Den fjärde april – vi har bara varandra


panama

Den fjärde april var den dag då EU’s flyktingavtal med Turkiet trädde i kraft. Tusentals människor som du och jag, som flytt från ett krig skapat av någon annan, började skickas tillbaka till vidriga villkor i flyktinglägren i ett alltmer brutalt och totalitärt Turkiet.

Den fjärde april var också andra dagen på det avslöjande som kallas för “panamapapers”. En enorm mängd uppgifter har läckt ut från en advokatbyrå på Panama. Dokumenten visar hur rika världen över flyr från skatten genom att sätta sina tillgångar i icke-existerande företag. Politiker, kapitalister, kriminella, sportstjärnor. Alla finns de representerade.

Men den fjärde april presenterade också ledningen för Sveriges ledande fackförbund, LO, sin överenskommelse med arbetsköparna i Svensk Näringsliv. En överenskommelse som går ut på att LO-ledningen går samman med arbetsköparna mot sina egna medlemsförbund. Detta för att se till att de förbund inom LO som krävt högre löner än industrin, ska hålla tillbaka sina lönekrav.

Hur resurserna i vårt samhälle fördelas är mycket orättvist, det kan nog de flesta gå med på, och det finns många tankar om hur vi ska göra för att påverka den situationen. Vissa tycker av vi måste göra vår röst hörd i media. Dessa kommer ofta själva från mediasfären. Andra anser att vi ska rösta på ett annat parti. Ett parti de ofta själva representerar. De som kommer från fackföreningsrörelsen däremot, menar att facken måste få mer att säga till om. Om facken bara vore starkare, säger de, så skulle vi kunna ställa helt andra krav. Påverka situationen och vrida den i en annan riktning. Höja lönerna, förbättra villkoren. Göra allting lite mera rättvist.

Men inget av detta stämmer. Den fjärde april är i själva verket ett exempel på att det är precis tvärtom.

Vår makt och deras

Det som gör oss tarka som arbetarklass i samhället, är att vi är ett kollektiv bestående av många kollektiv. Det är alla kamrater på alla arbetsplatser där ute som trots underleverantörer, rasism och allt mer utbrett ensamarbete, håller ihop och kämpar för sina gemensamma intressen.

Det är inte organisationer som LO som gör oss starka, och detta beror inte i grunden på att de är exempelvis korrupta (även om så ofta är fallet). Det beror på att de inte är strukturerade efter hur vår makt i samhället ser ut.

Den kollektiva styrka som utgör vår makt baserar sig på kunskapen vi har om det arbete vi utför. Den bygger på den gemenskap vi har med andra i liknande situation, på vår arbetsplats och på andra arbetsplatser, och den beror på i vilken utsträckning vi kan formulera den gemenskapen politiskt till att omfatta så stora delar av samhället att vi kan utgöra en politisk kraft att räkna med.

Varken politiska partier eller fackföreningar har möjlighet att ta tillvara på den styrkan, eftersom de inte befinner sig i kontakt med vår vardagssituation. Deras strukturer utgår inte från de problem vi har och de liv vi lever. Snarare lägger de sig över oss som ett infångande nät. Fackföreningarna, men även partierna, är formade efter den makt som trycker ner oss. De är inte kamporganisationer som kämpar för våra intressen. De är ett av alla hinder vi måste överkomma för att kunna leva ett drägligt liv. Vi är starka trots organisationer som LO, inte på grund av dem.

Det kanske tydligaste exemplet på det, är den sk. “förändringen på arbetsmarknaden”. Mycket har hänt med hur vi arbetar de senaste åren. Osäkra anställningarna har blivit det normala. Tidigare medelklassyrken har fått sina villkor drastiskt försämrade. Men också sättet vi arbetar på har förändrats. Vi förväntas ta allt större ansvar över administrerandet av arbetet. Vi ska lägga våra scheman själva, tänka på ekonomin, vara varandras ”arbetsledare”. Trots att jobben är precis lika kroppsligt utmattande som förut förväntas vi arbeta lika mycket med vår kreativitet och fantasi som med våra muskler. Och vi fortsätter jobba, eller åtminstone vara tillgängliga, även efter att vi kommit hem. Men också kampen för våra rättigheter har förändrats. Vi bråkar med cheferna om andra saker, på andra sätt. Kampen tar sig nya former, som ofta är mer eller mindre politiska. Alla dessa förändringar har facket inte förmått anpassa sig efter. Istället försvagas det, och det är vad som menas med fackets kris. En kris är ett uttryck för att facket saknar kontakt med vår konkreta, materiella situation.

All makt är materiellt förankrad, så även fackets. Men istället för att bygga sin makt på organiseringen och styrkan hos kämpande arbetarkollektiv, baserar facket sin makt på en position i den struktur som exploaterar oss. Deras makt kommer inte från oss, den kommer från ovan och den utövas på vår bekostnad. Det är därför som de står där bredvid näringslivets toppar den fjärde april. Men det är också därför folk fortsätter skickas tillbaka till Turkiet, och som överklassen i förlängningen ens har några pengar att förskingra.

Hur vill vi ha det istället?

Vi har aldrig haft mer kunskap, större ansvar och överblick över arbetet än idag och vi har aldrig varit så internationella. Vi kommer från hela världen. Vi har vänner och kamrater överallt, och vi har aldrig haft större möjligheter att kommunicera och bygga gemenskap med folk i samma situation, lära oss av varandra, träffa varandra, höra hur de gör när de kämpar och kämpa tillsammans, som idag.

Arbetarklassens potentiella makt har alltså egentligen aldrig varit större. Det enda vi behöver är organisationer som motsvarar den makten och inte någon sedan länge förlegad idé. Organisationer som bygger på gemenskapen vi har som kämpande arbetskollektiv på våra jobb och den makt som utgår från den. Som utvecklar sig genom gemensamma överenskommelser, arbetarkollektiv emellan, om att kämpa mot ett gemensamt politiskt mål.

Som sluter sig samman bortom uppdelningen mellan politiskt och ekonomiskt, som facken och partierna fortfarande lever efter, men som helt spelat ut sin roll. Organisationer som utgår från arbetets förändrade natur, hur det är både kroppsligt och själsligt, men som även förmår gå utanför arbetet och som vi kan kämpa genom i alla frågor som rör oss som klass. Bostadsfrågor, skolfrågor, familjefrågor, migrationsfrågor.

Om vi vill ha något som helst inflytande i samhället som inte kommer från överheten, och som överheten när som helst kan ta ifrån oss, behöver vi politiska klassorganisationer som inte efterapar det som förstör och suger ut oss.

Och om vi någon gång vill kunna ta makten och resurserna från de som just nu bestämmer över oss för att fördela dem så som vi gemensamt beslutar, måste vi skapa organisationer som bejakar det sätt på vilket vi som kollektiv kan utöva materiell makt. Sättet på vilket vi skiljer oss från alla andra krafter på samma sätt som det nya ekonomiska system vi så småningom kommer att bygga tillsammans, skiljer sig radikalt från alla andra tidigare sätt att leva tillsammans. Vi behöver en organisering som utgår från vår kunskap, vår styrka och vår kärlek till varandra.

Detta är slutsatsen vi måste dra av den fjärde april.

Vi har bara varandra. Men det är gott nog.

 

2016-04-11

Internationalist Workers

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *