Fackskandalen, Föreningen Pedagogiskt arbete


FPA

arbetarkampen Ådalenfackskandal

 

En våg av vrede och besvikelse har dragit genom Kommunalarbetarförbundet. Skandalen avslöjar att fackliga företrädare lever lyxliv på bekostnad av låginkomsttagare medan medlemmarna jobbar dagar, kvällar, nätter. Fackliga företrädare med höga löner och lika höga pensioner. Kassören har nu lämnat sin post. Han utpekades som ansvarig och offrades. Vissa menar att detta inte är nog, och pekar på ordförandens avgång som en lösning på förtroendekrisen. Vissa vill gå så långt som att byta ut hela styrelsen. Men fackskandalen handlar inte om några fuskande individer som investerat ”bolagets pengar” i fel bransch. Det handlar inte heller enbart om ansvarslösa administratörer som missbrukat sin position. Det handlar om strukturen av ett fackförbund, som bidrar till uppkomsten av en grupp fackliga företrädare med en livsstil lik näringstopparnas. En struktur där flertalet jobbar hårt och betalar in pengar till en liten grupp av fackliga företrädare vars liv präglas av fiffel, fusk och lyx.

Fackföreningarna som en gång var arbetande människors stridsorgan har förlorat sin tidigare roll. De fungerar i goda tider som försäkringsbolag med en del förmåner, och i dåliga tider som arbetsgivarens vaktbolag för att tysta ner höjda röster på arbetsplatserna. Denna process började i Sverige redan 1938 med Saltsjöbadsavtalet. Det var då arbetsköparna hävdade att de ”oreglerade” konflikterna var samhällsfarliga och måste kontrolleras. De grundade tillsammans med LO-topparna dagens struktur i fackföreningarna. Det var redan där och då, för snart 80 år sedan, som fackföreningarna omvandlades från stridsorgan till förhandlande samarbetsorgan. Enligt detta avtal skulle avlönade ”skickliga förhandlare” reda ut konflikter, medan facket ser till att det är ordning och reda på arbetsplatsen. Eller, med dåtidens formulering, förbud mot stridsåtgärder under konflikter och förhandlingar.

Från Saltsjöbadsavtalet fram till dagens högervåg har arbetsgivarna flyttat fram sina positioner steg för steg. Det är den här historien som skapat ett gigantiskt förhandlingsmaskineri, där så kallade fackliga experter har koll på alla lagar och regler, där de skickligaste byråkraterna belönas för att de kunnat passivisera medlemmarna och förvandla våra arbetsplatser till tysta områden under chefernas envälde.

Det går att rensa denna förhandlingsmaskineri från fuskande och fifflande byråkrater som investerar andras pengar i fel bransch. Men detta är inte vårt problem. Vårt problem är att fackföreningarna inte kämpar för oss, och att vi inte kan kämpa själva genom dem – med mindre än att vi river upp nationella och internationella konventioner. Vi behöver inte dessa ”företrädare”. Vi behöver inte ”ta fajten” på Kommunals vis: en låtsasstrejk där resultatet på förhand är uppgjort, som år 2003. Vi behöver ta fajten själva, på riktigt, genom att organisera oss med våra arbetskamrater ute på arbetsplatserna. För det är bara vi som vet hur vi har det, det är bara vi som vet hur vi vill ha det – och det är bara genom att kämpa tillsammans vi kan få det vi vill ha.

18/1-16
Föreningen Pedagogiskt Arbete

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *