ av revolutionären Clara Zetkin som en kampdag för arbetarkvinnors rättigheter. Dagens samhälle har förändrats mycket sedan Clara Zetkins dagar. Det svenska samhället är exempelvis känt som ett av världens mest jämställda länder. Den svenska regeringen deklarerar att den är världens första feministiska regering och att man för en feministisk utrikespolitik. Rimligtvis borde vi då leva jämställt i detta land, och regeringen driva frågan om jämställdhet i internationella kontakter. Men så är det ju inte.

Höstens stora Metoo kampanj rullade fram som en våg. Kampanjen som började i filmbranschen, omvandlades här i Sverige till ett upprop mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Den flyttade fokus från enbart dessa män inom medieeliten till strukturerna som påverkar alla lönearbetande kvinnors vardag. Vad var vår feministiska regerings respons? I ord naturligtvis fördömanden av trakasserier och sexism, men i handling förenar man sig med näringslivets krav på att begränsa föreningsfriheten och strejkrätten.

Föreningsfrihet och strejkrätt är inte specifikt feministiska frågor. Men eftersom majoriteten av alla kvinnor i Sverige lönearbetar och vi tillbringar en stor del av vår vakna tid på arbetsplatsen, samtidigt som det ofta är där vi utsätts för sexism och trakasserier, är det sammankopplat. Allt som ger oss mindre makt över vårt arbete ger oss också mindre makt att agera mot sexism och trakasserier på arbetet. Vår feministiska regering står med arbetsgivarna, mot kvinnorna.

I de internationella kontakterna ser det likadant ut. En feministisk retorik kan man höja eller sänka volymen på från situation till situation. När det passar ”Svenska intressen” fördömer regeringen andra länders ojämställdhet, men när handelsintressen står mot kvinnokamp märks det vad det är som betyder mest. I Iran bar handelsministern och andra kvinnor i den svenska delegationen förra året slöja för att få skriva under olika handelsavtal för ländernas arbetsköpare. Men i Sverige, där diskrimineringen av kvinnor med slöja är utbredd och slår hårdast mot de längst ner i samhället, är det ingen i regeringen som bär slöja.
Slöjan är inte en sedvänja i Iran, utan en symbol för den islamiska diktatorns lagstiftade kvinnoförtryck. Därför är kvinnornas kamp mot slöjan i Iran en viktig del av den pågående revolten mot kapitalism och patriarkatet. Men vår feministiska regering bär gärna slöja – där den står som symbol för makten, för diktatur. De står med arbetsgivarna, mot kvinnorna.
Ja, givetvis har mycket förändrats sedan Zetkins dagar. Men kärnan i kvinnoförtrycket är det samma: den patriarkala ordningen som hänger samman med den kapitalistiska.
7 mars 2018

Hämtad från:

Föreningen Pedagogiskt Arbete

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *