För en annan antiterrorism


bröderna

Terrordåden i Bryssel skakade hela Europa. Den brutala självmordsattacken skördade trettio liv och trehundra människor skadades. En film, publicerad av CNN, visar hur terrorbröderna dansar på en nattklubb i Bryssel året innan terroraktionen. Det är brödernas vänner som har gjort videon. De släppte den till CNN för att visa att de var några vanliga ungdomar från förorten. Efter att bröderna försvann i februari 2015, sågs de inte av vännerna förrän deras namn dök upp i media.

Det är inte svårt att se kopplingen mellan utanförskap och den religiösa högerpopulistiska polariseringen i förorten. Trots detta har den mediala debatten inriktat sig på den europeiska enigheten i stället för mot utanförskapet i Europa. Återigen har medias sätt att lyfta frågan om terrorism banat vägen för fascismens och högerpopulismens frammarsch.

Dagens samhälle genomgår en polarisering. En polarisering som sker underifrån, men åt två motsatta håll. Åt ena hållet utvecklas den islamska fascismen och åt andra växer den europeiska nyfascismen. Det är en polarisering som sker underifrån, som sker globalt och den hänger ihop med globaliseringens slutfas. Det är en polarisering bland globaliseringens förlorare. Dess vinnare erövrar nya arbetsmarknader för krigsindustrin, för billig arbetskraft och för nya investeringar. Men dess förlorare erövras av dödens hav, arbetslöshet och utanförskap. Vinnarna etablerar sina positioner inom världsmarknadens politik medan förlorarna vänder ryggen mot samhället och positionerar sig under högerpopulismens svarta flagga.

Den islamska fundamentalismen återupplivades som politisk rörelse under kalla kriget som en följd av den iranska revolutionens nederlag under 1978-1982. Det var då ayatolla Khomeinis Hizbollah besegrade upproret och började sin massaker mot oppositionen. De tidigare folkliga stadskommittéerna och arbetarråden förtrycktes blodigt och omvandlades till islamska kommittéer och islamska råd. Den nyfödda skendemokratin försvann snabbt från den politiska arenan och sharialagar blev den islamiska fascismens ideologiska vapen. Snart började panislamismen finna nya baser i den muslimska världen.

Utvecklingen i Iran passade västvärlden och USA såg händelseförloppet som en “grön skyddsmur” mot Sovjets expansion i regionen. Man började förstärka den islamska skyddsmuren i mellanöstern genom att öka sitt stöd för liknande tendenser i dessa länder. På så viss förvandlades den islamska fundamentalismen till en regional rörelse. Irans shiarörelse med Hizbollah i spetsen och Saudiarabiens Wahhabism representerade ett kallt ombudskrig i mellanöstern. USA och västvärlden passade på och sökte nya möjligheter för billig olja och nya marknader för vapenindustrin. Kriget mellan Iran och Irak var bara den första indikatorn på en period av massakrer och förstörelse i hela regionen.

Västvärldens nykoloniala politik tog nya former. Irak invaderades, och det USA-ledda kriget ”för demokratin” gjorde Irak till al-Qaidas nya rekryteringsfält. Irakiska al-Qaida och Saddam Husseins tidigare militära apparat bildade islamska staten. Ett krig till följd av statsterrorism, omvandlades till ett krig mellan små och stora terrorister som idag har spridit sig ut över hela världen. Ett krig som är en konsekvens av kapitalismens kris och dess ideologiska tillbakagång.

Den kapitalistiska moderniteten, som gjorde sin frammarsch genom upplysningens kamp mot dåtidens mörka religiösa krafter, har återigen vänt sig till dessa mörka krafter för att rädda sig. Dagens terrorism är bara en vidareutveckling av gårdagens religiösa fundamentalism i globaliseringens tidsålder. Likaså är den europeiska framväxande nyfascismen en vidareutveckling av gårdagens nationalism i globaliseringens värld.

Globaliseringen har sina vinnare. Ryssland som lyckades förvandla det redan förstörda Syrien till en ”utställningshall” för sina nytillverkade strids- och bombplan är den senaste i raden. Idag ser vi Rysslands framgångar på världspolitikens förhandlingsbord. Imorgon kommer vi att se den ryska krigsindustrins erövringar av nya världsmarknader. Men globaliseringens vinnare är inte enbart stormakterna. Från de stora multinationella företagen inom bil- och byggindustrin, elektronik- och informationsteknologin, till de små företag som växte blixtsnabbt tack vare en brutal exploatering av flyktingarnas billiga arbetskraft från Istanbul till Stockholm, finns också globaliseringens vinnare.

Men globaliseringen har även sina förlorare. Miljontals flyktingar från ett Irak och ett Syrien i ruiner, likväl som de arbetslösa i Europas förorter och nedlagda industristäder. Barnen till den medelklass som fått sina framtidsförhoppningar grusade i krisens fotspår. Alla hundratusentals arbetande människor med osäkra anställningar. Alla är de globaliseringens förlorare.

Det vi ser är en kapitalism som håller på att haverera. Men alternativ är samtidigt otänkbara, knappt ens möjliga att nämna. Det enda som sipprar igenom är hatet. Samhället delas i två motsatta högerpopulistiska poler. Båda den vita koloniala nyfascismen och den rasifierade islamska nyfascismen är krafter som hotar hela det mänskliga samhället, och vi kan se hur hatet mot invandrare och islam i dagens Europa närmar sig en tragisk upprepning av hetsen mot judar och kommunister innan andra världskriget.

De som hamnar utanför har inga möjligheter att höja sina röster. Samtidigt kan vi se hur alla dessa utsatta törstar efter politik. Precis som bruksortens behöver förorternas marginaliserade och förnedrade arbetslösa kunna göra sina röster hörda på ett annat sätt än via nyfascism. Alla de tusentals arbetande människor som berövats varje framtidsutsikt i sina liv behöver en arena för att försvara sig i det brutala osynliga kriget mot de svaga. Människor som tystats ner på arbetsplatser där cheferna är diktatorer måste kunna försvara sina rättigheter. Men hur ska det gå till? Finns det ens möjlighet att alla dessa miljoner människor med olika färg, köns- och nationstillhörighet ska kunna gå ihop, visa solidaritetens kraft och styrka, skapa ett hopp om en gemensam framtid?

Makten över fackföreningarna ligger hos makthavarna och politikerna. En gång i tiden var de vapen i arbetarnas händer för att utforma framtiden, men det var länge sen. Idag fungerar de i bästa fall knappt alls. I värsta fall är de direkta hantlangare åt cheferna, delar upp oss i ett a- och b- och c- lag och administrerar därmed försämringen av allas våra villkor. Medan parlamentet har blivit till en megafon för liberala eller fascistiska partier som skriker lösningar i munnen på varandra om allting utom våra verkliga problem. För hur vårt ekonomiska system ser ut är alltid ”bortom deras kontroll”, fast alla som någon gång varit ute i samhället vet att ekonomin aldrig varit mer politisk än idag. Kapitalismens, liksom arbetarrörelsens uppdelning av de skilda sfärerna, den politiska och den ekonomiska, med dess olika institutioner, partierna och fackföreningarna, har blivit till ett hinder för samhällets utveckling och vår organisering.

Samtidigt är den utomparlamentariska rörelsens barndomstid över. De ansiktslösa snabba gatuaktionernas tid är förbi och det krävs något annat för att vända den brutala utvecklingen. Embryot till en ny självständig arbetarkamp börjar redan utvecklas. Den sträcker sig över gränserna som fackföreningarna satt upp emellan sig, men också ut från den traditionella arbetsplatsen. Det är en självständig kamp som förenar olika kamper på jobbet och på gator och politiserar dem. Som förenar kampformer i förorten med dem i hemmet likväl som på arbetsplatserna. En kamp som hävdar sin kraft för solidaritet och motarbetar den högerpopulistiska polariseringen, men underifrån. För kapitalismen idag tenderar mot nyfascism. Denna tendens måste stoppas av en alternativ antifascistisk kamp som hela tiden står i kontakt med människors villkor. Men det räcker inte med en negation. Den självständiga arbetarkampen måste träda fram som en alternativ politisk rörelse som talar för alla exploaterade. Och den måste peka bortom, inte bara uppdelningen mellan det ekonomiska och politiska, utan hela det ekonomiska systemet på global nivå.

2016-03-31

Internationalist Workers

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *